Demonen dog Aldrig i Venedig (vi i)

101


som liten
hade du en idolbild
från flera år före din tid
på Alain Delon
men där på
såg han inte alls ut
som han gör
i den gamla filmen nu
tragglar du dig nu igenom Leoparden
är de tydligen på Sicilien
i slottet
gömmer sig Delon på låtsas
i den enorma gamla bruna garderoben
slungar sig ut
il Gattopardo
skrämmer ett ögonblick livet
ur vackraste C. Cardinale
innan han kramar henne
och de fortsätter kärleksfullt utforska
men det
är enda
scenen som du skulle
kunna koppla till ditt
livs mardröm
där mannen i bruna dressen kom utrusandes
och det var
demonen
Delon på idolbilden
eller föreställde
förutan prinsens mustasch
bortom knektens machetter
men i övrigt ser du
inget i Viscontis verk
trots meditativa tempot
nära personerna som ändå
inte känns personliga
för dig blott kulisser
inte ens figurer
medan Döden i Venedig borde vara
fascinerande - fast
varför iakttar han inte
en flicka istället?!
helst hon som drömde
en natt om dig
att du talade om filmen
hur ni möttes i Venedig
och kanske gör igen
efter ytterligare ett liv
eller tre
drar du tarot
två sällsamma kort
som från en lek från 1400-talet
gjord för hovet i Milano
med C.C. i böljande
kreationer, trots att hon
hade trikådräkt
på idolbilden, en annan
eller i Torino som numera
blivit industri
med nummer som inte ens måste skrivas
som du gjorde
som pojke
med tuschpennor
på baksidan idolbilderna
rentav på framsidorna ibland
föds på nytt
i andra ansikten
som samma siffra
längs liknande sekvenser
dold
av speglar
den potentiella skurken
som numera blivit
så gott som god









déjà vu ur alla vinklar!
Vi
ser dig
åter sugas in
i sagotunneln
som på osynliga skenor
men det är du
som styr
gondolen vare sig du tror
på åran eller ej
såsom dina ögon
själva
följer
orden
längs bilderboken, vandrar katedralerna
sakta
på vattnet
väljer sina speglingar
bland oss
utspelar sig dina
drömmar i städer som du aldrig
varit i. Vi
ser hur du
drunknar i människor
i brist på kontroll
förvandlas staden till skranglig bergodalbana
kränger
skräckblandad
i gammaldags förtjusning över
undergången
rakt in
genom totala ellipsen
landar du
på duvan på tornspiran









101

Den Orangea Papperskorgen

101



I

Om en orange papperskorg
handlade min första riktiga
dröm
bland dem jag minns.
Denna papperskorgen var levande
och gick omkring
med ögon och mun
men varken armar
eller ben vad jag vet. Nästan lika hög som ett litet höghus
var den orangea papperskorgen
och lika kartongformad.
Egentligen kan man undra
varför den var en papperskorg
men så var det.
Den talade till mig, mumlade skarpt
någon sorts instruktioner
som jag glömt.
Pojken som var jag
stod och pinkade
med sin lilla väska i andra handen
innehållande ett pussel.
Jag ägde många pussel
på den tiden.
Papperskorgen strök omkring i korridorerna
och skulle säkert hitta mig
var jag än höll hus.
Inte alls var den på jakt, bara övervakade,
samlade information
med sin knappt urskiljbara blick
och gav instruktioner
med sin rektangulära mun
och jag kunde knappast undgå
att upptäcka den orangea
papperskorgen när den var
framme.


II

I verkligheten hade pappa faktiskt
just en orange
rund papperskorg, i plast,
fast mjuk
med nätmaskor i
- kanske så att alla papprena skulle få luft?
Små kvitton kunde dock
trilla ut.
När vi var riktigt små
tror jag papperskorgen var hårdare, för då
vände vi den upp o nerpå
och stod på
den för att plocka böcker från översta hyllan eller så.
Pärmar hade pappa
också gott om, många med orangea ryggar
som man hade då
både hårda och mjuka.
På hans jobb fanns det så obegripligt många pärmar
så det var rent besynnerligt.
Därmed associerar jag orange
med arbete
trots att det är en socialiserande och aptitretande färg
eller kanske just därför.
För att inte tala om alla verktyg,
genomskinliga skaft på sylar
och hammare i hårdplast...!
Också en ask
i hårdplast, åtminstone en orange
med bokmärken inuti
och uggla utanpå
fanns i en byrålåda. Jag fick déjà vu
när jag upptäckte den
och drog bort gummibandet
precis som kring buntar
av filmstjärnebilder
eller samlarklistermärken.


