KROCKET-GOLF

min 24:e vita beatle

[ingress in grass] : en självbiografisk episod, som samtidigt funkar som spegling av Starrs enda komposition på Beatles White Album; med sin tryggt vaggande röst på den oroade Don't Pass Me By gör Ringo rejält mycket härligt av sin slagverkar-ådra, bygger från en cirkusmässig grundrytm upp någon sorts bluegrass-country, räknar gnolande takter...




Klubborna knackar
på krocket-kloten.
Det verkar vara ingen
överhuvudtaget som öppnar...
Alla bor i fyrkantiga hus,
aldrig runda.
Här knallar jag ensam
omkring över gräsmattan, som egentligen är många
olika plättar.
Jag sköter
samtliga klubborna. Har hittat på
en tävlande för varje
klubba och klot. Fyra färger
finns det. Dock
betydligt fler krocket-golfare finns;
så de får utspela sig
(eller inspela sig
på Beatles-kassetterna)
i skilda omgångar
längs fyrfaldiga rundor. Deltagarna har brittiska
namn m.fl. utrikiska
som om de vore
elit-idrottare. Jag är tolv år, på sin höjd
fjorton.
Förmodligen har
jag min mintgröna WCT-dress
på mig, även om
de tävlande går klädda i sina klubbars
dräkter och kepsar,
trädgårdshandskar och landsmärken. Klotet
skall till ett bestämt
hål, men hålet består
sällan av
hål
snarare till exempel
av stuprännan
eller stolpen till klädstrecket,
kantänkas en viss klyfta
i stenmuren,
någon tuva i slänten,
ibland en ränna i jordgubbslandet
men aldrig något tillfälligt utplacerat föremål,
bara bofasta saker
såsom en fläck på brunnskanten,
kanske en kvist i förstu-trapp-tröskeln
och säkert björkstammen.
Trä möter
trä möter
trä...
På så vis lär man känna tomten
på motsatta sidan julafton.
Jo, titt som tätt
är ju släktingarna med
på vanlig krocket, bollspark, kurragömma,
simma, badminton, bumerang, springa runt huset,
pilkastning, canasta, yatzy
och massa dylika lekspel
men just i dessa dagar
håller de nog på med bilen eller husvagn
och just denna variant
KROCKET-GOLF
kör jag helst helt privat.
Nej, inga stängsel
eller gallergrindar skall kloten
passera igenom.
Förfaderns o förmoderns hus är ett vidöppet slott,
om än varenda invånare har
osynligt sluten
bark omkring sig...
Har cirka trettio
rum
(om man inkluderar
alla skrubbar,
klosetter och källarut-
rymmen). Det blir lika
många krypin som
på skalbaggarnas Vita Album minsann!
Märkligt nog har jag
glömt bort
så gott som alla namnen; månne skrev
jag aldrig ned dem??
Annars gjorde ju redan pojken
listor på listor
med hundratals egna figurer
som emellanåt tecknades. Dock ute på gräsmattorna
höll jag möjligen hela mästerskapen
i mitt huvud
likt ett krocketklot fullknökat
av levande siffror
och spöklika idrottsdrömmar.
Minns det hursomhelst
som ett oslagbart skönt sommarlov
eller flera
som en gruva fylld
med guld.









808

Fyller Åren Flera Nu

den sjunde i sjunde måste va en skön da att ha födelsedag på, åtminstone för en jag känner som gör det! [...ja, texten skulle varit inspirerad av Birthday från Beatles White Album, men blev mindre boogie-blues-punkig, mera min ovanligt enkla vers]




idag han fyller ett
kan lyftas ännu lätt


idag blev barnet två
går redan ej förstå
hur tåget åt och åt


idag blir trollet tre
vill öppna själv och se
vad fler paket ska ge...
fylls saknad mer och mer


nu killen fyller fyra
kan alla hjulen styra
fast tankarna blir yra


idag vi räknar fem
på fingrars slott för vem?


idag är brandman sex
får fyr tills tårtan släcks
och gråt mot solen sträcks


om skulle lillen sju
just bli - blev även du
lärt skilja då från nu
längs födelsen, sen ur








wWw

Molly Osmond drar på sig Ob-La-Di

min 18:e vita beatle

Som sex-sju-åring hade jag en granne Malin, vars favorit-Beatles-bit bestod i OB-LA-DI OB-LA-DA, som vi diggade på hennes grammofon. Jag fattade ej vad det innebar att bandet varit upplösta i 12 år, och hur Malins man kunde ha fler låtar i sin notbok än som fanns på våra album...




