Livets Trettiotredje Port : 2

Andra kapitlet i berättelsen om Teresia



Med mormor satt Teresia i sin stora stuga och mumsade hallonpaj medan höstlöven börjat raspa mot rutorna. Ett litet blad då och då, ibland massa meddetsamma, avverkade den trettiotreåriga damen på läroboken om mikrobiologiska processers kulturella landskap och deras specifika potentialpsykologi. Mormor för sin del grunnade på vilket rum hon skulle dammtorka idag. Det slutade med att mormor drog på sig träningsjackan över finklänningen och gick ut för att räfsa några valda löv istället. När aftonen infann sig plockade de fram tarotkorten och spelade poker med dem på sitt egna vis. Narren Gunnar lyckades nästan alltid kamma hem samtliga prästinnor som han gjorde rutig drottningsylt av. Teresia hängde sällan med i varenda sväng hos mormors fantasi, men hon hade äntligen börjat ana mönstren, de inrotade erfarenheter som måste ligga bakom. Själv lade Teresia en trefaldig stav ovanpå en åttafaldig bägare. Mormor såg förbluffad ut, såpass förbluffad att hennes dotterdotter förtjust drog koftan stramare över skulderbladen.


Nästa morgon drömde Teresia att hon hoppade på bussen från Bollnäs som gick i en tunnel under Östersjön. Hon skulle egentligen bara hälsa på en gammal granne som hon brukade leka med. Färden dök upp och in i de finländska markerna, men Teresia glömde kliva av någonstans, emedan Mannen Under Trappan kändes så angelägen både som bok och filmföljetong. Så befann sig då bussen plötsligt i Sankt Petersburg, där det ryska grep tag i Teresia från alla kanter. Terminalen var en förskräckligt stor katedral och alla vakterna skulle kräva hennes visum som hon hade hemma i badrumsskåpet. Men till hennes största förvåning var där blott en sköldpadda i biljettluckan som undrade varför Teresias magnetremsa var så skrynklig. Likafullt fick hon bekräftat att ditresan var godkänd - värre skulle det säkerligen bli med utresan igen. Tänk om mormor hade glömt slå på sin iphone - då skulle inga trådar kunna rädda flickan tillbaka från vargens gap. Hursomhelst slapp Teresia spärras in idag, kunde dra direkt ut bland stadens fascinerande fasader och drunkna i något rosarött fönstervalv.


I själva verket var det helt andra hållet som Teresia gjort sig beredd att resa. Hennes portugisiske pappa Andrigo hade farit hem och lämnat sin enda dotter kvar med mormor i världens mest betydelsefulla hus. Men om mormor också dog - såvitt den groende gumman nu alls kunde dö - då skulle Teresia vara mer ensam här i Hälsingland än hon skulle vara där i Lissabon. De bodde minst ett par familjer tillsammans i ett litet träslott med stenrik grund, på den brantaste av alla branterna. Andrigos lillebror hade nyligen skaffat en kusin åt Teresia, och pappa personligen hade redan hittat en ny kvinna som också hette Teresia. Det kändes som en saga, skrämmande eller bedårande, typisk eller åtråvärd, alltefter vilka ögon hon läste historien med.


Intressant nog hade de nr 33 på sin port där i Portugal, blev hon varse en vacker dag på deras vykort. Det var lika många år som Teresia hade levt!!! Men hon misstänkte snarast att det rörde sig om gradbeteckningen på den frimurare som borde återfinnas i sällskapet. Hur skulle de annars ha tagit sig upp i träslottet? Nå, pappa var ju extremt bra på att arbeta när han väl bara lyckats bestämma sig för vad han strävade efter. Teresia upplevde sig åter fullkomligt nöjd med att få bo i den norrländska stugan, numera henne egen. Den inhyste egentligen lika många rum som deras kontinentala slott, bara det att det var mindre ovanligt häruppe. Dessutom fanns här fortfarande många gamla vänner som hon kunde återuppta umgänget med ifall de ville. Och det berodde nog mest på huruvida Teresia verkligen ville...












eLe