III

Numera har jag författat
så hemskt många skriverier att de inte skulle få plats i
hundra eller ens tusen
papperskorgar. Bara i den elektroniska får
allting plats
åtminstone potentiellt
trots att den är mindre.
Papperskorgarna de orangea
fanns också i hårdare plast, ofta hängandes utomhus
på ganska rostiga stolpar
med en tydligt papperskastande
streckgubbe på,
men nu måste det redan
ha gått år
sedan jag såg någon.
Bara en och annan sophämtare susar förbi
i orange dräkt
fast vissa bland dessa farbröder rentav
är yngre än mig. Idag
sker min enda dagliga
kontakt med orange
via symbolen för Firefox
eller Java update
eller apelsinskalning, ibland
någon tjej med orange
nagellack - för vem vill köra
med en hel bil som verkligen syns?!
En period bar jag orangea
skjortor
precis som jag sett på kort
från 70-talet, men idag
ser jag den helst som en komplementär kulör
för jag har lärt mig ha smak
att utsråla lagom aptit
trots att den är större än någonsin.


IV

Tror att den orangea papperskorgen fick
vara med i bara en
enda dröm
och inga versioner.
På den tiden fanns visserligen episoder
men inte video.
Så vi såg saker en gång
och kunde varken spola
eller stoppa.
Precis som i en dröm!
Möjligen underlättade det för ökad närvaro,
fast begriper ändå
inte hur folk
kunde hinna uppfatta särskilt mycket
alls,
i synnerhet knappast av filmer
som före o efter 40-talet höll ännu högre tempo
än före o efter 70-talet
då det mediterades
över objekt och
subjekt, på ett
sinnesvidgande sätt, från en enda mångskiftande
horisont i taget, drunknandes
i den orangeblommiga tapeten
trots hur dess stickande sympati får blicken
att studsa
tillbaks, fast fortfarande
verkar det mest bara vara
jag som gör
pauser.
Ingen direkt mardröm
var den om den
orangea papperskorgen
men tillräckligt påtaglig
för att rycka upp mig ur sömnen, få mig att landa
klarvaken i sängen.
Budbäraren hade nått fram.









101

Synedoche av Synedoche

ännu en 100-ordsHistoria blev det, nu en sorts resumé av filmen Synedoche New York av Charlie Kaufmann (manus-mannen bakom I huvudet på Malkovich och ...spotless mind osv, som här även blivit egen regissör)




Ingen är statist i sitt eget liv. Alla axlar den tunga huvudrollen. Det kan bli ensammare och ensammare. Det kan bli fler och fler roller att hålla reda på åt varandra. Ibland blir det sexuell attraktion. Den rödhåriga köper ett hem med små eldsvådor i. På scenen blir fule mannen förförd av läckraste kvinnorna. På riktigt vågar han inte det, men blir ändå lämnad. Frun träffar en annan mamma utomlands. Mannen skriver sin dotters dagbok. Han anställer sin dubbelgångare. Sjukdomarna blöder. En annan dubbelgångerska blir skitlycklig när huvudrollsinnehaverskan lämnar scenen. Döden väntar. Få hinner se utställningen med nakna i mikroskop.









101

Green Girl Sad Goes Glad

Kan vara TeaterKamrater (drömSonett no 3)

Remix av återkommande drömmaterial från senaste veckorna, en antingen stagnerande eller tillväxande del av min verklighet...






Teaterfröken söta, hon är leksam, ung och rosa
Ändå kan hon mycket mer än mig om hur man gör
Vi irrar ut ur sjukhuset som doktorn glömt att låsa
Bildar vi trafikkaos, fast ingen enda dör

Vi ska bygga varsin grupp av gamla skolkamrater
Kan bara hitta tre som redan hoppar sina rep
Faktiskt kunde jag trängt in och testat nya divalater
men minns hur blyg jag var, så det fick vara, nog begrep

jag hur jag skulle bli en obegriplig regissör
för fortfarande fattar ej hur instinkt kan bli kärlek,
än mindre hur folk redan funnit sin frisör
Strax körde omkull aporna och hörnet runt vi här vek

Dök i nästa dröm och nästa upp de chanser jag trott mig förstört
Men nu log ju trots allt kvinnorna, ville äntligen känna vad de hört









101

Me in my Hat and a Woman in My hat

inuti italienska illusioner

101


Lamarita i Rom (stund 5)


Vart går det femte hållet?
Hur nu än du
för våra spår
möter dig fyra
hörn, här där
gatorna korsar varandra
i avsaknad av
vrår, i
jämlikaste vinklarnas
räta orättvisa
mot alla dem
oss krokiga
som behöver uppåt
eller neråt att
luta sig
mot, hemåt
eller bortåt för att utvecklas
och icke förblandas,
Lamarita,
mitt i det uppenbara,
i den perfekt lättöverblickade labyrinten
utan varken mål
och förgrening
eller drivande motiv,
rak,
rentav rakare
än under
Romarriket, då kampen
mellan helgonen
trots allt höll möjligheten
till gudagnistor
vid liv
tills det fredligare utbytet
av bokstäver, kryddor
och stjärnor
gav saligaste musik. Ty
på din tid
mellan det fjortonde eller
femtonde århundradet
i nyfödda Florens
visste vi
huru strålarnas sol
bryts
annorlunda för varje gata,
följer välvda fasader
eller löper diagonalt,
silas
i cirkeln
tills varje huvud har fått höja vår gloria
och sänka vår dolk.
Bakom evigheten
blinkar torn
till torn,
sålänge varje kvartér
är sin egen del av
kvintessensen.





