slungar skogen spegeln

Hon var uppe nu, hon var uppe nu!!
Gummistövlarna jublade högt över allting hon någonsin trott.
De trassligaste träden hade dansat med tösen.
Hon hade nästan grubblat ner sig i den hemlighetsfullaste tjärnen.
Men ensamheten slukade aldrig tösabiten helt.
Till sist hade halva skogen blivit nyfiken och slungat upp henne.
Här fanns den verkligaste verkligheten.
Allt påminde om hennes allra djupaste fantasier.
Det var samma skog, fast alldeles spegelvänd.
Uppifrån kunde man se skillnaden.
Prinsessan drömde nu på riktigt, för hon hade fått med sig kroppen.
Den kunde faktiskt dansa med vilka varelser somhelst.
Till och med örntrollen fick hålla i hennes flätor.
Det gjorde inte ont, för hon var uppe nu!
Och ifall tösen trots allt föll ner igen...
...då skulle hon aldrig mer vara orolig för trasselträden.
Då skulle hon inse att det blöta bara var en blank spegel.
Hon var en vilddrottning i sina egna gummistövlar.

nu som nu

Det är nu som Solicia är nu.
Det är nu som nuet börjar snurra.
Det är nu som Solicia slutar stanna upp.
Det är bara när man har riktigt roligt som man är nu.
Det är nu som Solicia tar på sig trollets roll.
Det är nu som hon inte längre oroar sig för att vara orolig.
Det är nu som allting blir.

Det är nu som sekunden börjar snurra kring oändliga fönstergluggar.

Det är nu som Solicia undrar hur det är möjligt.
Det är nu som hon knappast tror att roligheten verkligen fortsätter.
Det är nu som Solicia vill spara spelet och plocka fram allting senare.
Det är bara när man vågar skratta som man vill göra det nu.
Det är nu som Solicia tror att träden och husen skall avslöja henne.
Det är nu som hon börjar minnas hur hon kom upp hit.
Det är nu som Solicia slutar vara nu.

tripple between two

Between one squareish step
and another round step
suddenly is there an impossible third step
invisible
it stops and laughs some lightyears out of the badly balanced picture
so Circle crazy has to dance with herself
for a second till Square puts her rythm right once more
remembering to always be happy

honung i origo

Hon hade huvudet fullt med honung.
Hon hade haft den instängd där så länge hon kunde minnas.
Hon trodde att honungen var samma som hon själv.
Hon undrade hur hon kunde få sig att flyga ut bland människorna.
Hon iakttog alla oavbrutet tills de blev någon sorts honung.
Hon var inte alls så himla ung inuti.
Hon ville hitta öppningar på världen och vränga huvudet åt andra håll.
Likt förbannat tyckte hon om när allting förblev ett mysterium.

biter i lyckan

nu är höst i paradis
nu är björnbärsburkarna uppslukade, allihop
nu är hon lättad över att rädslans gräns är nådd
nu pinkar hon fullkomligt i att vara olycksalig
nu håller hon juni hårt i hjärtat
nu vågar hon sitta hon kvar och drömma på allvar
nu skrattar hennes äppelsylt som om november inte finns
nu fryser hon aldrig mer för solen kommer inifrån
nu är paradis i höst

ögonblickar kosmos docksylt

Fröken Fladdermus har just landat mitt i parken på en rolig planet. Hennes vistelse sker under sju ögonblick. Sedan var hon försvunnen ur planetens minne. Vi fick aldrig reda på om en enda varelse någonsin såg henne. Varenda upplevelse hamnade omedelbart i ett laboratorium hemma på månen. Men än så länge står Fröken Fladdermus här och är söt. Hon undrar ifall växtligheten kan höra hennes fräcka doft. Planetens stad heter tydligen Beethaville och dess huvudnäring är synthronisk honungsmusik. Personligen förmår hon ej urskilja det ringaste doftkorn i detta hiskeliga solsken. Hemma på månen satt emellertid Madame Kometkatt. Spelade koreansk schack med sig själv gjorde hon hela tiden. Fröken Fladdermus är en av de sjuttiosju pjäserna. I vår föreställning hoppar pjäserna från kosmoskropp till kosmoskropp. I själva verket blev de till i varje enskilt knippe ögonblick. Det blinkade liksom till. Nuet uppkom som sol i pjäsernas horisont. Understundom var somliga försvunna i det cirkussvarta, drunknade i den drypande drottningsylten. Fröken Fladdermus spelar lycklig som en äkta docka. Hon vill inte sluta dansa nu, sannerligen inte nu. Madame Kometkatt rev sönder ännu ett ark och spottade bittert i rabatten. Hon kände sig besegrad av sin odrägliga fantasi, strålarna som aldrig ville sluta finnas.