Molly Osmond var med i ett band. Det var Molly som skötte om sjungandet. Ibland såg hon dessutom till att snurra på ögonbrynen och vifta med höfterna. Varje gång som Molly fick guld sprang hon omedelbart iväg och köpte glass. Alla sorter fanns i det rullande ståndet, alla från Nogger till Piggelin. Hela världen stod parkerad inne på nöjesparken.

Bakom karusell-älgarna gick folk omkring och sminkade sig. Flipperkulor flög över sorlet, medan solen ännu buggade från spegel till spegel. OBS! Samtliga loopar måste åkas två gånger!! stod det på vartannat plank. En enorm BOX tycktes varken ha början eller slut eller mitt, men försökte ideligen bli öppnad. 81:an höjde klubban men ramlade baklänges ner i elefantdammen. Nyckelpigorna blinkade. Vem skulle lyckas göra en scen av det hela som ingen redan kände till...?

Förutom Molly Osmond bestod bandet av fyra skumma figurer. Rosa Pantern hade lagt beslag på saxofonen, som han stoppade ned rysliga toner i, tämligen olika för varje cool salong man strök igenom. Gula Hund körde handklaveret, skrattsalvor samt diverse klappningar på alla grejer som var gjorda av trä. Spader Aderton spelade basfiol och oboe. Gröna Hissen som skulle föreställa lagkaptén, han gick upp och ned på allt från gitarrer och trombon till piano och vibrafon, som man placerat på högkant.

Det här bandet utspelade sig cirka ett decennium efter att Beatles gått upp i rök. Många trodde man skulle slipa vidare på disco-pärlorna, punktera punken och kroka på reggae-stuket, men ska sanningen fram så gillade bandet gamla goa, käcka kupletter bättre. Varenda platta som de spottade ur sig hade folk strax spelat in på sina kassettband. Själva skivorna fick stå kvar i finhyllan bredvid fotoalbumen.

Spader Aderton hade aldrig sett det vita albumet ännu. Han blev fullkomligt konfunderad, ja helt konfys, när han fick höra hur Ob-la-di Ob-la-da fanns med där också!! Hur var det möjligt för samma låt att vara med på två album?? Knappast hjälpte det hur Gröna Hissen än sökte upplysa om att vad de hittills haft var ett samlingsalbum, det blåa. Bara blåste konfyst på sin mystiska oboe gjorde Spader Aderton, som om han alldeles saknade begrepp om vad samlingsalbum månde vara.

Molly emellertid hängde med i galoppen. Hon kände likaså till det här med singel och dubbel. Om den ena är Ob-la-di så kan den andre bli Ob-la-da. Däremot om bägge är Ob-la-da så kan ingalunda den ena bli Ob-la-di, vilket gäller motsvarande för den andre. Ty de måste klinga tillsammans. Det är ju nästan som ett par örhängen!! tänkte sångerskan, medan Gula Hund knackade på för att ge henne just sådant örongodis.

Skrattet delades under några glimrande sekunder. Sedan måste Molly dessvärre visa ut Gula Hund genom logedörren. För det var förstås Rosa Pantern som hon ämnade romantisera med. Och han var smart nog att verkligen dyka upp när man minst anade det!  T.ex. just nu anlände den självgode saxofonisten tvärs igenom spegeln, rakt ut på hennes sminkbord. Molly Osmond lät höra ett par toner av hysterisk glädje, men egentligen kände hon en lugn ledsenhet. Kombinationen inspirerade Rosa Pantern att rabbla fram en smart skräck.

Men så kom Rosa Pantern ihåg att han icke kunde prata. Den självgestaltande figuren la svansen mellan benen och drog runt skallen som en glödlampa. Genast förvandlades han till sin skugga, som visade sig vara Gula Hund! Denna hade blivit big som en bulldog. Av minst två outgrundliga anledningar bar han en oblat i munnen, men inget vin i blodet. Molly Osmond hade lätt kunnat äta upp sin älskling. Istället stoppade hon in honom i pianot och kånkade bort till nästa berg- o dalbana. Tåget avgick som beräknat klockan 18:81 och Gröna Hissen fnissade mörkt medan kärleksparet sakta hånglade sig igenom den snabbaste tunneln någonsin. Här uppgick djup och yta i varandra, tills musiken kröktes och boxen blev helt rund.







909

Hjärtliga Hallonpaj!!

min 22:a vita beatle

inspirerad av Honey Pie, Pauls sista stycke på Beatles White Album (om man ej räknar slingan "Can you take me back?" som månne borde ha vävts ihop med Wild Honey Pie istället), före George kör sin fräckare karamell, innan John tar över hela fjärdesidan




Hallonpaj,
du är alltid lika smakfull


Hallonpaj, åh, Hallonpaj!!
med hatten käckt på svaj
älskar jag dig än


Hallonpaj,
du har jämt en rejäl liten bit till hands
just när jag har tid...


Hallonpaj, hallå!
hajar du
som jag nu då?
att den härligaste perioden var för hundra år sen


Hallonpaj, du är lika lätt-
samt spirituell som en kuplett


Ha-ha-hallonpaj,
jag diggar dig
med all din smöriga deg


Hallå,
hallå igen, Hallonpaj!!
jag vill ha
minst halva dej


Hallonpaj, helt hälsosam
gör du mig nästan


Hallonpaj, o-la-laj,
jag gillar hur du värmer mina tarmar
om än du smular ner kostymens armar


Hallonpaj, hm,
till skillnad från människorna
håller du alltid vad du lovar


Hallonpaj, mhmm,
du har fortfarande en plats i min filmfåtölj


Hallonpaj,
du är så Hollywood!
kryddad om man vill med Vaudeville?
gräddad i Liverpool


Hallonpaj,
i september blommar
du alltjämt som i maj


Hallonpaj, jodå
du är gjord av vårt hembiträde
hon med brösten och humöret
som minsann kunde baka


Hallonpaj,
aj aj aj!!!


Hallonpaj,
vill du snälla ta mig tillbaka?
från tömda salonger
till livet en gång!


Hallonpaj,
jag har satt dig i halsen;
så häll helst upp
hela karaffen med hjortronlikör!!!!








909

LÄTT TUNGT

min sjuttonde vita beatle

spegling inspirerad av den kärleksspirande lilla "madrigalen" I WILL = Pauls månde allra mest akustiska, välspelade stycke på Beatles White Album ["Make it easy to be near you!"]






det känns lätt att andas tungt

i din famn



det känns roligt att vara allvarlig

i din stuga



det tycks självklart att vara gåtfull

inför dina ögon



vi blir vakna av att drömma

under ditt nattlinne



jag blir nyfiken på att höra sången för fyrtiofemte gången

från dina fingrar



det tycks bekant att plötsligt vara annorlunda

genom min spegel



du känns vild när vi ligger still

vid din veranda



det känns soligt att vilja regna

på dina hallonbuskar






med dig vill jag gärna vara ett par humlor

t.o.m. om vi blir instängda
under barnets upp & nedvända sandhinkar

sålänge som vi får samma rymd








cover a capella of the actual piece




909

Sagan om Elliot Eaglecott & Julia Hjortronfink

min mittersta vita beatle

en smula inspirerad av (The Continuing Story of) Bungalow Bill, en av de mest sagolika sångerna på Beatles White Album (inklusive Wild Honey Pie, det föregående superkorta spåret, med inslag av Piggies) blandad med helt egen samt ännu mer kollektiv fantasi






Det måste ha varit under ett av de vanliga tékalasen - kanske rentav under det mest vanliga tékalaset någonsin. Det måste ha varit då som Elliot Eaglecott kom tillbaks från urskogarna, med sin hemskt besynnerliga historia att förtälja...

Ty varför skulle eljest Julia Hjortronfink fått ett sådant sjå?! Plötsligt skulle hon nämligen duka fram ur jordkällaren; vad som fram tills dess var den mest bortglömda honungspajen i hela riket. Vår kära värdinna tycktes ha sparat och sparat på denna honungspaj, just och blott för Elliots återkomst. Nu hade han uppenbarligen blivit en gammal stofil, bortsett från faktumet att samtliga i släkten Eaglecott alltid hade varit gamla stofiler, från födseln.