Solicia på Sicilien (stund 6)


irrar du inte längre
i ILLUMINATIs labyrinter
inuti Rom
kom du ut i den sista
solen
på Siciliens uråldrigaste vårstigar
mellan hav och
grottan där din
allra skrämmandeste dräkt
ömsades
i tusentråd
tills skrattande anden
vågade naken
möta sitt ljus
nu
var du spegelbilden som rymde
alla oss; Scorpioni
dold i en ask i en ask
den japanska antimaterian
i
mindre än en snökristall på Pluto
i relation till sextiosju jupitrar
503 merkuriusi
kvävde dina vackraste bokstäver
hotade din isotopiska ö
brände i iris
splittrades nästan
vårt ambigram; SOSILISOS
i ett litet steg mot
Jesu far, ty
materiens saga skulle sprängas
bestråla intet
som genom magnetiskt dubbelriktade laserströmmar
och krocka och
bli nästa universum
det enda
där Venus slukar
Mars så vi självklart
älskar spänningen
för spänningens sköna skull
tills maffioso må uppgå
i ren rök
bakom inga ridåer
där allt som lagras blott lagras för minnet





= delvis inspirerad av "Änglar o Demoner" som jag läser först nu (eller rättare sagt lyssnar på i Rabéus mästerliga inläsning) samt annat om, i och bortom Rom, som kanske kommer fortsätta genom mitt/hennes upptäckande av Mussolini osv.



101

GNISTROs Sista Mysterium

Första + Andra + Tredje kapitlet
= likaså
Sjuttonde + Artonde + Nittonde kapitlet
i Grenströms Sista Mysterium






Till sist hade Gnistro fått ett mysterium, ett äkta mysterium. Den italienske killen hade kommit på besök och klargjort att hans flickvän var borta. Hon var knappt ens arton, men arbetade på en klubb som kallades Grembo. En tidig morgon var hon försvunnen. Det rörde sig om ett rent uppdrag. Således var inte enbart detektiven själv inblandad. Hittills hade Gnistro bara snokat efter företéelser som lockade hans förundran, som satte hans självuppfattning på spel, inom trygga ramar. Nu skulle Gnistro viga en bestämd tidsrymd åt att finna den italienske killens flickvän. Hon fanns i verkliga livet. Det fanns det ingen anledning att betvivla än så länge.

Och hon betydde något - inte blott för sin egen del eller för detektivens, utan framför allt för klientens del. Adriano ville inte avslöja sin flickväns namn, inte ännu. Killen bara rev sig över skjortbröstet och beskrev om och om igen hur ohyggligt vacker flickan var. Gnistro kände sig som en oerfaren psykolog med fullt sjå att låta bli att påverka sin patient. Varje objektiv ansats kunde bli alltför subjektiv. Adriano litade inte på någon i denna fruktansvärda fas. Först hade han berättat hur flickan var vackrast i hela Napoli. Nu var hon plötsligt skönare än någon i Milano. Var hörde kvinnan egentligen hemma? Killen vred på sin guldkedja. Gnistro väntade på Florens, men förgäves.

Hursomhelst kunde ersättningen förväntas bli enormt tilltagen. Så nu måste han vara en riktig detektiv. Trots att det här var första gången i Gnistros skepnad. Gusten Grenström och Greg Greenstream hade bägge gått upp i rök. Gnistro hade fått anta sin italienska identitet. Han kände sig genast bekväm med kynnet, dess supersnabba sävlighet. Den ivriga nonchalansen hos Gnostro passade perfekt, liksom splitt nya skor som han redan burit år ut och år in, i sin förra inkarnation. Om man drog roten ur allting i hans liv, så fick man Italien som resultat.









