Jamry hade spelat plattan så många gånger, så många gånger att spåren snart vinglat över och in i varandra. Raspiga celloflyglar från ett intro kunde plötsligt dyka upp mitt i en annan session, likt sordinerade ekon från en djup parallellvärld. Till råge på allt var nålen på god väg att försvinna rakt igenom skivan, ut på andra sidan. Emellertid, före det hann hända var Jamry död. På hans begravning spelade man plattan och han var den ende som lyssnade. Att Jamry nu var ett spöke, ett spöke på riktigt, förundrade honom själv ingalunda, nej, det verkligt förbryllande var att sångaren sjöng med en annan röst nu! Ja, då var det som hade någon öppnat en dörr, en lönngång till alldeles nytt register. Varför hade Jamry aldrig någonsin hört denna stämma under hela sitt liv, trots att plattan blivit så evinnerligen välspelad!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar