GNISTROs Sista Mysterium

Första + Andra + Tredje kapitlet
= likaså
Sjuttonde + Artonde + Nittonde kapitlet
i Grenströms Sista Mysterium






Till sist hade Gnistro fått ett mysterium, ett äkta mysterium. Den italienske killen hade kommit på besök och klargjort att hans flickvän var borta. Hon var knappt ens arton, men arbetade på en klubb som kallades Grembo. En tidig morgon var hon försvunnen. Det rörde sig om ett rent uppdrag. Således var inte enbart detektiven själv inblandad. Hittills hade Gnistro bara snokat efter företéelser som lockade hans förundran, som satte hans självuppfattning på spel, inom trygga ramar. Nu skulle Gnistro viga en bestämd tidsrymd åt att finna den italienske killens flickvän. Hon fanns i verkliga livet. Det fanns det ingen anledning att betvivla än så länge.

Och hon betydde något - inte blott för sin egen del eller för detektivens, utan framför allt för klientens del. Adriano ville inte avslöja sin flickväns namn, inte ännu. Killen bara rev sig över skjortbröstet och beskrev om och om igen hur ohyggligt vacker flickan var. Gnistro kände sig som en oerfaren psykolog med fullt sjå att låta bli att påverka sin patient. Varje objektiv ansats kunde bli alltför subjektiv. Adriano litade inte på någon i denna fruktansvärda fas. Först hade han berättat hur flickan var vackrast i hela Napoli. Nu var hon plötsligt skönare än någon i Milano. Var hörde kvinnan egentligen hemma? Killen vred på sin guldkedja. Gnistro väntade på Florens, men förgäves.

Hursomhelst kunde ersättningen förväntas bli enormt tilltagen. Så nu måste han vara en riktig detektiv. Trots att det här var första gången i Gnistros skepnad. Gusten Grenström och Greg Greenstream hade bägge gått upp i rök. Gnistro hade fått anta sin italienska identitet. Han kände sig genast bekväm med kynnet, dess supersnabba sävlighet. Den ivriga nonchalansen hos Gnostro passade perfekt, liksom splitt nya skor som han redan burit år ut och år in, i sin förra inkarnation. Om man drog roten ur allting i hans liv, så fick man Italien som resultat.









Illouise Villermarc satt kvar i Chicago, bakom grindarna till sitt kriminaltekniska laboratorium. Här hade hon ända sedan 20-talet hållit på att skapa detektiv Greenstream. Pergamenten var proppfyllda med kryptiska fläckar. Nu när hennes lille herre plötsligt blivit Gnistro och tagit första bästa flyg till Italien - nu undrade Illouise varför hon inte hade kommit på det tidigare. Efter en odräglig vinter blev projektet som högsommar i april. En prima spelplan rymdes i den simpla stöveln. Hur kunde den vara så obegripligt rik på nervkittlande kultur och odödliga spöken?! Trådarna föll fritt på plats längs ödets gränder. Det gnistrade till någonstans mellan marionettens ryggmärg och hjärna. Gnistro skrattade hjärtligt.

Enda problemet var att bestämma detektivens exakta kontext. Vilken av alla dessa omistliga städer skulle inhysa hans högkvartér? Villermarcs hjärta klappade för de toscanska små labyrinterna, svepta i katedralklockors branta stenblock, omgärdade av vinterasser. Arezzo och Cortona besatt ökenartad torrhet, värdig en spaghetticowboy. Venedig var ingen höjdare, där hade dessutom Agent 007 redan farit omkring ordentligt. Och blotta tanken på Rom översteg fröken Villermarcs förstånd. Dock behövdes en relativt rymlig, lagom postmodern stad, så att Gnistro på sikt kunde forska inom universitetsvärlden. Turin? Den låg närmast de franska markerna, precis som Illouises sinnen gärna drog sig mot Detroit. Apropå motown-musiken som ideligen snurrade i hennes radio, så hade hon heller ej bestämt fordon för Gnistros räkning. Han var föga förtjust i bilar, vilket fick Villermarc att tvivla ett ögonblick på hela idén om Italien. Nå, han kunde ju få nöja sig med en såndär liten motorcykel, vespa eller vad de hette. De stod parkerade överallt längs fasaderna, riket runt, oavsett vilken stad det rörde sig om. Så Gnistro skulle smälta in, som den spion han var.

