13 förhistoriska fragment : isolerat ihopskap

Remix av rader jag glömt, men nu plockar ur olika anteckningsböcker, urgamla från flera år före min internet-karriär här, till att bilda ny kontext, varje utsnitt ur varsin bok, somliga mail/sms o dyl.




1

Kära dagbok!
Jag sitter på en bänk
med dig på ett bord
av trä.



2

R: Hur har du det med relationer?

A: Jag vet inte om jag har några relationer.

R: Vet du inte?

A: Alltså, det är klart att jag umgås med människor, men jag vet inte om vi har någon kontakt.

R: Vad då för ingen kontakt?

A: Jag vet inte om det är varandra som vi har en relation till - eller om det är till oss själva.

R: Er själva??

A: Ja, jag kan ju tro att det är den andra som jag känner, men egentligen kanske det blott är mina egna uppleveler och förväntningar som jag känner...?

R: Nog är det så alltid. Men varför skulle ni inte ha en relation? Det är väl detsamma för honom eller för henne?!

A: Möjligt - men vad vet jag om det?

R: Men om du inte tror att du kan känna andra - hur ska då de kunna tro att de känner dig?!

A: Jag har inte sagt att jag inte tror...

R: Nej, men du tvivlar, det är uppenbart!

A: Vad vet du om det?

R: Du säger det till mig. Du talar om det.

A: Jo, men det är ju du som lyssnar!



3

I ett från sidan
uppdykande stillastående
ser jag tjugo år
i en enda blick.
Avsändaren ler och
säger att han var jag
före mig.
Men leendet kommer från fel håll
och når mig som vore jag utanför
han som ler innanför.
Jag är i bilden
i tjugo års blick
står jag i en dörröppning
och ser nöjd ut.
Ser att jag just skall kliva in
men vet att det var just då
jag gick ut. Nu
knackar någon
mig i ryggen
och jag vaknar
i ett rum jag inte sett
på tjugo år. Foton på väggarna
av henne som jag glömt
skrattar åt mig
från alla håll. Plötsligt är det hon
som är rummet.
Jag är en yta
på en vägg
som hon tittar
på, naglandes fast mig
med smeksamma ögon.
Gustav Mahlers första symfoni
blir synlig
i ögonvrårna,
deras sekelgamla trädgård.
En gumma hon är
min soliga ungmö. Går ut på terassen
där dörren lämnas
vidöppen.



4

Förbättrat min tid från förra året med tre sekunder på fem varv.



5

Det här är historien om mig. Hoppas den inte slutar förrän jag känner mig färdig. Man kör ett race så långt det går, sa UL igår. Pennan är från Galne Gunnars överskottslager i Luleå. Själv närmar jag mig utan andningspaus 20-årsgränsen. Till sist kan det börja likna en rätt kompakt bok i alla fall. Men då bör jag väl ha en story också? Eva blev aldrig tillsammans med mig. Varför? Jag är rädd för vad jag kan inbilla mig att andra har för förhållande till mig. Jag tror att det finns kvinnor på helt (o)vanliga platser som säkert önskar ge sig hän om jag bara kommer och frågar. Åt just upp en choklad på bara någon minut. Min militärtjänst har redan varat i två månader. Jag har lärt mig att vara effektiv, men undrar hur bestående detta kommer att verka. Minns också hundra lekande barn i samband med någon sal eller en lång bänk utomhus. Ljudet är kaos på avstånd och känslan något nytt. Så låter vi mig ligga i den ensamma dubbelsängen i det ensliga huset, med suset djupt inuti öronen, som förlamad, medan löjtnanten förgäves försöker få liv i mitt förslappade psyke, där det strax riskerar att falla från sängkanten. Jag beundrar hans naturligt övertygade allvar inför situationen, men kan ändå inte lyssna som om det vore Gud. Jo, John Lennon, han är som en gud, med den manliga och kvinnliga kraften djupt förenade. Om jag hade kraften att betvinga hennes känslor, forma hennes världsbild efter mina konturer - vad skulle vi tjäna på det? Två individer i samma skal - är det ens möjligt med tanke på konstnären i mig? Allting är ju en process. Och jag ville ha henne för att hon tycktes mig så följsam och orubblig på samma gång. Dom där delfinögonen som likt dimmiga strålkäglor bländade mig många höstmorgnar för tre år sen... Det är fred över nästan hela klotet, men galningarna överlever alltid ändå. Författaren har redan blivit besatt av de vita bladen mellan dessa svarta pärmar. Dom må utnyttjas och omformas vartenda ett. Jag har placerat mig själv i min dödsbädd, andra akten har just börjat, änglarna kommer in från vänster, men det är ingalunda Pathetique som hörs. Einstein ser på mig med mödosamt medvetna ögon från den vita tapeten.