Illouise Villermarc satt kvar i Chicago, bakom grindarna till sitt kriminaltekniska laboratorium. Här hade hon ända sedan 20-talet hållit på att skapa detektiv Greenstream. Pergamenten var proppfyllda med kryptiska fläckar. Nu när hennes lille herre plötsligt blivit Gnistro och tagit första bästa flyg till Italien - nu undrade Illouise varför hon inte hade kommit på det tidigare. Efter en odräglig vinter blev projektet som högsommar i april. En prima spelplan rymdes i den simpla stöveln. Hur kunde den vara så obegripligt rik på nervkittlande kultur och odödliga spöken?! Trådarna föll fritt på plats längs ödets gränder. Det gnistrade till någonstans mellan marionettens ryggmärg och hjärna. Gnistro skrattade hjärtligt.

Enda problemet var att bestämma detektivens exakta kontext. Vilken av alla dessa omistliga städer skulle inhysa hans högkvartér? Villermarcs hjärta klappade för de toscanska små labyrinterna, svepta i katedralklockors branta stenblock, omgärdade av vinterasser. Arezzo och Cortona besatt ökenartad torrhet, värdig en spaghetticowboy. Venedig var ingen höjdare, där hade dessutom Agent 007 redan farit omkring ordentligt. Och blotta tanken på Rom översteg fröken Villermarcs förstånd. Dock behövdes en relativt rymlig, lagom postmodern stad, så att Gnistro på sikt kunde forska inom universitetsvärlden. Turin? Den låg närmast de franska markerna, precis som Illouises sinnen gärna drog sig mot Detroit. Apropå motown-musiken som ideligen snurrade i hennes radio, så hade hon heller ej bestämt fordon för Gnistros räkning. Han var föga förtjust i bilar, vilket fick Villermarc att tvivla ett ögonblick på hela idén om Italien. Nå, han kunde ju få nöja sig med en såndär liten motorcykel, vespa eller vad de hette. De stod parkerade överallt längs fasaderna, riket runt, oavsett vilken stad det rörde sig om. Så Gnistro skulle smälta in, som den spion han var.

Blott när det handlade om att inte alls synas med själva kroppen, eller rättare sagt dess fasta identitet, då kunde problem uppstå. Fast Gnistro skulle säkert må bra av att öva sig klädeskonsten, växla mellan Armani och trasor, han som ännu aldrig bevistat någon äkta maskerad. Saker och ting fick bli en läxa för privatdetektiven. Att prova en ny barberare varannan vecka, att använda spegeln för fler aktiviteter än filosofisk kontemplation, den utveckligen skulle Gnistro tvingas till här i detta hetsigt sensuella land. Och tillråge på allt verkade han uppleva en större meningsfullhet i att forma sina rötter här än någon annanstans.









Samma vårlätta söndag kom ännu en klient inrusande på Gnistros kontor. Nu såg det ut som om han snabbt skulle få två riktiga mysterier att hålla ögonen på. Som om det icke redan var mer än fullkomligt nog med Gnistros första uppdrag, hans livs första verkliga, stod nu den äldre mannen och spred sin kokande andedräkt över de hemliga pappren. Mannen hade illgul, kortärmad skjorta, så att det stack till i Gnistros hjärnvindlingar. I övrigt följde utstyrseln mycket diskreta linjer. Trots humörladdningen gjorde mannen överlag ett behärskat intryck, vilket kanske kom sig av att han var pappa. Dottern var nämligen försvunnen. Hon hade arbetat under natten på ett ställe som kallades Grembo, och nu var hon borta.

Så långt var det samma version som killen, Adriano, nyligen hade kört. Så det kunde mycket väl röra sig om samma flicka. Turin var visserligen en av Italiens större städer, men bara i Rom kunde en parallell dubbelhistoria hysa rum nog att utspela sig. När Gnistro frågade om dottern hade någon pojkvän, skakade pappan övertygat på huvudet. Kände han inte till Adrianos existens? Kanske var killen en sporadiskare kontakt som dottern undvek att skylta med? Gnistro lät bli att nämna Adrianos besök, åtminstone tills han rett ut vilka spår som härrörde till vilka motiv. Och han ville inte spä på pappans upprivenhet i onödan. Dock måste han gräva lite närmare i dotterns identitet. Utan tvekan avslöjade pappan hennes namn, Susamarina. Det hade inte killen velat lämna ifrån sig.

Vad var då Grembo för en nattklubb? Ordet betydde ju rentav "sköte". Smått perplex lystrade Gnistro medan pappan beskrev Grembo inte alls som ett uteställe. På Adriano hade det låtit underförstått att Grembo handlade om striptease eller liknande. Mannen i den illgula beskrev det hela som en sorts forskningsanstalt. Huruvida i privat eller offentlig regi förblev oklart, men Susamarinas forskningsobjekt var symboler, i synnerhet symboler tillverkade av antimateria. Här snurrade det runt för Gnistro, som i en halvvaken dröm. Befann han sig bland DaVinciska änglar och demoner, mitt i Robert Langdons kända mysterium?!

