Gräns # 11 : Likafullt Lika Fullt

Ett par fantastiska böcker har jag fullt upp med att fortsätta läsa. Ändå känner jag en sorts ångest över alla andra bokläsningar jag inte hinner påbörja och än mindre avsluta nu.


Du har fått nitton allmänt berömmande kommentarer och en specifikt kritisk. Trots allt blir det den kritiska synpunkten som du bär med dig djupast i hjärnan.


Under åtskilliga månader har skogen utanför deras hus varken blåst ned, brunnit upp eller sköljts bort. Likafullt sitter de mitt i det perfektaste av sommarväder och tänker på vilka naturkatastrofer som komma må.


Bland tusentals trånga lokaltrafikturer som jag åkt med, har ingen enda blivit stående vid trafikhinder längre än tre minuter. Emellertid gruvar sig min kropp allt oftare för att bli instängd i ett färdmedel, där dörrarna blott får öppnas i yttersta nödfall.


Vi kan höra av oss till vemsomhelst, närsomhelst, varifrån somhelst. Inte desto mindre verkar vår oro aldrig ha varit större för att ingen ska svara.


Test-resultaten för hans hälsa visar sig utmärkt negativa = ingen allvarlig sjukdom i sikte ännu. Likt förbannat går han oerhört sällan omkring och jublar av positiv livskänsla.


Ni erinrar er sångens välciterade citat "Life is what happens to you while you're busy making other plans". I nästa stund kollar ni i kalendrarna hur det kan funka att klämma in lite 80-talsnostalgi före 60-talsmaskeraden.


Trots snart oräkneliga konflikthärdar ute i världen, så brakar inget riktigt krig loss här - inte ens strömmen försvinner. För knävelen sitter jag ändå icke och undrar?!?! hur gott om tv-serier jag fortsättningsvis kommer kunna lugnt njuta av dramatiken i... ...vilket gör det svårare att verkligen uppleva dem.


Arbetsdagarna flyter på oförskämt lätt nu i folktomma juli. Fastän utrymmet växer med både en och två trekvartar; så förefaller ännu färre mappar än vanligt bli färdigsorterade här hemma.


Man får alltid plats med ett plagg till i resväskan, en brödbit till i magsäcken, och man kan alltid spara en papperslapp till i plånboken. Likafullt kan hela härligheten spricka närsomhelst.


Ingen har någonsin kapat din identitet. Dock allt oftare föreställer du dig hur det skulle vara att inte längre vara den som är du.


Till slut har hon tröttnat totalt på att oroa sig - kan lika gärna stanna och kolla sin inkorg härute i den ökända gränden - eftersom inget har hänt henne på tretton års tid. Då sker det, plötsligare än någonsin.








eller som jag höll på att titulera den : "Tunn Avgrund Mellan Oro o Realism". Påbörjade texten för flera veckor sedan, men broderade ut exemplen oändligt ingående. Först nu blev de någorlunda klart belysta, på gränsen till för komplexa i alla fall.



0W0