6

Tror att vi lever djupt inuti
Guds livmoder.
Stjärnorna är spermier
som tänds och släcks.
Barnet är Big Bang, expanderar i en enda explosion,
kraftfull nog att tränga ut
ur Universums inre.
Jag är en DNA-sekvens
någonstans i barnets
ofärdiga liv.



7

Buona sera, signora iR!
Här får du, till sist
men minst
ett livs levande kort
från Cortona, en uråldrig
liten stad med många
änglar och trånga
gränder. Allting går på höjden här.
Kvällen vi kom
med bilen fick vi
lov att ta oss uppför en mardrömsbrant,
stenblocksbeklädd backe
utan minsta aning om hur
många infödningar eller katter
vi skulle köra på
före vi var framme. Dagen därpå
fortsatte jag till fots
upp till fortet och
en av alla katedralerna, fullknökade
med mystik men ändå med rum
nog för god meditation.
Suttit och skrivit
en annan människas dagbok
i diverse kyrkbänkar.
Klockringningarna väcker oss
var morgon, mer än en gång...
Vita nunnor sveper fram
mitt i staden
bland alla gamla och unga
italienare som tillsammans
solstrosar i mycket maklig
takt, ända in
i de vänliga vinnätterna. Jo,
jag har smakat mer
denna veckan än under gångna år
av livet nästan.
"I gengäld" har jag inte
tillfredställt mig själv på drygt
fjorton dygn nu
vilket är rekord. Emellertid
har inget möte
med min blivande kvinna
dykt upp här.



8

änglatid
faller genom mörker
inomvänd

någonting
stannar kvar i skuggan
självantänd


det här rummet har följt oss
genom fyra dygn inatt

du är drömmen som får verkligheten
närma dig ur ensamheten



9

Utrustning för Labyrint:


mystisk textremsa

fantasi-spray 19 cl (äckel-lila)

vattentät dräkt, giftgrön med kapuschong, tendens att bli elektrisk

kassettband men olika musik på varje gång

en kubikdecimeter himmel

fyrkantigt hav med grönskimrande speglar på var vägg

näsduk [egentligen kamera]

vanlig tygflärp som man inte vet vad den härrör ifrån

elementartransformator med tillhörande känslo(ur)laddare



10

oändliga skymningar vid brödrosten
brer smör över bokstäverna
smälter in i meningarna
tuggar noga varje betydelse
sväljer hela stämningar
stoppar ned nya för uppvärmning



11

månen över åkrarna
i skorstenars klang
skär genom frosten
på gränsen mellan barn
och bröst hos soldaten
som inte kan somna



12

Slutar jag skriva här
så minns jag ingenting.

Men nu minns jag hur
orden brukade komma
tillsammans i stora snödrivor...

Det är 2000 som håller på
att ta över herraväldet på
planeten. Men jag
har redan förberett mig
på att inte låta några förväntningar
bli till besvikna förlamningar.

Har börjat skriva redan
för längesedan.
Ändå börjar boken här

i sin midnatts tysta trådar. Där
hänger mina minnen,
deras nyårsrymd:

en garderob fylld
med mörker,
sina stjärnors scenkostym.

Man skulle kunna vila i
en enda punkt.
Personligen inbillar jag
mig att jag måste
ha minst två:

Början och slut
t ex är tryggare
än bara allting.



13

Hej, Yomo! Idag såg jag dig på en tavla. Det var högst uppe i det gamla museet. Du vet nog vilken målning jag menar. Jag hade just knarrat uppför sista steget på den branta spiraltrappan. Då fick du syn på mig. Din blick trängde ut ur tavlan. Men det var mörker i dina ögon, liksom genomskinliga skuggor. Du skrämde mig, Yomo. Din blick sträckte sig ut ur figuren på målningen. Någon stirrade rakt ned i mitt undermedvetna. Jag höll på att ramla huvudstupa baklänges längs trappan. Vem har lärt dig göra så, Yomo?







eLe