Nästa punkt där pappans och pojkvännens versioner gick skilda vägar var hur Susamarina försvann. Enligt fadern hade hon mer eller mindre gått upp i rök. Hennes närmsta kollega hade låtit hemskt förundrad över att inte kunna finna dottern i ett enda av labben. Pappan hade tydligen pratat med hennes arbetskamrat över telefonen. Fastän Susamarina nyss hade hämtat ett skyddsmagnetiserat prov, ja, trots att institutionen självklart tillhandahöll ultravioletta övervakningskameror och hela paketet. Ute på gården stod militärer samt stängsel. Hade ett illuminerat sällskap rövat med sig henne, så måste någon redan ha väntat därinne, gömd. Eller gömde sig fortfarande, med Susamarina bland ventiltrummorna... Pappan svettades och darrade som i djupaste cellskräck.

Gnistro försökte lugna sin klient med ett litet glas amaretto-likör, men fick pimpla ensam. Begagnat tuggummi eller cigaretter hade Gnistro aldrig gjort. Nu erinrade han sig Adrianos syn på försvinnandet. Där rörde det sig obestridligen om bortrövande, av ett rent personligt, rent emotionellt slag. Alternativt att någon sliskig typ lyckats skrämma iväg Susamarina. Adriano tycktes föredra bägge scenarierna lika starkt, motiverad som han var att sätta dit den jäkeln. Såväl någon kåt kund som en svartsjuk hallick kunde stå fokuserad i Adrianos teleskop, hållandes i den unga kvinnan. Gnistro kände sig till sin förvåning inte rädd, inte i första hand, utan på fullt allvar nyfiken. Han ville klargöra vem som såg vem. Varken pojkvännen eller pappan hade ens andats möjligheten att Susamarina av egen vilja skulle ha flytt fältet. Eller snarare rymt till ett särskilt fält, något eller någon som hon älskade högre...?









101

Tornet i Torino, Paparezzo o Apan i Napoli

101


Apan i Napoli
(fabel itali-limerick 1.1)


En apa så näpen i Napoli
den upplevde stan likt ett tivoli

snurra på folks paraplyer
tills solen sprack fram som revyer

men roligast kjolarna nypa i





Apan i Napoli
(fabel itali-limerick 1.2)


En apa så rapp i Neapel
fick folk gapa upp mot sin apel

spelade prima trumpet
tills synden föll mitt i planet

på präst, naprapat och konstapel





TurturRuinen i Turin
(fabel itali-limerick 2.1)


Den turturduvan i inre Turin
som utvann hjärtats nektar ur vin

var betuttad i tvåtusen rusiga varv
tills turbinen blev trasig av blodslibbigt harv

Även magiska droppar blir slutligt urin





Tornugglor i Torino
(fabel itali-limerick 2.2)


Två tornugglor uppi Torino
såg skräckhumor av Tarantino

med vidgade gluggar när clownkvinnan högg
itu katedraltrappan, tog sig ett tugg

av Kristus som blev Valentino





Arezzo Paparazzo
(fabel itali-limerick 3, terzo)


När paparazzon besökte gamla vackra Arezzo
för att från kändisar få sig ett skönt intermezzo

längs klockklangskrönta gränder smög en häst, under svansen
bar den dold en nakenmålad dam från renässansen

som fick behålla evig glans, slapp hängas ut espresso



[skulle istället ha kunnat skriva om Benignis underbara La Vita é Bella, som utspelas i Arezzo, staden dit jag aldrig kom fastän vi var i såväl Siena som Cortona]









101

Herren som var Två av Tre

(100-ordsHistoria # 032)



Det var en herre som var två tredjedelar. Var hans sista tredjedel tagit vägen begrep han näppeligen. Ändå visste herren att den fanns, för allting som finns finns helt och hållet. Inom sig bodde blott ena tredjedelen. Utom sig rådde bara andra tredjedelen. Otillfredställd ville herren återskapa återstående tredjedelen. Så han sökte en liten dam. Även hon visade sig vara 2/3. Det blev tillsammans mer än hela. Ingalunda ville herren ansvara för någon extra tredjedel. Nu sökte herren Gud, redan 3/3. Obristfälligheten kändes strax tråkig. Då sökte herren Djävulen, som omedelbart slukade 1/3. Nu kunde herren älska damen utan överskott.


(p.s. Men hans längtan var inte längre så mån om någon fullkomlighet.)









101

Canada - USA (((3-2))

101


Canada (0)
-Vi är vinnarna.

USA (0)
-Vi ska vinna.


Canada(1)
-Vi vinner!

Canada(2)
-Vi har redan vunnit!!

USA (1)
-Vi tänker inte förlora!

USA (2)
-Vi vill också vinna!!


Canada (3)
-Vi VILL VILL VILL vinna!!!