Där satt nu vi djur, samlade allesammans i den vanliga trädgården, som om vi vore riktiga människor - måhända ännu mer människor än människorna själva. Vi var grodor och grisar, hermeliner och harkrankar. Merparten av oss skulle komma att minnas den gamla honungspajen mycket närmare än berättelsen som Elliot Eaglecott hade på hjärtat (eller var det på tungan?).

Förmodligen drevs jag redan då av behovet, trots ihärdiga sneglanden mot lekstugan, att komma ihåg några drag av gubbens historia. Den tedde sig rent ohyggligt märklig, även om all mystik lös med sin frånvaro. Säkerligen var det därför som jag skissade ned en och annan harang, direkt på vaxduken, vilken jag sedermera lyckades hålla gömd under trettio år (lika många spår som återfinns i skalbaggarnas vita album). T.ex. kunde man få höra:

"Och knappt hade älgen visat sig bakom kokospalmen, så satte jag en pil mellan näsborrarna på'na!" alternativt "Så låg man där i kojan och lapade whiskey efter en hurtig dag, när stekta sparvar flög in och ville visa sina konster..." följt av "Vi hade hiskeligt roligt ihop, Fänrik Frodenkvist och jag, men förr eller senare måste även bläckfisken få veta vilket ben som möbeln ska stå på!!"

I samma stund knackade Elliot Eaglecott sin pipa i träskivan, så att assietterna började sväva. Även mustascherna svajade - fast så gjorde de nog en god stund före den berömda knackningen. De minsta djuren bland oss kunde lätt ha fått för sig att Elliot plägade sätta näbben i vilken köttslig varelse somhelst, och huru hans taggar räckte till att försvara hela Skottland. Men i så fall hade åhöraren redan missat den subtila influensen av Donovan.

Donovan var en av de mest fredliga och rediga strängknäppare som någonsin satt sina vita mockasiner i urskogarna. Till saken hör att den andlige ynglingen inbillade sig ha kommit till Indien. Emellertid hade Frodenkvist studerat psykosografisk geometri, så han fattade förstås varåt strängarna låg spända, och kunde göra Eliott uppmärksam på fiktionen medan tid var. Den gamle Eaglecotten plockade med sig de vackraste ackorden ur Donovans stilgrepp, och lämnade resten att sakta multna under en smultrontall (såvitt det inte var en krusbärsgran).

Hursomhelst sög Julia Hjortronfink åt sig just dessa harmoniska återsken i Elliots episoder. För henne kändes Eaglecott mer som en älgkalv på nya äventyr än som en klassisk korsning mellan örn och igelkott. Vår kära värdinna höll i likörglaset på ett vis som alltför väl skvallrade om hur betagen hon redan var - inte bara uppe vid örhängena, utan ända ner i rötterna.

Vi kände naturligtvis till hur Julia brukade läsa både Austen och Dickens, kryddat med oräkneliga dikter och tillfälliga kapitel ur alla romaner som fanns därute i världen. Även de småttigaste djuren hade fått vissa begrepp om var de skumma kyssarna kom ifrån. Likafullt skulle ingen av oss med lätthet förmå smälta fröken Hjortronfinks förkärlek till den gamle vresige, käcka gossen Eaglecott.

Om jag så mycket som med téskeden hade antytt min spirande insikt, skulle grisarna ha grimascherat som åt ett osmakligt skämt. Grodorna torde ha hoppat ner i vrångstrupen på mig, medan hermelinerna rusat och gömt sig inunder varsin krocketklubba som måste ha legat slängda över gräsmattan. Harkrankarna kunde mycket väl ha gjort stora ögon.

Ändå började jag från den dagen uppskatta Elliot Eaglecott, en gnutta mer och mer ju oftare jag såg den gamle scouten genom Julias varmt glimrande ögon. Hos fröken Hjortronfink bodde en klarhet i form av vidöppen mättnad, som jag hemskt sällan hört någon annan varelse hysa. Det var som om Julia var fullt medveten om att hon blev lurad, men lät det ske, precis som låtsades aldrig upptäcka vaxduken med min skiss av halva sagan. Blott för att fortsätta lura omvärlden hur oskuldsfull hon var...

