Hotellet som var ett Hopptorn

[inkvartering # 3]



Mitt rum förmodades ligga på 34:e våningen. Det var det mest skrämmande i livet hittills. Inte just det att jag följde med i hissen för en gångs skull (trapporna tycktes särskilt trånga de också). Snarast hur man utgick ifrån att jag ville ner, i vattnet igen... Skulle vi bara stanna häruppe, äta en bit, spela badminton och spana in världens bästa filmer - så hade inga problem synts på himlavalvet. Men nu befann vi oss i denna badmiljö, trots att jag inte alls beställt något dylikt. Balkongen låg som en lång trampolin... Jag förväntades gå ut där - för dörren stod professionellt uppskjuten. Från varje våning nedanför min, samt ovanför min, hördes en gammal klasskamrats röst. Några förstod direkt att det var hundra meter ner härifrån till ytan.


De flesta föreföll dock leva i tron att balkongen motsvarade det tremeters torn som vi hoppat ifrån som små. Redan det hade känts ohyggligt till en början. Och nu var det lika stort allvar på nytt. Ändå hade portieren givit mig inloggningskoden utan att blinka - som om jag skulle hinna surfa hur mycket somhelst. Tillika låg där ett par tryggt invirade karameller på huvudkuddarna. Dessutom duschade damerna glatt i rummet intill och knäppte igång de främmande tevekanalerna. Tänk om alla hade åkt hit just för att lugna mig... Nå, varför skulle jag hoppa?!? Ifall jag bara hade vetat vems detta allvar var... för inte var det mitt eget! Kanhända var det krokodilens? - den som marockanerna hade byggt av sand nere på stranden.


Bassängen låg visserligen rejält tilltagen som en hel stad - ingen kunde av misstag hamna utanför. Och knappast skulle man landa på någon av öarna - ty de var tydligt reserverade med privata persedlar. Däremot borde hundra meters fallhöjd ge en rutsch utan dess like rakt ned i helvetet. Skulle banan lyckas vända och åter stiga upp - innan syret blivit helt begagnat...? Eller skulle fötterna borras in i kakelplattorna på bottnen och fastna där?? Inbillning! menade Berra-Björn, det skulle knappt bli minsta skillnad gentemot tremetershoppet. Vi var ju så mycket större nu... Okej då, på sin allra mesta höjd blev det 10 m, men skulle hursomhelst gå fortare än någon hann fiska upp nallen och messa OK! På våran tid var det så att man måste vara i ett visst rum för att kunna meddela sig. Efteråt, försökte kompisen uppmuntra mig, kunde vi lura portiererna och locka med oss varsin söt markatta upp på rummen.


Men när jag väl efter några timmar hade klivit ut på trampolinen... som näppeligen började svaja hur långt ut jag än klev... hördes ett message i högtalarna om att trafiken var fullbelagd! Alltför många ville hoppa. Läget beräknades gälla under hela återstoden av eftermiddan. Invånaren i rum nr 34 uppmanades återgå till sin uppackning el dyl bestyr. När jag lagt mig på en hörna av dubbelsängen insåg mitt minne att klasskamraterna fanns på en helt annan resa. Berra-Björn var i stort sett bara en liten ikon på min skärm. Här låg jag ensam bland miljoner obekanta och tänkte... Mina flytande föreställningar om den spanska staden skulle strax ersättas med definitiva intryck. Bara jag orkade stuva om i fickorna först, klämma in säkerhetsmarginalerna, klä på mig både hatt och skor, och strosa ut...






wWw