UR spegeln hade hon trollat in sig, och trollat ut sig, under alla uranusmånars saturnusvarv, för hon var illusörskan. Egentligen var det sitt fönster hon satt i, och det skulle ha varit ohyggligt enkelt att se hur hela världen fanns på andra sidan rutan, lika självklart som att ett plus ett är elva. Emellertid föredrog illusörskan att leva i spegeln, mitt i sin synnerliga fantasi. Där fanns de amorösaste små snuskiga rum, alla överbelamrade med den renaste själfullhet. Publiken behövde bara blunda och få ihop bilden, så slussades man in i illusörskans höstvarma dröm bakvägen, fjärran från alla dörrklockor och trappsteg eller hisschakt. En afton inne i spegeln stod illusören där, framträdd ända från Alphaville, för han hade grepp om hur det osynliga skulle balanseras med det synliga, det ohörbara med det erhörda. De började arbeta tillsammans med att trolla Rp12-slingor till redan inristade musikspår, att förvandla framtid till minnen. Föreställningarna tände sig allt ömsesidigare, ty det fanns alltid någon sida som kunde byta plats. Till sist hade de fått verklighetens ramverk att falla bort i hela dess guldslöja, och kvar var bara en blank spegel, för universum att trolla sig ut eller in UR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar