lite närmare Glimtar av Granada

Hotellet som var ett Hopptorn

[inkvartering # 3]



Mitt rum förmodades ligga på 34:e våningen. Det var det mest skrämmande i livet hittills. Inte just det att jag följde med i hissen för en gångs skull (trapporna tycktes särskilt trånga de också). Snarast hur man utgick ifrån att jag ville ner, i vattnet igen... Skulle vi bara stanna häruppe, äta en bit, spela badminton och spana in världens bästa filmer - så hade inga problem synts på himlavalvet. Men nu befann vi oss i denna badmiljö, trots att jag inte alls beställt något dylikt. Balkongen låg som en lång trampolin... Jag förväntades gå ut där - för dörren stod professionellt uppskjuten. Från varje våning nedanför min, samt ovanför min, hördes en gammal klasskamrats röst. Några förstod direkt att det var hundra meter ner härifrån till ytan.


De flesta föreföll dock leva i tron att balkongen motsvarade det tremeters torn som vi hoppat ifrån som små. Redan det hade känts ohyggligt till en början. Och nu var det lika stort allvar på nytt. Ändå hade portieren givit mig inloggningskoden utan att blinka - som om jag skulle hinna surfa hur mycket somhelst. Tillika låg där ett par tryggt invirade karameller på huvudkuddarna. Dessutom duschade damerna glatt i rummet intill och knäppte igång de främmande tevekanalerna. Tänk om alla hade åkt hit just för att lugna mig... Nå, varför skulle jag hoppa?!? Ifall jag bara hade vetat vems detta allvar var... för inte var det mitt eget! Kanhända var det krokodilens? - den som marockanerna hade byggt av sand nere på stranden.


Bassängen låg visserligen rejält tilltagen som en hel stad - ingen kunde av misstag hamna utanför. Och knappast skulle man landa på någon av öarna - ty de var tydligt reserverade med privata persedlar. Däremot borde hundra meters fallhöjd ge en rutsch utan dess like rakt ned i helvetet. Skulle banan lyckas vända och åter stiga upp - innan syret blivit helt begagnat...? Eller skulle fötterna borras in i kakelplattorna på bottnen och fastna där?? Inbillning! menade Berra-Björn, det skulle knappt bli minsta skillnad gentemot tremetershoppet. Vi var ju så mycket större nu... Okej då, på sin allra mesta höjd blev det 10 m, men skulle hursomhelst gå fortare än någon hann fiska upp nallen och messa OK! På våran tid var det så att man måste vara i ett visst rum för att kunna meddela sig. Efteråt, försökte kompisen uppmuntra mig, kunde vi lura portiererna och locka med oss varsin söt markatta upp på rummen.


Men när jag väl efter några timmar hade klivit ut på trampolinen... som näppeligen började svaja hur långt ut jag än klev... hördes ett message i högtalarna om att trafiken var fullbelagd! Alltför många ville hoppa. Läget beräknades gälla under hela återstoden av eftermiddan. Invånaren i rum nr 34 uppmanades återgå till sin uppackning el dyl bestyr. När jag lagt mig på en hörna av dubbelsängen insåg mitt minne att klasskamraterna fanns på en helt annan resa. Berra-Björn var i stort sett bara en liten ikon på min skärm. Här låg jag ensam bland miljoner obekanta och tänkte... Mina flytande föreställningar om den spanska staden skulle strax ersättas med definitiva intryck. Bara jag orkade stuva om i fickorna först, klämma in säkerhetsmarginalerna, klä på mig både hatt och skor, och strosa ut...






wWw

uppe bland BerberAporna neri Gibraltar

Hotellet som var en Flygplats

[inkvartering # 4]

ingen direkt dröm, men försök att skriva som om det vore en dröm




Som en hel flygplats visade det sig vara - det största hotell som vi någonsin skulle checka in på! Vi fick varsin dörr lika ofantligt viktig som en offentlig gate. Dess korridor ledde till en trappa som ledde direkt ut på landningsbanan. Åtminstone mitt rum bestod av några gulstreckade markeringar på asfalten. Trots att man kunde se en bra bit förbi strecken - ingen aning hade jag om hur de andras rum var beskaffade. Kanhända hade de fått varsitt flygplan att gå ombord på...?


Med viss tvekan placerade jag mitt handbaggage innanför närmsta linje framför fötterna. Då satte en helt annan linje snett bakom mig igång att blinka!! Uppenbarligen var det min resekamrat Marita som försökte kommunicera. Av sättet hon blinkade på tyckte jag mig kunna uttolka hur hennes rum var inhyst i själva ledningstornet. Och att hon redan börjat utbilda sig till flygvärdinna! Marita ville hjälpa mig att återfå min större resväska, den som borde befinna sig i flygplanet till Malaga, som skulle lyfta inom en kvart. Skulle vi då aldrig själva följa med?! Ställde mig vid ett nytt streck - för att låtsas spana efter det aktuella planet. Nejdå, vi måste ju lära oss först hur det här hotellet egentligen funkade.


När personalen började rulla bort min trappa, trodde jag det var försent att byta rum. Däremot var det fortfarande fullt möjligt att gå igenom säkerhetskontrollen, som vi tydligen inte alls hade missat. Kontrollen gick till så att man skickade ett sms med samtliga uppgifter om vad man hade på sig. Ifall hotellet fann något som man absolut inte borde ha på sig, så kom en liten truck och hämtade snällt det otillåtna. Jag hade fått gate nr 43, och just där var det förbjudet att medföra granatäppel-juice. Nu kunde jag andas ut - hade ju varit på vippen att införskaffa en sådan flaska i hotellets skattefria shop. Skönt att veta att Marita hade tagit hand om den ekologiska dyrgripen för sin del, hon som tilldelats gate nr 34.


Så hörde jag motorerna slås på - spann allt starkare för varje batteriladdare som jag fiskade upp ur mitt handbaggage. Kände mig inte det minsta rädd, men ändå väldigt spänd, som om någon skulle fråga mig något. Till sist lyfte hela min kropp som på vingar, och slungades sakta upp mot gate-korridoren igen. Var jag på väg tillbaka eller framåt?? Mest förvånad kände jag mig över att man hunnit hänga tavlor längs hela dragspelsbälgen som utgjorde denna korridor. På en av tavlorna skymtade mormors ansikte, men blandades snabbt ut med farmors, morfars och farfars ansikten. Tavlan följde med mig, men ansiktet växlade så fort mellan alla fyra så att jag blev alldeles yr i hela minnet.


Solen skakade till i sina strålar och krängde fram ur berget där den bodde. Jag var komplett lugn, men blev nysfärdig ända ner i skorna, aldrig borstade på tjugoåtta år. Hade lyckats rycka med mig några hederliga näsdukar i farten, som jag nu nös rakt in i. Berget höll märkligt nog ihop, fastän det var byggt av glas - så vi hade sett det som en del av själva flygkomplexet. Där öppnades just en lucka hundra meter upp i luften, och en hand med turkost nagellack släppte ned min resväska på marken. Väskan varken sprack eller låstes upp, men på adresslappen hade någon ritat en kokosnöt som det stod Marocko på. Höll hårt i mitt nyckelkort så att det icke skulle blåsa bort. Det här var trots allt det enda rummet som jag kunde vara säker på att få.






wWw

ALHAMBRA (Andra mysteriet med...)

ännu en Grund : Fortfarande

räknas även till serien av Fjädrar




och fastän solfjädern vecklade ut sin vinge


blåste jag aldrig bort




ty mitt pass låg hela tiden kvar
(i innerfickan i säkert förvar).


Annars hade jag blivit fast därnere

uppe bland berber-aporna

i brittiskt territorium

så nära
och så långt ifrån spansk mark som man kan komma



medan Medelhavet stänkte sällsynt höga vågor


gick ändå flygplanet lugnt
och lätt som
ett urverks välspända fjäder,


förband helt olika solstrålar :

åter de svenska
med andalusiska


så att jag kunde kravla upp ur skenhelvetet
också denna gång

så att jag kunde kliva ner från himlavalvet
även denna gång




fortfarande bortfaren

alltjämt hemkommen


en liten monkey i den stora världen
som skymtat Marocko

och hoppade ner
på min egen ryggsäck
(utan att lyckas få upp
dragkedjan till mera mat


och ännu en apa
huserar på min mage
på sköna gibraltiska tröjan här)





när vi klev upp längs flygplanstrappan

som i någon dokumentär reklamfilm

för maximalt aluminium


kändes som Andalucia in the sky
with Neil Diamond

för sin del mellan L.A och N.Y.
för min del mellan Landvetter och Malaga




kan minnet skickligt sväva

åt vilket håll jag än må vilja


sålänge som minst en hjärnhalva
håller sig på marken

sålänge som minst en hjärnhalva
håller sig i luften


och låter bli att ha på tok för mycket
fuffens för sig

med varandra
eller alla andra
andar från Alhambra





wWw

Flaneraren i Sevilla

Flanören i Sevilla

vilja se vad jag se vilja

här under min gamla hatt

knallar jag omkring från skugga

till skugga i min nya kostym

fylld till varenda ficka med kameror

och kartor och spridda euros

i 37-gradig vårvärme

under skiraste jakarandaträd

skyddad av månghundraårig byggnadskonst

där solen knappast kan se

just mig

bland sanslöst likartade turistgrupper

bland bullret från ideligen plötsliga bilar

som skall passera minsta prång

mens längs palatsen

där står hästarna tyst

och väntar på nästa körning

tvärs igenom historien

följer mitt öga här och var

skarpa skymtar av någons stjärt

tycks mig genast skönare att skåda

än självaste katedralvalven

men försvinner snart bakom

massa gula påsar och fula ryggsäckar

förmodligen maximerade med mineralvatten

som man måste dricka flera liter per mil

för att inte bli lika torr som marken

eller yr som de flaxande flamenco-dräkterna

rädd att behöva urinera

bakom fontänen ifall man inte vågar fråga

på ytterst bristfällig spanska

barpersonalen om att bara få låna

det som ingen annan just då gör

ty det mesta transpireras direkt ur blodet

och räcker icke svett som svalka

kan vi köpa oss en solfjäder

i minst var fjärde butik

dock av högsta vikt är nog

ha bra skor på fötterna

under andalusiska strövtåg

när trottoarkanterna visar sig vara trappsteg

eller somliga gator fulla

av hål

fast sällan onödiga gropar

snarast naturligt stenlagda kanalrännor

som håller halvöknen fruktbar

utanför Sevilla

som ju trots allt har sin rinnande älvådra

på vars andra sida

jag nu sitter i Triana








wWw

ALHAMBRA (första mysteriet med...)

Retroaktivt Urval

Granada Graffiti

En grannfröken hem från Granada

går fort som en hel autostrada


Däri gränderna grällt (surreellt)

rann graffiti som smält (eller smällt)


Granatäpplet liknar en stad, va?









wWw

Granatäpplet öppnar Granada

Står att granatäpplet

har givit Granada

dess namn. Jag har bägge

inom räckhåll snart...


Är hon lika härdad som sitt läderhudade skal?

kanske snarare så blödig som sina syrliga vinsafter?

rentav mer passionerad än passionsfrukten?


Har hon över hundra frön i sig?!

613 menar somliga

en kärnfullt laddad modell för många religionsgrenar

t.ex. en grekisk fruktbarhetssymbol

kommen mellan-östern-ifrån

måste hon ha planterats in

mer o mer längs morisk-spanska

torkande medelhavsvåta

ansiktets andalusiska marker


Återfinns här i min svenska skål

ett sent exemplar

som jag avvaktat flera veckor att öppna

ty hon känns så dyrbar

i sin djupt inbäddade sprängkraft


När jag bänder upp

en precis framskuren klyfta

så smätter kulorna ohjälpligt åt tusen kanter

likt splitter

men hennes granna foder sitter kvar

i innanmätet överallt


Ja, trots allt

äter vi åttio procent av detta äpple

inklusive ovanligt rikliga antioxidanter

som hjälper hålla blodkärlen friskare och öppnare,

i bästa fall håller hon

cancerceller i schack

samt tandköttet bättre skyddat


Granatäpple!

jag finner dig snart i Granada

även om det näppeligen

är om vårsommarn, snarast höstvintern

som ditt växande spirar

och ditt drottningskap återuppstår

ty du tål minsann flera minusgrader




 
en av källorna:
http://www.primavi.se/Superfruits/artikel.cfm?newsID=3060&Granat%C3%A4pple




wWw

Granada Glimtar Fram

Retroaktivt publicerat

MinutMakaren som blev UndulatUgglan

Femte kapitlet i min fantasymässiga sagohistoria




Åter hade några månader hastigt förlöpt i Minutmakarens urgamla stad. Nu började frömjölet redan lägga sig i drivor längs varenda dörr. Ensam i sitt högt älskade klocktorn satt Minutmakaren mest hela tiden. Han kände försommaren komma in genom fönstergluggarna. Professor som han blivit hade Minutmakaren hunnit förvandlas till en ugglemässig varelse, ihärdigt övervakande sitt laboratorium. Samtidigt upplevde han sig tämligen undulatartad, som att grabben i honom närsomhelst kunde flyga ut och leka en sväng. Bara någon öppnade luckan... Hurpass burfågellik han än valt att bli, så levde i grunden någon sorts människa kvar. Minutmakaren var i varje fall folkbokförd i egenskap av människa. Fingrarna behövde han ju för att hantera alla de halvfarliga provrören. Dessutom skulle det nog gått illa med klor att klia sig i den ovana fjäderdräkten? Mustascherna fick tydligen plats under näbben, där de tickade fram minut för minut.


Under tiden gick massa djur omkring ute i gränderna. De var glada över den varmaste våren på drygt fyrahundra år. Därtill hade snösäsongen varken blivit så hård eller kärv som Gerhard Grävling varnat för. Somliga ögonblick kunde man få för sig att man befann sig i någon spansk stad av modell Granada. I själva verket hade många djur ingen aning om ens vilken världsdel deras liv utspelade sig i. De allra flesta kände emellertid till gatunamnet som man bodde på, samt de närmast korsande gatorna. Grannar och inkräktare var av största vikt att hålla koll på. Annars kunde man lätt tappa kontroll över sina möjligheter att ta och ge sådant som man ville få ta och få ge. En del djur höll varandra som husdjur, för att försäkra tillgången på nära tjänster (inklusive bestraffande av björntjänster). Minutmakaren hade inte det minsta husdjur hos sig, förutom dammråttorna då. Härinne rusade de just fram från vart och ett av de tolv hörnen, fetare än professorn någonsin hade skådat. Hans hjärna gillade hur dessa hybrider dansade omkring allt tyngre, som befjädrade klumpar. Dessvärre hade det kanske blivit dags att släppa ut dammråttorna?


Från tredje änden av staden kunde man höra Fladdermusan musicera. Mysteriösa tongångar utspann sig medan hon satt och sydde. Egentligen satt hon inte alls - snarare svävade omkring mellan trådarna. Fladdermusan arbetade allt oftare mitt på blanka förmiddagen, tämligen ogenerad. Då påminde hon mer om en fjäril, en vanlig textilfröken utan tillstymmelse till sin mörka karisma. Det blev såväl västar som trosor som tofflor som hattar. Minutmakaren hade ju själv beställt en av de förnämligaste hattar man kunde tänka sig. När han i samma smäll fått en passionerad stund med Fladdermusan, då hade hela staden varit på god väg att trilla åt galet håll. Men Minutmakaren tog sig hem igen före tiden hann gå ur led. I gengäld hade Gerhard Grävling gjort flera besök hos skräddarinnan under den hösten som följde. Många invånare hade misstänkt att det rörde sig om detektivarbete. Minutmakaren kunde dock lägga ihop två med fyra, och fatta att motivet var sex. Förmodligen var grävlingen fortfarande mätt som en gris av allt sött kött och salt stoppning. I varje fall hade professorn näppeligen sett vare sig Gerhard eller några ungar krypa upp ur grytet för en ny säsong. Liksom Minutmakaren häruppe värdesatte de säkerligen sin trygghet därnere.


Staden speglade sig alltmer medvetet i staden. På de tolvfaldiga väggarna skimrade målade videosnuttar (åtminstone inuti tornet, för professorns egna studiers skull, så länge som han lät bli att invertera bildflödet). Där visades i detalj vad som försiggick genom hela staden. En sköldpadda knallade alltjämt från gränd till gränd och plockade upp alla grenkvistar som blåst ned. Det gjorde hon snällt, alldeles ideellt. Varenda liten kvistgren bars bort till magasinet där man tillverkade nya träd. Parallellt passade sköldpaddan på att återuppliva de blommor som dragit på sig frost under natten. Minutmakaren undrade vad som motiverade denna säreget kärleksfulla varelse?! Hennes bäste vän låg fortfarande fången nere i kloaksystemet. Kanske skulle kamraten ha mått bättre om han resonerat som de andra sköldpaddorna?? Så gott som samtliga hade valt att bli kullerstenar helt och hållet. De agerade aldrig ens guider för bortkomna turister längre.


Emellertid var apekatternas ungar redan ute och skuttade och klängde i de starka solstrålarna. Makakerna eller markattorna kallades deras släkte. Vissa grenar var kända för att totalt invadera valfritt kvartér. De kunde slå upp sin cirkus och riva ned den igen, från ena kvarten till nästa. Uppifrån tornrummet såg sådana konstgrepp underhållande ut. Hörde man hemma på gatan ifråga var det inte alls lika roligt att bli publik. Apekatterna fick ofta för sig att lyfta folk i svansen, även sådana som saknade svans. Föräldrarna brukade dock sitta en trekvart i taget vid spisplattan, lugnt diggandes The Monkees och The Kinks. De allra äldsta makakerna hade fortfarande smak för stenkakor. De blandade Kung Markattas kakaopulver i kokosmjölken, lika vanemässigt nyfiket som Minutmakaren mixtrade med sina kemisk-magiska ämnen. Professorn kände titt som tätt impulsen att flyga ner till de ap-artade, liksom överraska både dem och de andra djuren med någon väl vald gåtfullhet. Fast i så fall skulle han vara tvungen att spela vidare, svara på vilka reaktionsmönster som än utspann sig... och det hade ju Minutmakaren knappast tid med. Möjligen om han hade varit en makak eller fladdermus, sköldpadda eller dammråtta, skulle han ha förmått överge klocktornet åt sitt eget öde...? Den innevarande undulatugglan kom knappast hans ansvarsbörda att lätta. Snarare kände sig professorn ännu tyngre, nu när han anade att han kunde flyga.

Skissen är framställd av min gamle kompis Fredrik Andersson




wWw

Drömmen om den osannolika Dottern

Drömde att mamma o pappa hade satt ett nytt barn till världen, nu mer än trettiofem år efter min syrra och mig. Jag var lika lycklig som när min gamla lillasyster hade fötts, för den nya gick att hålla i famnen hur lätt somhelst. Dessutom kunde man ana hur hon visade tecken på att redan kunna prata och lyssna. Jag började berätta för alla om den söta ungen. Visade också bilder för en gammal kompis, som undrade något som jag inte minns.

Först två dygn senare kom jag på att den lilla omöjligen kunde ha fötts av mamma nuförtiden. Ingen varken bekräftade eller motsade min insikt, lät mig gissa vidare. Adoption var ingen lösning, för hur kunde barnet vara så likt oss?? ja, inte minst syrran när hon varit liten! Nej, det var inte hon som hade fått den fina dottern, för hon hade redan en härlig son. Och jag själv kunde det näppeligen vara, eftersom jag inte ens hade någon att skapa barn med. Enda rimliga alternativet var att mamma hade någon syster som jag aldrig känt till - en rejält yngre i så fall. Funderade jag medan vi gick igenom en svartvit trädgård... kändes som i någon svensk filmklassiker.


Jag satt och skrev ute i en gränd, mitt i vägkorsningen. På pappas gamla skrivmaskin på ett rullbart bord... Hade tydligen somnat en välbehövlig stund, för när jag vaknade var sinnena klarare. Fattade att jag måste styra in skrivbordet mot husfasaden. Märkligt hur bilarna hade kunnat komma förbi mig ändå! Men i dessa gränder fanns kanhända mer plats än jag kunde se?


Under andra mötet med den lilla framstod det klart att jag hade uppfattat henne en smula fel. För nu kommunicerade hon flytande och klev omkring för egna fötter. Hon var långt ifrån nyfödd, förmodligen fyra år, möjligen fem. Det hade ju bara gått några dygn sedan första mötet. Men i mitt utsövda tillstånd tyckte jag nu rentav att hon kunde vara vems flicka somhelst. Förstod knappt hur jag burit omkring på ungen så självklart - även fast hon var rolig att leka med nu!

