Gräns # 18 : Virtuella Vardagligheter

ur drömmar från senaste dagarna
som jag minns och tolkar scenerna
(en smula utfyllda)



Här uppe på taken har de byggt en väg. Bitvis liknar den snarast en berg- & dalbana. Högt över gamla stan går jag, men möter ingen trafik. Även direkta utblickar över staden saknas - ingen risk att falla ned. Så känns nästan som vilket vackert gångstråk somhelst; dock mer på plåt eller tegel än annars. Mitt i en sluttning står en väska av trä. Jag sätter mig tillfälligt och öppnar dess metallspännen. Plockar ut någon begagnad kartong, kanske skräp, och stoppar in mina reservkläder istället. Placerar träväskan i min ryggsäck - får bra precis plats bland resten.

Promenerar lätt glidande vidare åt bron till, där en trappa ned finns som jag också gick upp hit. Min syster jobbar därnere på någon skola. Försöker kolla om det är hon står på gården och sjunger med ungarna, men ser bara andra fröknar. Går upp längs taken nästa varv. Nu känns det mer som att verkligen åka i en berg- & dalbanas vagn. Det skramlar djupt och sugs uppåt. Allt ackompanjeras av en Beatles-låt! Spänningen är perfekt, under lagom kontrollerade former. Plötsligt förefaller det självklart att låten handlar om en sådan här stigning över taken.

Trots allt är läget hur lugnt somhelst. Solen gnistrar mellan molnen och inga stormbyar förekommer. Bara någon rultar omkring, som verkar vara missbrukare. Eller så är han en ensam byggarbetare? Jag ser till att hålla viss lucka. När vi passerar plåtsluttningen igen, ställer jag tillbaks träväskan på dess plats. Vad skulle jag kånka omkring ett extra emballage för?! Kanhända var det hans.


Det var bara att dra på
mig en grönskimrande regnjacka
och en särskild mustasch
så blev jag transporterad till
någon annans tillvaro
som man tydligen fick vara i
mer än att följa på skärm
mer än att blott beskåda
nästan på riktigt vara
denna den andre
om än inte inuti
individens tankevärld
så blev i varje fall
hans rörelser mina
och miljöerna som mannen
besökte till vardags
bensinmacken och
blomsterbutiken blev
en del av
min skepnad
ovan vid sånt
ty tekniken hade kommit
just såhär långt
att folk kunde leva
varandras liv
ja, som klippt och
skuret för virus-tider
att ägna sin
isolering åt?!


Här går en enslig stig av svart asfalt. Den leder omedelbart fram till det lilla huset. Behöver bara slingra sig en smula för att nå till baksidan. Cyklar dit eftersom jag har paket att dela ut. Upptäcker en märklig lucka i fasaden, längst ned mot marken. Var det trots allt så enkelt?! Inga andra inkast eller skyltar syns till. Så luckan måste vara det som gäller. I och för sig ovanligt anonymt - vem som bor där har jag ingen aning om. Nå, det viktigaste just nu är att paketet blir avlämnat. Om det kom ända fram får framtiden utvisa. Inga fönster finns heller att fråga någons ögon genom. Och inga bilar går på stigen tillbaka...


träffar plötsligt åter på
den skrattgladaste Sophie
från skoltiden, men nu
är hon visserligen ledsen,
arg och utbränd
på något vis, hursomhelst
helt samma tjej
som jag passar på att fråga
de tusen grejerna om
vilka vi är - som
jag aldrig gjorde då
och vi fortsätter samtalet
över telefon medan jag går
till någon servering inåt stan
ja, på den tiden fanns ingalunda
dessa mobila möjligheter
som nu hennes make tar
att blanda sig i
vårt samtal, med vad jag tror
först är ren svartsjuka
men visar sig vara
mer soliga glimtar av
intresse än så






0W0