[såg mitt livs första fullständiga ishockeymatch]










Absolut BK - Visserligen IS

(3-2)


Absolut BK
-Allting är möjligt!

Visserligen IS
-Åtminstone nästan...

Absolut BK
-Ingenting är omöjligt!!

Visserligen IS
-Det är möjligt...

Absolut BK
-Nu är allt extra möjligt!!!









101

Repetitionen (en Oavbruten Film)

101

Såg just en film som jag ville aldrig skulle ta slut, Groundhog Day (1993, med Bill Murray o Andie McDowell). Här följer min lilla historia som relativt linjärt försöker återge filmens drag. Så har ni inte sett den ännu - återkom imorgon - läs när ni sett den! Även om ingen minns att ni gjorde det... ;-)





06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen försöker alla vara förbannat trevliga. Men mannen vet att han bara är en meteorolog i deras ögon. Medarbeterskan ler dock skönt. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen rusar mannen fort före någon hinner vara trevlig. Han vet hur man skapar en snöstorm ifall han skulle vilja. Det är härligt att skulptera is med medarbeterskan. 06:00 väcks mannen av klockradion. Han somnade tydligen ensam. Idag dyker alla saker upp i samma ordning som alltid. På inspelningsplatsen snor mannen själva huvudattraktionen, åker iväg med den i en bil. Mitt under polisjakten kraschar mannen medvetet. Han dör. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen kramar mannen plötsligt sina plågoandar. De flyr skärrade. Emellertid medarbeterskan uppskattar hans kyss. 06:00 väcks mannen av klockradion. Igår lärde sig mannen spela piano, men ingen minns det. De förundras över hur han redan känner till deras historier. Medarbeterskan blir skrämd över hur mannen tänker kyssa henne, som om det ingick i hans planeringskalender. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher fortsätter sjunga fastän han hamrar sönder den. 06:00 väcks mannen av klockradion. På väg till inspelningsplatsen, exakt när pojken ramlar ner från trädet, räddar mannen honom. Även tanterna hjälper han med deras sedvanliga punktering. På festen dansar mannen med medarbeterskan. Alla människor kommer fram och tackar gentlemannen. Hon följer med honom hem till sängen. De försöker hålla sig vakna så länge som möjligt. 06:00 väcks mannen av klockradion. Om han då är ensam eller ej berättar jag inte.









[Jag älskar film mer och mer, att studera alla filmer som finns. Varje gång jag ser en film känner jag för att ägna all min tid åt att se film i allmänhet. Ändå känner jag mig oftast rastlös och önskar att filmen ifråga skall ta slut snart, räknar minuterna, för att jag äntligen skall kunna konstatera att jag har sett filmen. Alltmer sällan önskar jag stanna kvar i en film, i upplevelsen, förevigt. Men ikväll såg jag en sådan film. Den hade gärna fått hålla på i flera timmar till. Trots att den handlade om förbannelsen i ett oavbrutet eller konstant upprepat tillstånd... Dess värld tycktes mig så mycket mer meningsfull än allt annat, dessutom på ett säreget avspänt, skönt tragikomiskt sätt. ]


101

no Color Colorado + Massachusetts' MobyDick

American Limericks



A cowboy from high Colorado
chased rainbows, such dry desperado

well he tried to stay cool
but from hill fell the fool

as all colors melted like snow in his eyes Soleado



fotnot: fr f a The Fool On The Hill
fast trodde att Soleado (solig) var italienska, för att sången låter så, medan det uppenbarligen är spanska - ett språk jag skulle vilja vilja lära känna!









Mrs Melville of sea, Massachusetts
settled down by those white whales, her chosed pets

as she tried to entice Moby Dick
even up on her deck for a lick

of his great spermaceti, he chewed ship




101

Historien om Pelikanen ur Varuhuset som Rullade ihop Gator i en annan Historia

101

Fri uppföljning på Calins sagoskiss, som hon inspirerade mig att ta hand om, fastän det blev något helt annat, om än i samma stil...?




Herr P hade för vana att avlägsna gator. Nix, han spelade icke Monopol. Denne gode man handlade långt verkligare än så. Det gick helt enkelt till så att Herr P rullade ihop gatorna, oftast en i taget, ibland ett par tre kvartér i ett nafs. Det var en fantastisk idé, och därtill ett gudomligt genomförande. Eller vice världen. Husen försvann dock icke. De stod kvar precis som de brukade. Bara gatan dem emellan försvann. Det var inte så farligt ifall Herr P blott plockade någon enstaka. Tog han dock flera så kunde hela riktningar försvinna på köpet. Då blev folk irriga. Ty även skyltar och dylikt gick då upp i rök. Dvs dessa hyste inte längre några relevanta gator att peka på. Herr P kunde lätt skapa kaos. För som någon sa: Hur visste man vart man var på väg om man saknade gator att följa? Man måste stanna och fundera ut det. Och det tog tid.