Blott när det handlade om att inte alls synas med själva kroppen, eller rättare sagt dess fasta identitet, då kunde problem uppstå. Fast Gnistro skulle säkert må bra av att öva sig klädeskonsten, växla mellan Armani och trasor, han som ännu aldrig bevistat någon äkta maskerad. Saker och ting fick bli en läxa för privatdetektiven. Att prova en ny barberare varannan vecka, att använda spegeln för fler aktiviteter än filosofisk kontemplation, den utveckligen skulle Gnistro tvingas till här i detta hetsigt sensuella land. Och tillråge på allt verkade han uppleva en större meningsfullhet i att forma sina rötter här än någon annanstans.









Samma vårlätta söndag kom ännu en klient inrusande på Gnistros kontor. Nu såg det ut som om han snabbt skulle få två riktiga mysterier att hålla ögonen på. Som om det icke redan var mer än fullkomligt nog med Gnistros första uppdrag, hans livs första verkliga, stod nu den äldre mannen och spred sin kokande andedräkt över de hemliga pappren. Mannen hade illgul, kortärmad skjorta, så att det stack till i Gnistros hjärnvindlingar. I övrigt följde utstyrseln mycket diskreta linjer. Trots humörladdningen gjorde mannen överlag ett behärskat intryck, vilket kanske kom sig av att han var pappa. Dottern var nämligen försvunnen. Hon hade arbetat under natten på ett ställe som kallades Grembo, och nu var hon borta.

Så långt var det samma version som killen, Adriano, nyligen hade kört. Så det kunde mycket väl röra sig om samma flicka. Turin var visserligen en av Italiens större städer, men bara i Rom kunde en parallell dubbelhistoria hysa rum nog att utspela sig. När Gnistro frågade om dottern hade någon pojkvän, skakade pappan övertygat på huvudet. Kände han inte till Adrianos existens? Kanske var killen en sporadiskare kontakt som dottern undvek att skylta med? Gnistro lät bli att nämna Adrianos besök, åtminstone tills han rett ut vilka spår som härrörde till vilka motiv. Och han ville inte spä på pappans upprivenhet i onödan. Dock måste han gräva lite närmare i dotterns identitet. Utan tvekan avslöjade pappan hennes namn, Susamarina. Det hade inte killen velat lämna ifrån sig.

Vad var då Grembo för en nattklubb? Ordet betydde ju rentav "sköte". Smått perplex lystrade Gnistro medan pappan beskrev Grembo inte alls som ett uteställe. På Adriano hade det låtit underförstått att Grembo handlade om striptease eller liknande. Mannen i den illgula beskrev det hela som en sorts forskningsanstalt. Huruvida i privat eller offentlig regi förblev oklart, men Susamarinas forskningsobjekt var symboler, i synnerhet symboler tillverkade av antimateria. Här snurrade det runt för Gnistro, som i en halvvaken dröm. Befann han sig bland DaVinciska änglar och demoner, mitt i Robert Langdons kända mysterium?!

Nästa punkt där pappans och pojkvännens versioner gick skilda vägar var hur Susamarina försvann. Enligt fadern hade hon mer eller mindre gått upp i rök. Hennes närmsta kollega hade låtit hemskt förundrad över att inte kunna finna dottern i ett enda av labben. Pappan hade tydligen pratat med hennes arbetskamrat över telefonen. Fastän Susamarina nyss hade hämtat ett skyddsmagnetiserat prov, ja, trots att institutionen självklart tillhandahöll ultravioletta övervakningskameror och hela paketet. Ute på gården stod militärer samt stängsel. Hade ett illuminerat sällskap rövat med sig henne, så måste någon redan ha väntat därinne, gömd. Eller gömde sig fortfarande, med Susamarina bland ventiltrummorna... Pappan svettades och darrade som i djupaste cellskräck.

Gnistro försökte lugna sin klient med ett litet glas amaretto-likör, men fick pimpla ensam. Begagnat tuggummi eller cigaretter hade Gnistro aldrig gjort. Nu erinrade han sig Adrianos syn på försvinnandet. Där rörde det sig obestridligen om bortrövande, av ett rent personligt, rent emotionellt slag. Alternativt att någon sliskig typ lyckats skrämma iväg Susamarina. Adriano tycktes föredra bägge scenarierna lika starkt, motiverad som han var att sätta dit den jäkeln. Såväl någon kåt kund som en svartsjuk hallick kunde stå fokuserad i Adrianos teleskop, hållandes i den unga kvinnan. Gnistro kände sig till sin förvåning inte rädd, inte i första hand, utan på fullt allvar nyfiken. Han ville klargöra vem som såg vem. Varken pojkvännen eller pappan hade ens andats möjligheten att Susamarina av egen vilja skulle ha flytt fältet. Eller snarare rymt till ett särskilt fält, något eller någon som hon älskade högre...?









101