Åter hade några månader hastigt förlöpt i Minutmakarens urgamla stad. Nu började frömjölet redan lägga sig i drivor längs varenda dörr. Ensam i sitt högt älskade klocktorn satt Minutmakaren mest hela tiden. Han kände försommaren komma in genom fönstergluggarna. Professor som han blivit hade Minutmakaren hunnit förvandlas till en ugglemässig varelse, ihärdigt övervakande sitt laboratorium. Samtidigt upplevde han sig tämligen undulatartad, som att grabben i honom närsomhelst kunde flyga ut och leka en sväng. Bara någon öppnade luckan... Hurpass burfågellik han än valt att bli, så levde i grunden någon sorts människa kvar. Minutmakaren var i varje fall folkbokförd i egenskap av människa. Fingrarna behövde han ju för att hantera alla de halvfarliga provrören. Dessutom skulle det nog gått illa med klor att klia sig i den ovana fjäderdräkten? Mustascherna fick tydligen plats under näbben, där de tickade fram minut för minut.
Under tiden gick massa djur omkring ute i gränderna. De var glada över den varmaste våren på drygt fyrahundra år. Därtill hade snösäsongen varken blivit så hård eller kärv som Gerhard Grävling varnat för. Somliga ögonblick kunde man få för sig att man befann sig i någon spansk stad av modell Granada. I själva verket hade många djur ingen aning om ens vilken världsdel deras liv utspelade sig i. De allra flesta kände emellertid till gatunamnet som man bodde på, samt de närmast korsande gatorna. Grannar och inkräktare var av största vikt att hålla koll på. Annars kunde man lätt tappa kontroll över sina möjligheter att ta och ge sådant som man ville få ta och få ge. En del djur höll varandra som husdjur, för att försäkra tillgången på nära tjänster (inklusive bestraffande av björntjänster). Minutmakaren hade inte det minsta husdjur hos sig, förutom dammråttorna då. Härinne rusade de just fram från vart och ett av de tolv hörnen, fetare än professorn någonsin hade skådat. Hans hjärna gillade hur dessa hybrider dansade omkring allt tyngre, som befjädrade klumpar. Dessvärre hade det kanske blivit dags att släppa ut dammråttorna?
Från tredje änden av staden kunde man höra Fladdermusan musicera. Mysteriösa tongångar utspann sig medan hon satt och sydde. Egentligen satt hon inte alls - snarare svävade omkring mellan trådarna. Fladdermusan arbetade allt oftare mitt på blanka förmiddagen, tämligen ogenerad. Då påminde hon mer om en fjäril, en vanlig textilfröken utan tillstymmelse till sin mörka karisma. Det blev såväl västar som trosor som tofflor som hattar. Minutmakaren hade ju själv beställt en av de förnämligaste hattar man kunde tänka sig. När han i samma smäll fått en passionerad stund med Fladdermusan, då hade hela staden varit på god väg att trilla åt galet håll. Men Minutmakaren tog sig hem igen före tiden hann gå ur led. I gengäld hade Gerhard Grävling gjort flera besök hos skräddarinnan under den hösten som följde. Många invånare hade misstänkt att det rörde sig om detektivarbete. Minutmakaren kunde dock lägga ihop två med fyra, och fatta att motivet var sex. Förmodligen var grävlingen fortfarande mätt som en gris av allt sött kött och salt stoppning. I varje fall hade professorn näppeligen sett vare sig Gerhard eller några ungar krypa upp ur grytet för en ny säsong. Liksom Minutmakaren häruppe värdesatte de säkerligen sin trygghet därnere.
Staden speglade sig alltmer medvetet i staden. På de tolvfaldiga väggarna skimrade målade videosnuttar (åtminstone inuti tornet, för professorns egna studiers skull, så länge som han lät bli att invertera bildflödet). Där visades i detalj vad som försiggick genom hela staden. En sköldpadda knallade alltjämt från gränd till gränd och plockade upp alla grenkvistar som blåst ned. Det gjorde hon snällt, alldeles ideellt. Varenda liten kvistgren bars bort till magasinet där man tillverkade nya träd. Parallellt passade sköldpaddan på att återuppliva de blommor som dragit på sig frost under natten. Minutmakaren undrade vad som motiverade denna säreget kärleksfulla varelse?! Hennes bäste vän låg fortfarande fången nere i kloaksystemet. Kanske skulle kamraten ha mått bättre om han resonerat som de andra sköldpaddorna?? Så gott som samtliga hade valt att bli kullerstenar helt och hållet. De agerade aldrig ens guider för bortkomna turister längre.
Emellertid var apekatternas ungar redan ute och skuttade och klängde i de starka solstrålarna. Makakerna eller markattorna kallades deras släkte. Vissa grenar var kända för att totalt invadera valfritt kvartér. De kunde slå upp sin cirkus och riva ned den igen, från ena kvarten till nästa. Uppifrån tornrummet såg sådana konstgrepp underhållande ut. Hörde man hemma på gatan ifråga var det inte alls lika roligt att bli publik. Apekatterna fick ofta för sig att lyfta folk i svansen, även sådana som saknade svans. Föräldrarna brukade dock sitta en trekvart i taget vid spisplattan, lugnt diggandes The Monkees och The Kinks. De allra äldsta makakerna hade fortfarande smak för stenkakor. De blandade Kung Markattas kakaopulver i kokosmjölken, lika vanemässigt nyfiket som Minutmakaren mixtrade med sina kemisk-magiska ämnen. Professorn kände titt som tätt impulsen att flyga ner till de ap-artade, liksom överraska både dem och de andra djuren med någon väl vald gåtfullhet. Fast i så fall skulle han vara tvungen att spela vidare, svara på vilka reaktionsmönster som än utspann sig... och det hade ju Minutmakaren knappast tid med. Möjligen om han hade varit en makak eller fladdermus, sköldpadda eller dammråtta, skulle han ha förmått överge klocktornet åt sitt eget öde...? Den innevarande undulatugglan kom knappast hans ansvarsbörda att lätta. Snarare kände sig professorn ännu tyngre, nu när han anade att han kunde flyga.
Skissen är framställd av min gamle kompis Fredrik Andersson
wWw
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar