Uppbackar ickelunda Baklänges

mix av mina senaste drömmar

Har försökt återberätta drömscenerna så troget som möjligt, men en och annan bit har nog ändå blivit påhittad, inmurad i efterhand...





Plötsligt befinner vi oss, som så många gånger förr, i en buss mitt i världens brantaste backe. Uppför skall vi verkligen - absolut inte tillbaka nedför. Det är på vippen att bussens framparti håller på att vika sig upp & nedpå. Vi talar alltså om nittio graders lutning, minst! Jag hinner undra hur hjulen förmår behålla kontakten med vägbanan. Säkert beror det på att vår skicklige förare håller sådan bra fart?! Ändå stannar vi nu mitt i backen för att kolla något. [Blackout typ]


...i nästa scen befinner jag mig i något obekant rum, som påminner om de obligatoriska bergrummen. De brukar vara ihopkopplade utan dörrar, genom trapplösa korridorer i flera våningar. Pojken som sitter och ber vid stenbadkaret verkar betydligt mer skakad och reserverad än jag. Så jag slutar tvärt att börja prata med honom. Uppenbarligen överlevde vi bussfärden relativt fint. För det går ju omkring andra här också, mest unga människor, några riktigt gamla. Kanhända befinner vi oss i skolan?


Pappa skjutsar mig i sin trygga bil. Eller är det jag som följer med dit han ska? Aldrig tidigare har jag lagt märke till att de har så många portar som det står Chalmers på. Vår kära stad kryllar av dem, framhuggna i gammal kalksten eller vad det nu egentligen är för material. Märkligt nog står det samma romerska siffra efter namnet, oavsett vilket hus som porten sitter i. [Och hur går detta ihop med att Chalmers kom från Skottland?!] Närsomhelst kan det börja regna. Pappa vet precis hur gatorna går, trots att de ser annorlunda ut. Det måste vara flygplatsen vi är på väg till.


Min systerson försöker få mig att kasta mig ut från våningssängens höjd. Han flyger redan omkring därnere. Det skakar i sängen som i ett raketskepp, känns relativt inspirerande. Och den här gången sparkar i varje fall ingen mig i magen från sängen underifrån.


Kompisen och jag hade just hade besökt grottlabyrinten där den besynnerlige gubben bodde. Efteråt studsade vi ut på sådana där fjädrande metallkryckor som man sitter i en sadel på. [Har knappt tänkt på dem sedan 80-talet.] Nu hoppade vi baklänges, längs landsvägen som ledde bort från grottlabyrinten. Det gick trögt, som om gravitationen var på en annan planet. För varje studs skulle vi dessutom räkna upp en Beatles-titel, i kronologisk ordning (ingalunda baklänges). Denna halvroliga lek hade gubben bestämt, och han följde med oss ut för att höra så vi gjorde rätt. Vi befann oss mot slutet av Det Vita Albumet när jag inte längre orkade hålla linjen. Innan den nionde revolutionen, mellan houngspajen och tryffeln, sjönk jag ihop på rygg med mjölksyra i låren. Hur det var med min kamrat hade jag ingen bra aning om. Gråsprängd gick gubben omkring i sitt lockiga hår, och såg annars väldigt vanlig ut för att vara så besynnerlig. Han hade delvis haft heltäckningsmattor på berggrunden, som han rullade fram vid behov, med hjälp av någon vevmekanik.


Fantastiskt nog sitter jag mitt emellan två sköna damer. Vi skrattar medan de tvinnar sina hårslingor ett varv till. Under våra begynnande meningsutbyten tycktes de hemskt avvisande, men nu har de förundransvärt snabbt tinat upp, bägge på en gång. Jag smeker dem över deras varma ryggar. Har ingen koll på hur lokalen runtom oss är beskaffad. Fascineras av hur damerna lyckas vara så samspelta, som om de vore samma kropp. Rätt vad det är har mina händer nått ända ned till rumporna. Nå, det är bara bra!! tycker vi allihop. Jag glider förbi de första groparna och vidare in i de äkta klyftorna. De suckar betagande. Men det blir svårt att göra någonting mer när jag har bägge händerna upptagna. De får själva vrida och pressa sig mot mig om de vill bli kyssta samtidigt.


Några dygn innan upplevde jag liknande process med en annan kvinna, men hon satt vänd rakt emot, nästan i mitt knä. Hon var mer pådrivande, mer vindoftande och mindre supersnygg än de symbiosa skönheterna. Alltsedan jag förklarat hur jag älskar Lundells musik lika mycket som jag är kritisk mot honom, så kastade hon sig förtjust över mig. Min vän Björn gjorde en bekräftande gest, gick bort från bordet och lämnade oss åt oss själva. Det var Björn som kände henne först, fast han hade redan sin relation nu. Jag vaknar stolt upp. Saknar kvinnans närvaro, lever mig in i lusten några ovanligt vilda sekunder, men inte mer än att jag lugnt försöker pussla ihop scenen med alla övriga drömfragment.


Minns att jag berättar att "Det här är ju en dröm!". Men vem jag avslöjar min upptäckt för minns jag inte - bara att jag har en lucid dream. Dock utan att vare sig vakna upp direkt eller fortsätta drömma i det medvetna tillståndet...


Dominobrickorna har redan utmålats på annat håll. Rekapitulerar kort : Man hade ställt upp dominobrickor över hela staden. Dessa blockerade min väg, liksom också åskådarna som satt på höjden ovanför allén. Jag var i desperat behov av att få ivägsänt någons brev, som möjligen innehöll en roman. Hur skulle jag hinna posta det nu?! När brickorna uppenbarligen skulle ta flera timmar på sig att ramla färdigt... Kom på att lösningen måste ligga i själva hindret. Om dominot fick dra med sig brevet, rad efter rad, så borde det ringla närmare postlådan. På så vis skulle jag slippa trampa på några brickor och förstöra för hela staden. Råkade dock knuffa till en flicka i publiken, men då märkte jag hur hon svepte med sig mitt innehåll genom håret, mot nästa flicka och nästa flicka, likt dominobrickor i en parallell effekt.



[så en av de få drömmar som jag icke själv var delaktig i, bara ren observatör :]

Sveriges fotbollslandslag hade grävt fram en gammal god metod att göra mål. Såfort matchen startade sprang de på ett led rakt mot målet. Gruppsammanhållningen plus överraskningseffekten skulle bidra till att de fick in bollen, vilket faktiskt också lyckades den här gången. Men efter detta så gjorde Danmark massa mål, så allt sket sig likt förbaskat. Men det märkligaste med matchen var att Wernersson släppte in flera självmål. Ett skedde på ett skott från tränaren på andra sidan planen, alltså utanför planen. Då steg förlusten från 1-4 till 1-9, som om klumpigheten var värd hela fem mål. Danskarna var dessutom klädda i svart, hade välsnaggade skägg och praktiserade någon sorts buddhistisk metod, som snarare kändes rysk.





wWw