Hotellet som var en Folkhögskola

[inkvartering # 5]



Drömde att jag skulle börja på en folkhögskola för första gången i livet. Terminen hade redan dragit igång, fastän säsongen var full av avslutningar. Hade inte hunnit vara med på en enda lektion under de första två veckorna. Vad skulle man tro om mig?! Visste inte ens på vilken gata skolan låg, bara i vilken stad. Hyrde ju sedan länge en lägenhet i den staden, fast där hade jag knappt heller tagit mig tid att bo. Hursomhelst kändes det väldigt hemma när man väl kom dit.

Från rummet jag haft i den äldsta lägenheten drog mamma och pappa bort damm ifrån taket med varsin kratta. Det visade sig vara en lös berggrund som hamnat upp & nerpå, som föll ned på golvet som jordlager. Hur kunde jag hinna hjälpa till? Stod ju här mitt i den främmande, hemtama lilla staden. Försökte minnas vilket namn man hade döpt folkhögskolan till, men kom bara på massa andra områden. Och när jag skulle plocka fram informationspaketet med välkomstfoldern ur ryggsäcken, fick mina fingrar bara upp gamla stenciler och anteckningsböcker.

Längst bak i bussen hade en kvinna börjat säga alltför insmickrande saker samt ville ge mig något i handen. Reste mig och flyttade längst fram. Kvinnan blev bestört och försökte förklara. Senare visade det sig att hon kunde rätt väg till folkhögskolan. Förmodligen var kvinnan med i klassen, och påminde delvis om vår lärarinna. Innan jag visste ordet utav hade lärarinnan planterat in i mig alla kunskaper som man hittills gått igenom. Det måste ha skett med en enda blick.

Nu fick jag köpa böckerna, som kostade lika mycket som smörgåsarna, sju kronor styck. Men bara om jag ville och hade råd, betonade hon. Började undra ifall det var socialfall som inhystes i dessa korridorer...? Säkert var hela institutionen förlegad och begagnad. Nå, jag gillade ju gamla grejer! Hursomhelst hade jag ett litet jobb parallellt, så personalen borde snarast få dricks för den goda materialhanteringen.

Lite senare i drömmen satt vi några elever, förmodligen hemma i min lägenhet, och körde Boulder Dash o dyl gamla dataspel. Jag eller någon hade kommit på hur man gick rakt igenom allt från diamantmurar till farliga fjärilsmonster utan att dö. Visserligen kunde figuren redan gräva sig fram längs de flesta rutorna. Och vad skulle man med hinder till ifall inget längre funkade som just hinder?! Likafullt höll vi på att inse någon ny aspekt av spelet - eller kanske skapa aspekten... De mörka gruvgångarna blev helt vita. Endast några ögon återstod. Något av ögonen måste vara dörren ut till ett helt annat hotell.





wWw

Varbergs Fästning öppnar sig mot solen

Hotellet som var ett Fält

[inkvartering # 8]



Fler timmar än någonsin hade legat fyllda med försommar. Mellan stammar, genom bäckar, över fält gick vår vandring. Efter världens längsta eftermiddag kom vi slutligen fram till hotellet. Det stod mitt i fältet, med hästar som betade omkring.

Jag längtade egentligen tillbaks till stan. Ville åter känna stans ogräsiga gator och raka virrvarr. Aurora var dock lika färdig i låren som jag. Så längtan omfördelade sig. Här stod vi ju, ganska lyckliga, hängandes skönt mot räcket.

Livet låg nära den sjunkande solen. Ändå var vi fortfarande unga. Tämligen lätt skulle vi orka med nästa morgon redan nästa morgon. Som om hotellet bara var några rader ur ett pågående kapitel...

Visserligen ville vi hellre sitta och spela än att gå och lägga oss. Men när mina ögon gick i kors och icke längre kunde skilja drottningen från Aurora, då skulle hon alldeles snart öppna dem på nytt. Och då var varje vägg bortblåst. Vi låg nakna i fältet.

Solen begärde av oss att söka skugga - nästa skugga och nästa... Likt hästar tog vi hela skogen till att vara vår beskyddare och mästare. Oldfield hade formgivit dessa solstrålar. Under vissa steg blev vi smått bevingade.