Herr P var tillika antikvitetshandlare. De som var rädda för Herr P:s förehavanden kallade honom för Pelikanen. Pelikanen höll hus i en stor, svensk tv-serie. Från en liten heminredd butik i Gamla Stan styrde Pelikanen tryggt och maffiamässigt över ett helt varuhus. Där fanns måhända andra fingrar med i spelet också, minst lika fula fiskar, men det är en annan historia. Det här utspelade sig på det sena 80-talet. Där såg Herr P minst av allt modern ut i sina runda glasögon. Nästan alla såg helt moderna ut på den tiden; det kan man lätt konstatera idag på dvd. Kulörerna och frisyrerna befann sig på krönet av den kanske mest gränslösa expansionen i modern historia, mitt i Sveriges sommarljusaste andedräkt. Och kronprinsessorna var, trots allt, bland de sötaste väsen som man kunde se. Personligen var jag tretton, bara några år äldre än dem. Jag har aldrig haft en så påtaglig framtid som då. Menar det, inte minst känslomässigt, fastän jag har svårt att identifiera mig med det. Signaturmusiken flöt som vispgrädde från kontorsskrapor med fjärran synthklockor. CD-skivan hade knappt ens börjat göra sitt intåg i samhällsbilden. Sara, den glada och ledsna flickan till de märkligt höga hästarna Frank Lundholm och Karin Fors, hon bar i jackan på pojkvännens stulna kassett, där ex-pappa Frank spelat in bevismaterialet mot Pelikanen. Men ingen hade ännu några saker i sina rätta händer. Så är det alltid med bra intrig.

Hursomhelst, vi skall koncentrera oss på Herr P. Här måste sägas att det fanns ett kapitel som föregick vederbörande. Det handlade om en viss Herr D. Det är skrivet av en särskild fru C. Hon finns härinne [poeter.se]. Fast hon heter inte alls Cecilia, som den snygga lite distanserat mörka men varmt leende kvinnan gjorde, hon som spelades av Sara K och som slets emellan den hederlige kåkfararen K och den falske smartpojken J, fast som från början var ihop med poeten Daniel och så borde det nog ha fått förbli. Emellertid, så att vi hinner bli färdiga före kapitlet är slut... Herr P behöll de ihoprullade gatorna inne i sitt antikvariat, likt persiska mattor. De allra förnämsta exemplaren fick inhysas i ett klassiskt kassaskåp signerat Franz Jäger. Det stämmer bättre eftersom herrens egentliga namn löd Jens Josefsson, en initial likhet med Jönsson. Personligen skulle jag ha hetat Herr G ifall jag varit med. Men på den tiden var Z särskilt populärt, så det fick bidra till mitt smeknamn, och sedan dess ser jag ingen anledning att utforska Z närmare. Hursomhelst Herr P får man om man stroppar upp Herr D litegrann, om ni tänker bildligen bokstavligt. Bilderband körde fröken ibland. Det besynnerliga är hur man kan svamla och ändock hitta klara sammanhang. Det tyder trots allt på att sammanhanget skapas före svamlet.

Ja, just så var det med gatorna som Herr P snodde. Han trodde att de redan var hans eget sammanhang. Men så var det ju inte riktigt, och blev inte heller så hur han än krängde. Så till sist dök Polisen upp. Då mindes Herr P, just nu när det var försent, sitt sanna motiv. Det bestod i att rulla ut gatorna på nytt. Revolution ville han inte direkt kalla det, men Herr P föreställde sig mer kreativa vinklar än innan. Och så blev det kanske, fast det blev problem med att hitta nya vinklar att bolla med. Polisen var icke lika stilfull, fyndig och medveten som Herr P själv skulle ha varit. Ty byggnaderna låg liksom där de låg, tyckte de. De hade inte närmat sig varann en tum, trots att gatorna varit borta i många dygn. Herr P såg genom gallret till sin cell hur människorna gick omkring på exakt samma vis som någonsin, visserligen med variationer som var mycket vackra att skåda. Och det kändes sorgligt för honom, fastän han också var lycklig över att allting fanns kvar. Herr P var glad att han hade låtit bli att äta upp gatorna.