Vår kära värdinna hade aldrig hållt en pilbåge i handen, aldrig lyckats göra några idiotsäkra knopar, än mindre dra tévagnen längre ut än till tomtgränsen. För grävlingarna måste fröken Hjortronfink ha framstått som den mest omanliga kvinnan man kunde möta, t.o.m. för att vara i en brittisk trädgård. Varken kompromisslösa eller jovialiska drag av Eaglecotts sort återfanns hos henne. Månde just därigenom kunde Julia ta emot alla Elliots sidor av spektrat...

Ty inte desto mindre hade hon som flicka, under varje strövtåg längs krocketplanen, passat på att leva sig in i de hårda åthävorna, i de rejäla nappatagen, tusen och en gång. Som såg sig Julia egentligen som en given jägare, starkare än rentav Eaglecott gjorde...  Nu var det bara att kamma hem honom, som vore Elliot två par i knektar, en unik triumf! Kanhända var fröken Hjortronfink, sin hemtama trogenhet till trots, friare i anden än den mest vildsinta fågel?!











909

Bottenlös Mättnad

min trettonde vita beatle

spegling inspirerad av HELTER SKELTER, den mest "oljudsmässiga" låten på Beatles White Album, deras försök att skapa heavy metal, ett spår som jag fån början närmast föraktade eller gäspade åt, men känns en smula mer förtjusande för varje halvår...




så åker livet på
i sin skrangliga berg- & dalbana

från guld till bajs
från bajs till guld

till depression från eufori
till eufori från depression

sitter döden på första parkett
och slickar glass


här längs superskönaste kurvor
genom superskrämmande tunnlar

i fasliga fall
följt av hisnande stigning, högre än jag någonsin är beredd

att låta blixten slå ner




Heliga skelett!
Heliga skelett!

Bär hundra kilo fett
Blir aldrig nånsin mätt

Heliga skelett!
Heliga skelett!

Sjuhelvetes änglasken!!!!!!!






så bullrar bulldozern fram

mellan möbler och batterier
mellan lerkross och fönsterkarmar
mellan målardukar och tidningsflagor

älskar gräva där

mitt i vår megalomaniska soptipp
liknar maskinen en leksaksbil

med sina hjul av outslitbara ljudband
och spakar med mekaniska ryck


mellan alla dessa känslor
som icke längre funkar

likt en ofantlig måsfågel

kör vi någons gamla oskrivna fältslag
inkopplat i elektricitetsnätet




Heliga skelett!
Heliga skelett!

Bär hundra kilo fett
Sitter döden omätt på första parkett

Heliga skelett!
Heliga skelett!

Sjuhelvetes änglasken!!!!!!!






(med spunnet socker i hela käften
lyckas icke ens monstret skratta

fast skönt nog spelar det mindre roll
för monstret har så fruktansvärt mycket annat att stå i)



909

Revolution nr 9 : i Ribban i Ribban i Ribban

Remix av utplockade rader ur mina texter från 2009.
Sammanrullningen inklusive urvalet är inspirerat av Beatles längsta stycke någonsin, näst sist på White Album.
Räknas som första etappen av min nittonde vita beatle.





nu eller nästan
omvandlingsbar RacerRepris
nu eller nästan


Vi har räknat alla gånger som du gått ut
genom dörren. Du har gått in igen
fler gånger
än du har gått ut. Utomhus är det
juniregn nu,


varje gång rytmen har fullbordat nio
varv vidgas
takkupolen ännu en glimt


                                          nu hamnar bara längre bort


Låtarna var sedan längesen
färdigspelade. Musiken hade fastnat
i ett mellantillstånd
efter slutet
före början.




ibland kan vi spendera
mitt liv
igen
igen
Jag har en ny stad
]inside the Room[


          then straight out of time
          she sucked the now


är nu universum samma
          omvandlingsbar RacerRepris
är nu universum samma


Som liten fick jag nio siffror
möblerade hela världen med dem
                            tills nu jag funnit sista siffran
och allt måste göras om igen




efter slutet
nu eller nästan
fullbordat nio varv vidgas
in och ut och in igen
före början.





909
 

Samba mitt i Varuhuset

Var Skulle Vi Kunna Göra Det?

min sex:te vita beatle

Nu kommer den egentliga, utvidgade speglingen av Why Don't We Do it in The Road? som är så gott som enda textraden i originalet - möjligen det mest tråk-roliga, trälig-pigga, mantra-arga, stompiga spåret på Beatles White Album



1

Varför gör vi det inte på gatan
??!!?!
Varför gör vi det inte på tåget
??!!?!
Varför gör vi det ej på momangen
??!!?!
Varför gör vi det inte i tvättstuge-mangeln
??!!?!

Knappast någon hinner vara publik i denna trafik
??!!?!
Varför gör vi det sällan längs vägrenen
??!!?!


2

Varför gör vi det inte i skogen
??!!?!
Varför gör vi det knappt ens på krogen
??!!?!
Varför gör vi det bara nästan på scenen
??!!?!
Varför gör vi det nästan bara mellan benen
??!!?!

Knappast någon kommer skratta ut oss
??!!?!
Varför gör vi det på skämt och gärna på låtsas
??!!?!


3

Varför gör vi det inte i trappan
??!!?!
Varför gör vi det inte riktigt som apan
??!!?!
Varför gör vi det aldrig i trädet
??!!?!
Varför gör vi det inte på fia-knuff-brädet
??!!?!

Knappast någon förmår plocka bort oss
??!!?!
Varför gör vi det inte med nykterhetsföreningen
??!!?!


4

Varför gör vi det ej på pianot
??!!?!
Varför gör vi det ej enligt noter
??!!?!
Varför gör vi det inte hos morbror
??!!?!
Varför gör vi det inte hos faster
??!!?!

Knappast ett ögonbryn lyfter på pick-upen
??!!?!
Varför gör vi det faktiskt till allt detta knaster
??!!?!


5

Varför gör vi det inte i sömnen
??!!?!
Varför är vi förlamade sålänge vi drömmer
??!!?!
Varför gör vi det inte upp & nerpå
??!!?!
Varför gör vi det bara in & ut så
??!!?!

Knappast någon kommer komma
??!!?!
Varför gör vi det aldrig i kabinen på väg till Uranus
??!!?!


6

Varför gör vi det icke i butiken
??!!?!
Varför gör vi det sällan ens i sängen
??!!?!
Varför gör vi det inte i IKEA
??!!?!
Varför gör de det bara i filmer på ängen
??!!?!

Knappast någon lär göra oss sällskap
??!!?!
Varför gör vi det så ofta med mobilen
??!!?!








wWw

Doctor McRoomsmalls KylskåpsKabinett

inspirerad av Rocky Raccoon, ett av McCartneys relativt bortglömda experiment med lustiga genrer, som jag dock alltid tyckt mycket om, återfinnande sig på Beatles White Album (även filmen Rango kan komma ifråga, likaså Das Cabinet des Dr. Caligari, mm), min 8:e vita beatle





Var i hela friden kommer vi i kontakt med världens största samling av kylskåp...? Om inte mitt ute i Nevadaöknen på den mest stekande, torra sommarmorgon...! Här har Doctor McRoomsmall låtit installera ett personligt kabinett, ägnat uteslutande åt kylskåp. Sitt livs hetaste passion plockade doktorn med sig hemifrån Bradford och flög över hit till den galopperande kontinenten. Där många nya kylskåp skulle komma att växa upp, likt megalomaniska sockerbitar ur den spruckna jorden...


Man tar sig först in genom svängdörrarna till den gamla vanliga salloonen. Här sitter hästarna och pimplar whiskey on the rocks. En och annan tvättbjörn har också hittat in i skuggornas svalka. Nu har det redan blivit dags för oss att boka ett rum. Då berättar bartenderskan, som kallar sig för portierska, att vi lika gärna kan välja rundturen, så får vi många rum på köpet. Ger man då minsta nickning ifrån sig, trycker portierskan på pianotangenten, och Guiden Gideon dyker genast upp med ett glatt honky-tonk!