Jag ville berätta för Aurora hur vackra husen kunde vara hemma i staden också. Hon ville visa mig hur gläntorna vette ditåt. Fast såfort jag förde tinnarna på tal och tornen på tanke - var det som om hennes musik upplöstes. Mitt hopp föll djupt ner i marken.

Ändå fanns där åtskilliga chanser att resa sig. Efter varje eftermiddag, längre än den förra, nådde vi ett nytt sällsamt hotell. Alla ingick de i fältet. Fältet kändes utmattande men allt mer stärkande. Höll vi äntligen på att komma fram?!





Oldfield Covered Shadows Wonderful Land

Oldfield Covered Shadows Wonderful Land Longer Version




wWw

SkyltTripp 1,2,3

[A]



Varning för Fordonstrafik



Lämna Företräde för Träd



Endast ÄLGAR Lägre än 3 m






[B]



Förbud mot Både vänster- & högerSväng



Slut på Påbjuden Rutschbana



Farthinder har Företräde






[C]



STOP



STOP



Förbud att Parkera












wWw

Mänskliga Figurer längs Gatorna i Granada

Hotellet som var ett mentalSjukhus

[inkvartering # 2] : Lika Olika




Vaknade en dag och insåg att jag bodde i en diktatur där alla måste gå klädda i minst fyra olika färger. Jag hade visserligen inte grå-grått på mig, men tyckte det räckte gott med tre färger. Allt under fyra färger klassades dock som egoistiskt. Egoism ledde i de flesta fall till att man fick en massproducerad tvångströja som det stod EGO på, i andra fall till att man blev upphängd i torgfontänen och offentligt sprutlackerad, i särskilda fall till fängelsevistelse på sommarstängd skola.

Skulle det här ha utspelat sig i något helt annat land, så hade jag bemödat mig om att ta seden dit jag kom. Då hade jag införskaffat ytterligare en väst, som för säkerhets skull bestod av fyra färger bara den. Men eftersom jag var född och uppvuxen i denna successivt framväxande diktatur, så fann jag fyrfärgskravet vara en alltför märklig regel för att följas. Längs blombutiker och matrabatter hörde jag folk viska över min brunbrända hatt - att jag var en sådan som trodde på att var sak hade sin tid och sitt rum.

Hela kvällen och natten gick åt till att försöka hitta ett hotell där ingen rapportör kunde finna ens skuggan av mig. Hemma i lägenheten hade blivit lite väl riskabelt, trots att jag sedan åratal ägt en himla massa färger därinne. Detta sågs om möjligt som ännu mer egoistiskt - att privat förvara färger som sällan kom samhället till ömsesidig nytta (eller fyrsidig. Dessutom förfogade jag över för många nyanser. Inom varje färg fick vi ha max sex nyanser, för sammanhållningens skull. Jag brukade spreta runt med sju nyanser av gult, vilket sågs som liktydigt med förlöjligande av lagarna och på sikt förakt för de människor som icke orkade bära sju nyanser. Däremot fjorton färger var ju en naturlig ära att kånka omkring på.)

Just när solen började måla gatorna ännu ett nytt varv, fick jag rum på det gamla sjukhuset. Som nu uppenbarligen var ombyggt till ett slott! Själasörjerskan visade mig igenom fler korridorer än jag någonsin sett inom en timmas rymd - fastän de blott gick i vitt - ända fram till sängen. Förundransvärt nog behövde vi inte dela bädden med några andra, förutom varandra om vi ville. Det ville vi inte just denna morgon, möjligen nästa. Nu önskade jag mig bara en ofärgad dräkt som det stod HEMMA på. Och faktiskt var det det det gjorde.








wWw

Filmer Svenska, Mest Minnesvärda från 2000-talet

ur min horisont
som jag blivit djupast berörd av
eller spirituellast upplyft av
och i flera fall sett flera gånger