öppnar andra sidan

Jamry hade spelat plattan så många gånger, så många gånger att spåren snart vinglat över och in i varandra. Raspiga celloflyglar från ett intro kunde plötsligt dyka upp mitt i en annan session, likt sordinerade ekon från en djup parallellvärld. Till råge på allt var nålen på god väg att försvinna rakt igenom skivan, ut på andra sidan. Emellertid, före det hann hända var Jamry död. På hans begravning spelade man plattan och han var den ende som lyssnade. Att Jamry nu var ett spöke, ett spöke på riktigt, förundrade honom själv ingalunda, nej, det verkligt förbryllande var att sångaren sjöng med en annan röst nu! Ja, då var det som hade någon öppnat en dörr, en lönngång till alldeles nytt register. Varför hade Jamry aldrig någonsin hört denna stämma under hela sitt liv, trots att plattan blivit så evinnerligen välspelad!?

ce de e

Ville vi ta ett skepp till nästa planet? Nej, bara om morgonen råkar komma hit... [C skrattar] Ville vi stanna en kväll på jorden? Javisst, här tycks ni ha lite tid... [C skrattar] Ville vi dricka väldigt vacker musik? Självfallet ville vi det, men bara såpass skön så vi slipper sjunga upp den igen... [C skrattar] Ville vi ta en titt på apan bakom bardisken, han som tänder aptiten på inte bara kärlek!? [C skrattar] Jo, det låter nästan lika roligt som du! [C skrattar] Ville vi visa var vi kommer ifrån? Jodå, vi är uppvuxna i Alphaville, bland synthskrapor som ni saknar i den här gitarrlådan... [C skrattar inte] Ville vi så småningom somna på scengolvet eller hyra in oss i hennes loge? [C skrattar] [C skrattar] Njaha, vi behöver inte somna, för du drömmer redan, och vi har huvudrollerna i den här drömmen. [C skrattar] [C skrattar inte] [C skrattar] Ville vi höra hur det ser ut när man blandar en kropp med en upplevelse av en annan kropp? [Vi skrattar] Varför inte!? Nu när ändå ingen av oss vill ta den här roliga sagan på allvar längre...

trolla paradis upp

Från början hade hon varit apa. Det var före det fanns fotografier och andra påhitt, bara nötter. Efter några liv blev hon troll, undersökte träden på djupet. Snart klättrade hon vidare, steg i skönhet till att bli trollslända. Ty allt oftare kunde det hända att hon närmade sig de eteriska sfärerna, bortom grenar och löv. Solen hade börjat hitta in i henne och hon blev med barn. Barnet skänkte hon till en uråldrig kärring som bodde i tjärnen. Som belöning började det växa havre ur hennes öron. Då bestämde hon sig för att bli häst på nytt, en skepnad som hon redan hunnit glömma att hon undersökt. Nu gjorde hon hästens arbete riktigt bra, fast uppe i träden förstås. Äntligen behärskade hon halva paradiset. Lejonparten av varelserna åtrådde henne. Det dröjde inte länge förrän hon ville prova på att vara kvinna. Tydligen var det lite plågsammare, men hon lyckades tämligen fint även med det. En av hennes män födde henne en ekorre, som hon lärde hur man inte hoppade alltför långt eller högt. Ekorren fick till sist trollsländevingar och försvann till en gammal planet som ingen hade varit med och utvecklat på triljoner solvarv. Där växte havre i skogen. En vacker morgon fann en professor hur ekorren hade hästspår i blodet. Sedermera rekonstruerade professorn aphonan, ritade ett underbart fotografi över paradiset.

väntar evinnerligen minnet

Från början hade hon varit barn.
Sedan hade hon blivit tant.
Tanten hade stått och väntat på tidningen under många år.
Till sist, en extremt sen natt, dök budbäraren äntligen upp.
Gryningen andades hemskt sköna höstblad.
Då bläddrade tanten i sitt minne, men mindes inte hur hon var före hon var barn.
Så såvitt hon förstod hade hon funnits jämt.

illuseRi i miRoiR

UR spegeln hade hon trollat in sig, och trollat ut sig, under alla uranusmånars saturnusvarv, för hon var illusörskan. Egentligen var det sitt fönster hon satt i, och det skulle ha varit ohyggligt enkelt att se hur hela världen fanns på andra sidan rutan, lika självklart som att ett plus ett är elva. Emellertid föredrog illusörskan att leva i spegeln, mitt i sin synnerliga fantasi. Där fanns de amorösaste små snuskiga rum, alla överbelamrade med den renaste själfullhet. Publiken behövde bara blunda och få ihop bilden, så slussades man in i illusörskans höstvarma dröm bakvägen, fjärran från alla dörrklockor och trappsteg eller hisschakt. En afton inne i spegeln stod illusören där, framträdd ända från Alphaville, för han hade grepp om hur det osynliga skulle balanseras med det synliga, det ohörbara med det erhörda. De började arbeta tillsammans med att trolla Rp12-slingor till redan inristade musikspår, att förvandla framtid till minnen. Föreställningarna tände sig allt ömsesidigare, ty det fanns alltid någon sida som kunde byta plats. Till sist hade de fått verklighetens ramverk att falla bort i hela dess guldslöja, och kvar var bara en blank spegel, för universum att trolla sig ut eller in UR

nu o nu

Nu och Nu stod på varsin sida om spegeln.
Nu och Nu sökte föreställa sig var gränsen fanns någonstans.
Nu och Nu förstod inte hur den andre tänkte, ty de tänkte likadant, bara tvärtom.
Nu och Nu undrade hur detta gick ihop.
Nu började misstänka att han måste vänta, så att Nu hann visa var han fanns.
Nu slutade visa var han fanns, så att Nu hann med att sluta misstänka var han fanns.
Nu och Nu insåg nu att de var lika lika som väldigt olika.

nu genom ljus

Nu går Saramsa genom ljuset.
Nu glömmer Saramsa hur det var här.
Nu minns Saramsa hur det är här.
Nu vill Saramsa inte längre tillbaka, för nu äntligen dör hon.
Nu lever hon.
Nu har Saramsa ljusnat ännu en nyans.
Nu finns vartenda minne kvar, men bara såsom Saramsa ser allt nu.

sista kulissens marionett

Det är tidig höst i kulissernas stad. Marionettspelerskan bestämmer sig för hur säsongen kommer gestalta sig. Från det keplerska kosmoskopet har man upptäckt en ny sol, inuti den gamla solen. Dockorna håller på att smältas ner till en enda, kärleksfull lera. Marionettspelerskan klurar starkt på att själv klä på sig det innersta solskenet. Hon skall agera urmodern till alla föregående versioner av den här staden. Emellertid älskar hon dess utsmyckningar för mycket för att lyckas omregissera kulisserna ända från djupet.

inte en labYRint

Det var en gång ett gytter som ville vara en enkel. Gyttret hade redan smält sig samman en bra bit, krymp sin labyrint närmare kärnpunkten. Fast fortfarande fanns där oändligt kvar att bearbeta, maska och koncentrera ner till minsta essens. Fönstergavlarna försökte ideligen skala av sig och bli rena, tomma spegelbilder av varann. Men gyttret tyckte jämt det kändes meningslöst när alla möjliga relationer försvann ur fantasin, för då var det som om de försvann ur verkligheten också, parallellt. Ända tills en vacker dag labyrinten kom fram till sin ursprungliga början och gyttret gjorde en upptäckt...

När det blott fanns en dörr att välja på, så blev nyfikenheten inte alls mindre överväldigande för det, nej, snarare desto starkare!

dela en nu

Det var en gång en liten kvinna som var två små kvinnor.
Den ena lilla kvinnan var utanför henne
och den andra lilla kvinnan var innanför henne.
Ibland när hon skrattade märkte hon hur hon iakttog sig själv allvarligt.
Andra gånger glömde hon alldeles bort vem som var vem.
Likt förbannat var hon en liten kvinna med en skugga ljusare än solljus,
medan hennes skratt var mörkare än månsken.



























En dag kom den lilla kvinnan på hur hon ville göra:
Om hon kunde få båda små kvinnorna att skratta samtidigt,
då skulle de vara centrerade kring samma upplevelse.
Och det är just vad de är nu.
Sedan var det bara för den lilla kvinnan att fortsätta uppleva det hela...
Emellertid tyckte alltid någon av de små kvinnorna att det räckte nu.
Så då började hon glida in eller ut ur sig själv på nytt.

skrattar andra trollet

Egentligen kom hon inte från skogen, ty hon var ett havstroll, eller på sin höjd ett stadstroll som satt och studerade i parkerna. Men nu var det så att Mondrieu hade velat göra en naivnaturell, fantasirealistisk film med henne i. Han hade hittat den lilla kvinnan hallucinerandes på en gammal färja mellan Marocko och Schweiz.

I själva verket skrattade hon inte alls hela tiden. Fast när hon gjorde det, då var det hiskeligt härliga skratt.

Filmen blev aldrig färdig, för regissören drunknade i trollflickans uppenbara hemligheter. Emellertid skulle den ha handlat om hur regissören drunknade i trollflickans uppenbara hemligheter.

här kvinnan är

Här är hon i all sin enkelhet.
Här kommer hon och ställer sig.
Här är hon på väg att vara lycklig.
Nu är flickan helt och hållet en kvinna.
Här rinner gatan i självpålitligt virrvarr.
Här är världsvanan hård som ett enda skinn.
Här drömmer en kvinna om att vara flickan.