Nåväl, vad skulle jag säga härnäst till arbetskamraterna som jag redan berättat för att vi hade en nyfödd i familjen? Äsch, man kunde väl alltid inbilla sig! Till sist satt vi i vår bil, en ny variant av den gamla hederliga. Den stod parkerad med öppna dörrar medan vi åt mellanmål. Vet inte om jag var man som nu eller pojke som då, kanske både och. Började trumma med fingrarna mot en list som följde bakluckan. Och det lät mer klangfullt än någon hade kunnat föreställa sig. Blev t.o.m. ord! Som det lät som om någon sjöng... Här kunde jag ju trumma fram hela musikaliska meningar.


p.s. I drömmen före denna dröm, natten innan, hade jag drömt om min bästa skrivarvän. Hon hade plötsligt bott på vårat gamla ställe nu. Vad hon sade minns jag inte. Men jag hade som vanligt hållit på att bli ordentligt försenad, för några nummer av en ny tidskrift gick ej att dela ut. Förmådde inte ens stanna och plocka upp tidningarna ur respektive väska, trots att de återkom i medvetandet hela tiden.

Däremot klarade jag av att få syrrans son att spänna av, när han visade sig rädd för att kliva i badkaret. "Det är inget farligt!" upprepade han mina ord, alltmer övertygad. Som om det var jag som behövde övertygas...







wWw

FågelFisken

Fjäder den tolfte eller Grund nr 12

likt en kamp mellan Sensorns och iNtuitorns perspektiv




för dem som känner med huden,

för dem som lyssnar med öronen

ser det ut som om din

tillvaro vore flygande,

fastän fjädrar är det sista som skulle bära dig:

den andalusiska fisken

vars artärer och njurkanaler brinner

där djupast inne i undervärlden

svävar din solklara blick

omkring mellan icke-Sartres sentenser;

där andra skulle använt sina tio sinnen

simmar ditt nervsystem

på torraste land,

borrar upp rötterna som börjar flaxa sig vill

likt vingpennor, dricker pingviner

din kontroll och försvarar dig passionerat

mot alla tänkbart hjälpande

händer som har fattat att

men aldrig på vilket vis du skall lyftas

ur hjärnskålen till

ett rymligare hjärta











wWw

Vackra Sprickor och Perfekta Skavanker

VändKors # 10




Mest älskar jag sånt som tycks vackert men slitet, sprucket och smutsigt.


Näst mest älskar jag sånt som tycks vackert och samtidigt nytt, helt och rent.


Näst minst älskar jag sånt som inte tycks särskilt vackert, men ändå helt, rent och nytt.


Minst älskar jag sånt som icke tycks särskilt vackert och dessutom smutsigt, sprucket och slitet.




Frågan förefaller då bli :

Älskar jag vackerheten mer än slitenheten??

Samt fulheten mindre än helheten??


(Eller känner jag helt enkelt icke mina upplevelser och värderingar tillräckligt väl...?)






wWw

Juveleraren i Sevilla

0

hon är en ädel dam
ett konstverk utan ram

i

hon går galant i guld
med glädje, alls ej höljd

ii

hon svept sig fram i silver
vår drottning från Sevilla

iii

hon dansar diamant
en rund och rutig tant

iv

hon svävar i safir
fast vingar hemma blir

v

hon simmar i smaragd
av glömska smekt, förlagd

vi

hon rör sig i rubin
flamencons konkubin

vii

hon ser sig med fasett
men hör sig i falsett

viii

hon hoppas på topas
och blinkar bakom glas

ix

hon gör sig till agat
går klänning i spagat

x

hon kommer av turkos
får "kåt" som diagnos

xi

hon kysser karneol
blir inkarnerat kol

xii

hon andas ametist
och spricker så till sist

xiii

hon börjar med beryll
trots redan helt förgylld

0

hon liknar spansk juvel
med brister utan fel








wWw

utmatad inloggning

ännu ett i serien VändKors
 



Mata ut det mörka minnet!

Mata in ett nytt ark helmatt!


Logga ut uggleklorna!!

Logga in joggingskorna!!


Ring nu ut framtiden...

Ring nu in nyligen...


Spela ut spader!!

Spela in ruter!!


Lägg där ut här!

Lägg här in där!


Vem kom ut?

Vem kom in?


Utveckla lite mer invecklat!?!?!


Logga in uggleklorna!!

Logga ut joggingskorna!!


Mata in sannminnet!

Mata ut vansinnet!


Skriv så in förut!

Skriv så ut till slut!







wWw