1

I TAKET LYSER STJÄRNORNA
av Lisa Siwe
baserad på Johanna Thydell

2

SÄG ATT DU ÄLSKAR MIG
av Daniel Fridell

3

STORM
av Måns Mårlind & Björn Stein

4

MED KAMERAN SOM TRÖST (del 2)
av Carl Johan DeGeer

5

APFLICKORNA
av Lisa Aschan

6

CALL GIRL
av Mikael Marcimain

7

TILLSAMMANS
av Lukas Moodysson

8

I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR
av Andreas Öhman

9

SPRICKORNA I MUREN
av Jimmy Karlsson
baserad på Lars Gustafsson

10

FLICKAN
av Fredrik Edfeldt

11

EN SÅNG FÖR MARTIN
av Bille August

12

FYRA NYANSER AV BRUNT
av Tomas Alfredson

13

PLAY
av Ruben Östlund

14

CIAO, BELLA!
av Mani Masserat-Agah

15

FARVÄL FALKENBERG
av Jesper Ganslandt

16

HIP HIP HORA!
av Teresa Fabik

17

WELLKÅMM TO VERONA
av Suzanne Osten

18

LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA
av Jens Sjögren

19

LJUSET HÅLLER MIG SÄLLSKAP
om Sven Nykvist
av Carl-Gustaf Nykvist

20

EGO
av Lisa James Larsson

21

BRÖLLOPSFOTOGRAFEN
av Ulf Malmros

22

HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ
av Hannes Holm

23

KIM NOVAK BADADE ALDRIG I GENESARETS SJÖ
av Martin Asphaug
baserad på Håkan Nesser

24

PING-PONG-KINGEN
av Jens Jonsson





wWw

lite närmare Glimtar av Granada

Hotellet som var ett Hopptorn

[inkvartering # 3]



Mitt rum förmodades ligga på 34:e våningen. Det var det mest skrämmande i livet hittills. Inte just det att jag följde med i hissen för en gångs skull (trapporna tycktes särskilt trånga de också). Snarast hur man utgick ifrån att jag ville ner, i vattnet igen... Skulle vi bara stanna häruppe, äta en bit, spela badminton och spana in världens bästa filmer - så hade inga problem synts på himlavalvet. Men nu befann vi oss i denna badmiljö, trots att jag inte alls beställt något dylikt. Balkongen låg som en lång trampolin... Jag förväntades gå ut där - för dörren stod professionellt uppskjuten. Från varje våning nedanför min, samt ovanför min, hördes en gammal klasskamrats röst. Några förstod direkt att det var hundra meter ner härifrån till ytan.


De flesta föreföll dock leva i tron att balkongen motsvarade det tremeters torn som vi hoppat ifrån som små. Redan det hade känts ohyggligt till en början. Och nu var det lika stort allvar på nytt. Ändå hade portieren givit mig inloggningskoden utan att blinka - som om jag skulle hinna surfa hur mycket somhelst. Tillika låg där ett par tryggt invirade karameller på huvudkuddarna. Dessutom duschade damerna glatt i rummet intill och knäppte igång de främmande tevekanalerna. Tänk om alla hade åkt hit just för att lugna mig... Nå, varför skulle jag hoppa?!? Ifall jag bara hade vetat vems detta allvar var... för inte var det mitt eget! Kanhända var det krokodilens? - den som marockanerna hade byggt av sand nere på stranden.


Bassängen låg visserligen rejält tilltagen som en hel stad - ingen kunde av misstag hamna utanför. Och knappast skulle man landa på någon av öarna - ty de var tydligt reserverade med privata persedlar. Däremot borde hundra meters fallhöjd ge en rutsch utan dess like rakt ned i helvetet. Skulle banan lyckas vända och åter stiga upp - innan syret blivit helt begagnat...? Eller skulle fötterna borras in i kakelplattorna på bottnen och fastna där?? Inbillning! menade Berra-Björn, det skulle knappt bli minsta skillnad gentemot tremetershoppet. Vi var ju så mycket större nu... Okej då, på sin allra mesta höjd blev det 10 m, men skulle hursomhelst gå fortare än någon hann fiska upp nallen och messa OK! På våran tid var det så att man måste vara i ett visst rum för att kunna meddela sig. Efteråt, försökte kompisen uppmuntra mig, kunde vi lura portiererna och locka med oss varsin söt markatta upp på rummen.


