Snarare Halvt Sammanträffad Historia

[Lucka 3]
i Höstkalender att sagoberättas varje söndag (som nyss tenderade bli var tredje tisdag) med mina figurer ur diverse meta-fabler eller detektivnoveller med halvmänskliga spår...



En oerhört hårdstormig oktoberdag hade det hisnande faktumet visat sig. Ragnar Rådjur och Gerhard Grävling hade samma far. Det var Hans-Torger Hare, en 93-årig herre som alltjämt hoppade omkring. Från hållplatsen nedanför torget hade Hans-Torger kommit i trappan, som om han aldrig gjort annat än att andtrutet övervinna dess motstånd. Den gamle haren var uppenbarligen vid liv, fastän för längesen borträknad av bägge sönerna hans. Frostigt vit hade hans päls blivit, och tänderna tappade. Varken Ragnar som fastighetsskötare eller Gerhard som deckare torde ha känt igen sin far - ifall det inte varit för glimten i hans öron. Hjärtligt spjuveraktig tycktes en speciell frekvens sändas ut ur öronen snarare än att tagas in. Och nu till sist förtäljde tonspråket ett hiskeligt harmoniskt personporträtt.

Musiken handlade inte direkt om Hans-Torger för egen del, men väl om en kvinnlig varelse som han råkat på en gång längs sina hemtama irrfärder. Det hade som vanligt utspelat sig längs de isande varma, rysk-tyska gränstrakterna. Där sade sig haren ha gått runt och väntat på Veronica Räv, vars vackraste fräckhet behagade lysa med sin finurliga frånvaro. Istället skulle Liselott Spindelnät tydligen ha krupit ned från himlavalvet. Med sina lår läckert intrasslade i harposträngarna, och blicken djupt rosalila ur de svarta sädesfälten i träda, hade spindelhonan sakta fört vidare hans ungdoms kraft mot en tyst, kärv vedbod. Därinne lät nyckelknippan snabbt öppna korridor på korridor... Och innan dockorna hunnit virka minsta jacka så hade lille ranglige rådjuret blivit född till världen, relativt tätt följd av den knubbigare grävlingen. Veronica Räv hade aldrig blivit deras mor som de jämt trott, ty de hade samma upprinnelse i Liselott den åttabeniga. Tillråge på allt hade Ragnar och Gerhard nu fått identisk far i haren, och var därmed inte bara halvbröder utan stöpta i samma grund.

Det hela kunde fortfarande röra sig om ett sagolikt påhittat nys - resonerade Grävling som var stadens privatdetektiv. Mest rimligt vore att Veronica var hans egen mor, även om redan räv verkade i otroligaste laget. Rådjursbrorsan visste man emellertid sällan vilket ben han stod på - så där torde en spindel till morsa kunna gå. Särskilt ifall nu Hans-Torger Hare verkligen kommit farande med sanning om sitt faderskap - eljest skulle ingen av vederbörande vara bror med varandra. Snarast brukade Gerhard själv uppleva Ragnar som sin morbror. Medan Hans-Torger törhända var hans farfar, som då hade försökt hoppa över ett led i sin historia. Hursomhelst närmade sig så smått juletider - det kunde man gott vara säkrare på än något annat. Blott åtta veckor kvar till julafton idag, jominsann, och Hans-Torger kunde ju bli utmärkt som tomte! tänkte Liselott där hon hängde i söndagssoffan och spann planer inför stadens oskrivna öde. Hösten låg alltjämt långt ifrån död, men rimfrosten fick hemskt gärna bita i de förruttnade äpplena, och vrida tillbaks vintern en timma nu.


Sara Hara mindes sin farbror. Hans-Torger Hare hade alltid varit framträdande återhållsam, med hjärtat precis lagom snett, en komplex herre. Hennes kusiner Gerhard & Ragnar lyckades ibland uppbåda liknande kontraster, men blev aldrig någon sådan helgjuten paradox som den trogna spelevinken. Hans öron brukade snurra lugnt åt alla håll och kanter, på hjulet som Liselott Spindelnät hade fått uppfinna för gubben redan som yngling. Nu låg Hans-Torger tre meter under höstlöven. Halvbegripliga symboler som han snickrat upp längs korridorerna följde Sara vart hon än sprang, om så än i skolan, genom dataspel, på hotell eller sjukhus. Det djupgredelina, filosofiska konstnärskapet glimtade till som pop-pärlor på en oändlig platta. Spåren satt ristade i den levande boken som Hara bar inuti sitt bröst, där Veronica Räv ej kunde riva bort något. Ingen enda stormby förmådde kasta om hieroglyferna, mer än att de lätt gick att hitta hårt fäste för på ny, bekant plats...







0W0