Hotellet som var en Flygplats

[inkvartering # 4]

ingen direkt dröm, men försök att skriva som om det vore en dröm




Som en hel flygplats visade det sig vara - det största hotell som vi någonsin skulle checka in på! Vi fick varsin dörr lika ofantligt viktig som en offentlig gate. Dess korridor ledde till en trappa som ledde direkt ut på landningsbanan. Åtminstone mitt rum bestod av några gulstreckade markeringar på asfalten. Trots att man kunde se en bra bit förbi strecken - ingen aning hade jag om hur de andras rum var beskaffade. Kanhända hade de fått varsitt flygplan att gå ombord på...?


Med viss tvekan placerade jag mitt handbaggage innanför närmsta linje framför fötterna. Då satte en helt annan linje snett bakom mig igång att blinka!! Uppenbarligen var det min resekamrat Marita som försökte kommunicera. Av sättet hon blinkade på tyckte jag mig kunna uttolka hur hennes rum var inhyst i själva ledningstornet. Och att hon redan börjat utbilda sig till flygvärdinna! Marita ville hjälpa mig att återfå min större resväska, den som borde befinna sig i flygplanet till Malaga, som skulle lyfta inom en kvart. Skulle vi då aldrig själva följa med?! Ställde mig vid ett nytt streck - för att låtsas spana efter det aktuella planet. Nejdå, vi måste ju lära oss först hur det här hotellet egentligen funkade.


När personalen började rulla bort min trappa, trodde jag det var försent att byta rum. Däremot var det fortfarande fullt möjligt att gå igenom säkerhetskontrollen, som vi tydligen inte alls hade missat. Kontrollen gick till så att man skickade ett sms med samtliga uppgifter om vad man hade på sig. Ifall hotellet fann något som man absolut inte borde ha på sig, så kom en liten truck och hämtade snällt det otillåtna. Jag hade fått gate nr 43, och just där var det förbjudet att medföra granatäppel-juice. Nu kunde jag andas ut - hade ju varit på vippen att införskaffa en sådan flaska i hotellets skattefria shop. Skönt att veta att Marita hade tagit hand om den ekologiska dyrgripen för sin del, hon som tilldelats gate nr 34.


Så hörde jag motorerna slås på - spann allt starkare för varje batteriladdare som jag fiskade upp ur mitt handbaggage. Kände mig inte det minsta rädd, men ändå väldigt spänd, som om någon skulle fråga mig något. Till sist lyfte hela min kropp som på vingar, och slungades sakta upp mot gate-korridoren igen. Var jag på väg tillbaka eller framåt?? Mest förvånad kände jag mig över att man hunnit hänga tavlor längs hela dragspelsbälgen som utgjorde denna korridor. På en av tavlorna skymtade mormors ansikte, men blandades snabbt ut med farmors, morfars och farfars ansikten. Tavlan följde med mig, men ansiktet växlade så fort mellan alla fyra så att jag blev alldeles yr i hela minnet.


Solen skakade till i sina strålar och krängde fram ur berget där den bodde. Jag var komplett lugn, men blev nysfärdig ända ner i skorna, aldrig borstade på tjugoåtta år. Hade lyckats rycka med mig några hederliga näsdukar i farten, som jag nu nös rakt in i. Berget höll märkligt nog ihop, fastän det var byggt av glas - så vi hade sett det som en del av själva flygkomplexet. Där öppnades just en lucka hundra meter upp i luften, och en hand med turkost nagellack släppte ned min resväska på marken. Väskan varken sprack eller låstes upp, men på adresslappen hade någon ritat en kokosnöt som det stod Marocko på. Höll hårt i mitt nyckelkort så att det icke skulle blåsa bort. Det här var trots allt det enda rummet som jag kunde vara säker på att få.






wWw