Men när jag väl efter några timmar hade klivit ut på trampolinen... som näppeligen började svaja hur långt ut jag än klev... hördes ett message i högtalarna om att trafiken var fullbelagd! Alltför många ville hoppa. Läget beräknades gälla under hela återstoden av eftermiddan. Invånaren i rum nr 34 uppmanades återgå till sin uppackning el dyl bestyr. När jag lagt mig på en hörna av dubbelsängen insåg mitt minne att klasskamraterna fanns på en helt annan resa. Berra-Björn var i stort sett bara en liten ikon på min skärm. Här låg jag ensam bland miljoner obekanta och tänkte... Mina flytande föreställningar om den spanska staden skulle strax ersättas med definitiva intryck. Bara jag orkade stuva om i fickorna först, klämma in säkerhetsmarginalerna, klä på mig både hatt och skor, och strosa ut...






wWw

uppe bland BerberAporna neri Gibraltar

Hotellet som var en Flygplats

[inkvartering # 4]

ingen direkt dröm, men försök att skriva som om det vore en dröm




Som en hel flygplats visade det sig vara - det största hotell som vi någonsin skulle checka in på! Vi fick varsin dörr lika ofantligt viktig som en offentlig gate. Dess korridor ledde till en trappa som ledde direkt ut på landningsbanan. Åtminstone mitt rum bestod av några gulstreckade markeringar på asfalten. Trots att man kunde se en bra bit förbi strecken - ingen aning hade jag om hur de andras rum var beskaffade. Kanhända hade de fått varsitt flygplan att gå ombord på...?


Med viss tvekan placerade jag mitt handbaggage innanför närmsta linje framför fötterna. Då satte en helt annan linje snett bakom mig igång att blinka!! Uppenbarligen var det min resekamrat Marita som försökte kommunicera. Av sättet hon blinkade på tyckte jag mig kunna uttolka hur hennes rum var inhyst i själva ledningstornet. Och att hon redan börjat utbilda sig till flygvärdinna! Marita ville hjälpa mig att återfå min större resväska, den som borde befinna sig i flygplanet till Malaga, som skulle lyfta inom en kvart. Skulle vi då aldrig själva följa med?! Ställde mig vid ett nytt streck - för att låtsas spana efter det aktuella planet. Nejdå, vi måste ju lära oss först hur det här hotellet egentligen funkade.


När personalen började rulla bort min trappa, trodde jag det var försent att byta rum. Däremot var det fortfarande fullt möjligt att gå igenom säkerhetskontrollen, som vi tydligen inte alls hade missat. Kontrollen gick till så att man skickade ett sms med samtliga uppgifter om vad man hade på sig. Ifall hotellet fann något som man absolut inte borde ha på sig, så kom en liten truck och hämtade snällt det otillåtna. Jag hade fått gate nr 43, och just där var det förbjudet att medföra granatäppel-juice. Nu kunde jag andas ut - hade ju varit på vippen att införskaffa en sådan flaska i hotellets skattefria shop. Skönt att veta att Marita hade tagit hand om den ekologiska dyrgripen för sin del, hon som tilldelats gate nr 34.


Så hörde jag motorerna slås på - spann allt starkare för varje batteriladdare som jag fiskade upp ur mitt handbaggage. Kände mig inte det minsta rädd, men ändå väldigt spänd, som om någon skulle fråga mig något. Till sist lyfte hela min kropp som på vingar, och slungades sakta upp mot gate-korridoren igen. Var jag på väg tillbaka eller framåt?? Mest förvånad kände jag mig över att man hunnit hänga tavlor längs hela dragspelsbälgen som utgjorde denna korridor. På en av tavlorna skymtade mormors ansikte, men blandades snabbt ut med farmors, morfars och farfars ansikten. Tavlan följde med mig, men ansiktet växlade så fort mellan alla fyra så att jag blev alldeles yr i hela minnet.


Solen skakade till i sina strålar och krängde fram ur berget där den bodde. Jag var komplett lugn, men blev nysfärdig ända ner i skorna, aldrig borstade på tjugoåtta år. Hade lyckats rycka med mig några hederliga näsdukar i farten, som jag nu nös rakt in i. Berget höll märkligt nog ihop, fastän det var byggt av glas - så vi hade sett det som en del av själva flygkomplexet. Där öppnades just en lucka hundra meter upp i luften, och en hand med turkost nagellack släppte ned min resväska på marken. Väskan varken sprack eller låstes upp, men på adresslappen hade någon ritat en kokosnöt som det stod Marocko på. Höll hårt i mitt nyckelkort så att det icke skulle blåsa bort. Det här var trots allt det enda rummet som jag kunde vara säker på att få.






wWw

ALHAMBRA (Andra mysteriet med...)