Från höften drar Gideon, som kallar sig Gilbert (fritt efter Gilbert O'Sullivan, fast ingen begriper varför), fram en sönderbläddrad bok och slår upp det minst heliga kapitlet vi kan tänka oss. Därigenom fås en direkt glimt av doktorns hisnande kylskåpssamling, inhyst i hyllor av sten, som börjat slutta av den ohyggliga tyngden. Själva vinklarna i rummet närmar sig på vissa håll minusgrader. Doctor McRoomsmall personligen sitter och slumrar i något av skåpen. Tavlor av honom hänger dock uppspikade på åtskilliga dörrar. Där kan vi skåda den store samlaren iklädd sina karaktäristiska små bruna glasögon, vari likaså glasen är sepiatonade.


Ur vårt sällskap hörs nu stämman av en rutinerad dam som kallar sig Jill, när hon helt fräckt frågar varför doktorn icke samlar på tvättmaskiner som komplement...?! Jill har nämligen hört talas om att de skulle ha tvättbjörnar i trakten, så kallade raccoons. Detta har guiden Gideon redan förberett ett tvättäkta svar på. Eftersom öknen är en enda torktumlare, så hade det blivit alltför symmetriskt med tvättmaskiner. Vår bäste Maxwell McRoomsmall är ju en originell doktor. Då kontrar Jill, som egentligen heter Eleanor Rigby, att enligt den berömda balladen borde vi befinna oss i Dakota med dess svarta berg - så vad gör vi då i Nevada bland lite väl många ensliga exemplar av coola cowboys?! Då upplyser oss Gilbert Gideon att allting är ingalunda logiskt i den här världen. Nu skall vi få se vad doktorn förvarar i ett av de allra vitaste, blankaste skåpen...


Jomenvisst, där har vi Ringo Starr! Trummandes på gallren som han sitter inklämd emellan, inspirerar han hela bunten att vissla igång nästa sång, som låter som om vi just kommer upp ur en gruva, på väg hem till vår gedigna alpstuga. Guiden skramlar med nyckelknippan, låser igen Ringos cell och låser upp ett föregående kylskåp som vi bara gick förbi. Härinne är rummet extra litet och särskilt dekorativt. Ätbara föremål hänger på de kyliga tapeterna, medan glasskåpen dignar av drickbara ingredienser i likörform. Finsofforna står prydligt fyllda med tårtor och kakor.


Vi går som i sömnen, plockar för oss av miljoner drömska smaker, ända tills Jill inflikar att vi måste ha hamnat på nästa album, mitt i den svinaktigt goda tryffeln. Doctor McRoomsmall erkänner - att allt detta knappast är verkligt. Dock inte desto mindre har vi att göra med diverse fack i ett ofantligt skåp som han skapat, en ganska lyckad konstruktion för att bevara minnen i sina ursprungliga former av förväntan. Solen lyser utanför salloonen, men här bakom kulisserna ger oss kristallkronorna ett skönare sken. Dess perfekt kylande värme får pekfingrarna att vilja spela piano och lilltårna att dansa hela dagen lång...





wWw

Tröttare än Dött

min tionde vita beatle, inspirerad av den tunga I'm So Tired, en av väldigt få låtar jag har (haft) svårt för att uppskatta på Beatles White Album





du gömmer mig tungt
under massa vita kuddar,
vill leka lätt
hur du får mig att titta fram


men känner mig så svart
och trött på dina sockerbitar,
orkar knappt ta nästa andetag;
dör en stund









vaknar efter några veckor
förlamad ända in i blodet
och inser jag bara sovit en minut
längs superklara landskap


sen börjar du sparka mig i ryggen
från sängen inunder
tills min kropp med ett ryck
landar på dina kuddar





wWw

Fiktiv Flaskpost från Glass Onion

min nionde vita beatle

inspirerad av Lennons svamligt skärpta, montage-mässiga spegel/glaslök ombord på Beatles White Album, bilderna som följer hennes blundande självisolering neri mörka cellos, innan dags för en ny solig Ob-la-da




Hallå allihopa?! Har precis fixat ett hål i havet,

en speciellt utvald tunnel som gör det oblötare

att låta skönhetens spegel-lökar skalas från en brittisk ö

till en annan A. [om ni befarar att meningen

tog slut här - nja!] Valrossen var allra minst Paul

med sin dåliga fantasi som mest kvittrade om

hur hon honungspajen skulle jazza baklänges hem.

