Vaknade
ur en särdeles stark dröm, om en kvinna som ingalunda jag kände igen,
men samtidigt oerhört väl kände igen!?!? (med en sorts finsk-rysk melodi
genomströmmandes hela scenen, inklusive vardaglig materia)
helt plötsligt var hon här igen
och hade lagt sin arm omkring min livsdröm
så framfusig, lätt manligt rak
men ändå rund och mild, den sköna kvinnan
längs parken stod jag svag och stark
blev ömsom kritiserad, ömsom kramad
vi dansade med vilda ord
försökte jag nog styra hennes hetta
och hade glömt i månader
ja år - vem som hon var - men jag förstod nu
hur vi kunde ha delat skratt
som strax förträngts och skingrades för lövstorm
mitt fönster hade pelargång
av brunt trä invid sidor - ut mot stadsgränd
såg ut som höst, fast kändes vår
min gråt förstår att chansen ännu lever
sin man hon måste lämnat just
ty annars torde ej hon sökt sig hit in
om stunden vore annanstans
så hade jag nog knappt ens velat se 'na
för jag som gillar längre hår
får nöja mig med kort - känns ändå evigt
hur hatten rymmer vit magi
som minner mörkt om varje biblioteksbok
i samlad värk på skivorna
mitt liv har sparat mellan hennes läppar
april kan lura vår refräng
en andra gång - fast omslaget tycks äkta
och när jag startar datorn här
då blir min lilla lägenhet ett helt hus
som mamma aldrig dammsugit
men uppmuntrar mig ta den gamla flickan
för tänk - vi kan ju bo ihop
och odla denna tango halva dagen
tills magen vill få tv-kväll
som håller sig i hörnen av varandra
där dröm gled redan högt isär
och moln ej längre låg så verkligt nära
blir svårt att återskapa bild
längs kära strålar Sirius som bländat
0W0
