Skoliga Solens Sista Vers

Början på ett sorts retroaktivt avsked
(för min del 1991 kring mitten av maj)



befinner oss i högstadiets sista
soldränkta månad

där grusgård får en ljusgrön, okänd gnista
liv av vår trånad

snart brinner bänkars trögtänktaste trista
bok länge lånad

är rädd för om vi flög, kunde allt brista;
tror jag blir hånad

så gör istället färdigt hjärtats lista :
skolfotons rodnad

vem gillat bäst på freda eller tisda??
stor dröm smått spånad

Sophie filosofi får mig svårt rista
i sand lätt hårdnad

oändlig saga smög jag att bevista
snabbt med ny brånad

till sommarn möts vi ej mer - måste mista
hur fint än ordnad

du svävar som vitt kaos, svart sänkt i kista
långt ifrån grånad






inräknas/uträknas såsom Bänk # 14 + Tröskel # 16 


Handlar snarast om allihop - även om en viss Sophie glimtade fram med sitt enkla skratt ur minnets moln.. i kontrast till mer smärtsamma bekantskaper.

Andra ansikten än just hennes betydde mer då - men spännande att vemsomhelst kan/kunde bli intressant; om man väl börjar tänka kring vem personen är/var..



Hade heller ej läst Sofies Värld som tydligen skrevs -91 - men inlett Den Oändliga Historien som jag avslutade innan nian tog sin ände.

Även Svenne Hedlund kunde sjunga på svenska, så i en låt Sagan om Lilla Sofi (komponerad av Benny, text av Berghagen) som jag märkligt nog upptäckte den våren.




0W0