Som ni måste märkt postar jag den häringa flaskan på

svenska, ingalunda för att ni ska tycka er äta glassbåtar,

bara så att vi synkront kan se igenom hennes hårda glas

till mjukare stränderna. Dåren på berget haver dubbelt

observerat hur där guppar något ensamt. Över de vilda

jordgubbsfälten sänder Molly Madonna en molnig

smultronkyss. Försöker vi böja undan tulipanerna

en bit ytterligare... går spegeln itu. Just så gick det

för de tusen rövarna, som aldrig insåg hur öppna

många kvinnors fönster redan står för den o-

klantige. Duvsvansarna har jag slutligen lyckats sam-

manfoga i ett hörn av trä. Tråkigt nog skyms gåtans

oerhört spännande svar av glasets runda labyrint.

Agent 909





909

Fiktiv Flaskpost till Beatrice-Aurore

andra i 2014 års register över ilandflutna



Bästa Beatrice A!
Drömmer alltjämt
gör jag hur Ni ska
visa Er i världen
utanför den där
drömboken som
min vän kom över
för hundra år sen...
...medan i mitt liv
utgjorde ditt namn
i visan en säregen
felhörning, sålunda:
"sen drömde jag
förliden natt om
[DET ATT RESA o RO]
BEATRICE-AURORE" ;
får skylla på Körberg
eller kassa bandet...
...emellertid hör till
saken att Elin ville
läsa Er ännu hellre
i folioformat än
denna man som
nöjer sig nätvägen.
Nå, hälsa fröken
Löwenhjelm himla
hemskt gott då!!
fast jag föga känner
den författarinnan.
/Gerharde Harrison




wWw

Hör Vi Dina Vingar Hårt Älska

min sjunde vita beatle

inverterat inspirerad av While My Guitar Gently Weeps, som naturligtvis är Harrisons mest spelade stycke på Beatles White Album





medan din harpa
hårt skrattar (nästan viskar)

hör vi hur världen ser ut
bakom sina hörn

hyrde dig (under ett halvt liv)
och betalade tillbaks oss

vet vi nu varför 
jag var perverterad

hur skulle ni annars lära mig navigera
närmare kärleken?

hon luktar på taket
och känner det behöver vattnas (till vakenhet)

ni vecklar ut dina vingar
så vi fortfarande kan kasta mig (in)






wWw

Prins Smultronskugga hos Kung Markatta och Drottningen av Krocket

min fjärde vita beatle

Förvrängd spegling av Cry Baby Cry, bland de mest mystiska styckena på Beatles White Album. En underländsk, dubbel smak av oro såväl som fridfullhet, ger Lennon, som jag tolkar en smula bokstavligt blandat med i huvudsak egen fantasi, i identisk rytmik.




Gråt, barn, nu gråt!
bakom smultronstråt

Vi ger dig bara tre stycken
så gråt, barnet, gråt!



Kung Markatta i köket
satt och kasta
färskpotatis på sin mor

Vår Drottning spisa plattor
glatt piano
för att uppfostra Prins Stor



Gråt, barn, nu gråt!
bakom smultronstråt

Vi ger dig bara sju stycken
så gråt, barnet, gråt!



Kung Markatta i trädgårn
käka blommor
med en löjtnant mest på skämt

Vår Drottning spela krocket
alla skallar
rulla ned längs välklippt slänt



Gråt, barn, nu gråt!
bakom smultronstråt

Vi ger dig hela tolv stycken
så gråt, barnet, gråt!



När vällingklockan slog
kom hastigt Haran
på besök från sagans skog

berätta från i påskas
om sin rävprins
som hon älskat tills han log



Gråt, barn, nu gråt!
bakom smultronstråt

Vi ger dig fyrtio stycken [blott 39]
så gråt, barnet, gråt!



Kung Markatta i mörkret
vid sitt skrivbord
målar solig poesi

Vår Honungspaj hörts ropa
från balkongen
blivit stungen av ett bi



Gråt, barn, nu gråt!
bakom smultronstråt

Vi ger dig hundratals smultron
så le, barnet, le!


Le, le, le!
Låt Vår Drottning se!

Hon lever djupt i sin spegel
så gråt, barnet, gråt!






wWw

Glimtar från Gångna två Veckor på Olika Håll