101

Illouises Sista Mysterium

Block II
kapitel ett
(alternativt Sextonde kapitlet i Greenstreams Sista Mysterium)




Illouise Villermarc sorterade bland provrören. Hon hade skapat en livs levande detektiv, Greg Greenstream. Han fick hålla hus mitt på 70-talet, med minnen från 30-, 40-, 50- och 60-talen. Illouise hade låtit honom reinkarnera. Det hade skett direkt in i samma tid som hans förra inkarnation hade dött. Men denna gången hade Greg aldrig behövt bli barn på nytt. Numera fanns vätskor och redskap för direkta överlappningar. 70-talet låg vidöppnare än någonsin. Det var bara att fortsätta leva, likt nästa level i ett dataspel som ännu inte fanns. Solen lös sina grumligaste strålar. Gult gled över i djupaste gredelint. Inte en människa hann skymta spektret däremellan. Laboratoriet skjöd av knäpptysta kunskaper. Illouise klippte ut remsor ur hemligstämplade dokument, fäste dem kring utvalda provrör. Hon bläddrade i biblarna och gurglade sig med amaretto-likörer.

Först hade Villermarc grunnat på att ge Greenstream titeln Herr G, men det påminde för tydligt om Tintins värld. Greg kunde visserligen se ut som någon figur där, men han var mer besläktad med rent litterära karaktärer. Han skulle ha kunnat funka som Kafka i en pojkdeckare eller som en pojkdeckare i någon spionroman. Eventuellt befann han sig i Mare Kandres sista historia. I så fall sökte han i själva verket en kvinna, genom korridorerna förbi hundratals främmande lägenheter, ibland inne i dem. Fast faktum kvarstod. Greg hade fötts och vuxit upp i Chicago efter börskraschen. Dött hade han gjort i San Francisco i jakt på några droghajar. Illouise hade scenen inspelad på en gammal kassett, som vid den tiden varit splitt ny. Nu hade Greenstream slutligen fått fortsätta sin vuxna levnadsbana, som om ingenting hade hänt.

Men någonting hade hänt. Detektiven var knappast längre självklar i sin roll som deckare. Greg tycktes inte riktigt greppa vad yrket handlade om. Han smög på tok för uppenbart. Bilarna han for i tordes han knappt köra. Man kunde ana att Gregs belägenhet var konstruerad. Vissa rutiner saknades i hans konstitution. Eller snarare hade Greg hade glömt hur man gjorde. Döden hade tagit bort kontakten med flera centrala förmågor. Nervbanorna låg förskjutna. Fröken Villermarc lyckades bara halvvägs omstöpa Greenstreams form i samma utgångsläge. Spår av nutiden blandade sig hjälplöst in i hans blod. Och eftersom Greg inte hade något nutida liv så blev stegen förundransfullt vacklande, i princip påhittade. Han misstänkte att han inte var hemma, men han hade ett enormt behov av att känna sig som hemma. Självbilden sökte sig baklänges mot minnesluckorna, istället för att närvara helt i händelseförloppen.

De människor som Greenstream skulle skugga kunde rätt snart få för sig att han var en robot, en otäckt medveten robot. För hans rörelser var allt annat än mekaniska, snarast överdrivet varierade, poetiska. Ändå låg hårda spänningar i Gregs kropp. Hans mönster följde varken den seglande örnens eller den ringlande bläckfiskens. Likt en i grunden hederlig häst som fått sina galna galopptendenser travade Greg på genom Chicagos bakgator. Det ryckte titt som tätt till i hans ena arm. Handen sökte sig till fickan varje gång någon särskild karaktär uppehöll sig inom räckhåll. Det skedde oavsett om det månde röra sig om en livsfarlig brottsling eller superläcker brud. Fingrarna spändes som kring en pistol, fastän det bara var en enkel kamera.









101

Pirate of the Wire

101


Maryland Drugdealer Healer (state of Limerick no 7)



That pirate of Baltimore, Maryland
he never took no shit from any hand

stole drugs and power from biggest boys
to protect little people be Devil's toys

Police stood confused around his command





=one of few limericks not meant to be funny.
I'm watching World's best series The Wire,
now fourth season, in School, stronger than ever.





101

Antoine, den lille detektiven

101

Referat av filmen ANTOINE, en surreell dokumentär(?) i regi av Laura Bari (Kanada 2008). Såg den ikväll på FilmFestivalen i Göteborg.




Antoine är en blind, fransk-kinesisk pojke på förskolan. Framförallt är han detektiv. Den mystiska Madame Rouska ringer hans firma Detective Dec. Hon håller på att försvinna, ber om hjälp. Antoine måste finna henne. Men först svarar pojken som mobilsvar, för han är djupt upptagen. Två tjejkamrater ingår i Antoines spaningsteam. Över walkie-talkien hittar de ingen Madame, inte ens i syrénblommorna. Kanhända finns hon i regndropparna. I blindskrift etsar Antoine in två listor: sånt han minns - sånt han inte minns. Utrustningen byggs i LEGO. Genom Montréal kör pojken riktig automobil. Deckarsignaturen rullar snö. Förskolefröknarna ser till så Antoine blandar rätt akvarellfärger.




= ytterligare en 100-ordsHistoria

101