Lärodjuren på spaning efter den privata PoetDetektiven

eLe

Älva Älgskog har plockat med sig några kräft- o kräl-djur från sitt vikariat, hem till de ordinarie skogsdjuren i deras sommarskola, där de in i det sista fortsätter sålla bland o omkomponera mina texter.




Gerhard Grävling har hittat:


Ännu en trappa hade lett Gusten Grenström upp till samma vinrödbruna sal som de nynnande spökena. De hade tillfälligt satt sig i fåtöljen med ryggkotorna mot privatdetektiven personligen. Mitt i slottets spindelnät befann sig Fröken Villermark. Känslan av 70-tal spred sig längs gobelängerna, som om 80-talet aldrig hade inträtt. Gusten visste knappt längre vad gåtan skulle föreställa. Hurpass konservativ hade Grenström blivit? Skulle han försvara spionskan Villermark som ville sprida ut nationalskatten till världens gallerier?

Alltjämt stod Grenströms kropp på helspänn inuti det kontinentala slottet, här mitt i de norrländska markerna. Han kom inte ut förrän Kapten Källbjörk hade avsvurit sig det nationella hemlighållandet av fotografierna. Anne-Liv Villermark var för övrigt inte alls rödhårig, nej, utan peruk visade hon sig just ha grönt hår. Speglarna svajade av blotta faktum. Gusten kunde höra sagoväsen skrika på andra sidan glaset, men brydde sig inte om att lyssna. Han visste nu redan hur de båda mötts i det senaste, mellanliggande livet.

Vem hade Villermark blivit den här gången? Hennes pyrande poesi och leriga lemmar hade hållit Grenströms forskningsrutiner klarvakna dygn i streck. Hade han älskat henne, denna änglaälva från de San Fransiscoska spårvagnsbackarna? Var hon en bodysnatcher som skulle implantera något - kanske rentav sig själv - i privatdetektivens kropp?! Från sin tid i Göteborg på 70-talet hade Grenström redan umgåtts med besläktade projekt av tillvaron.

Det rörde sig om en smått mullig kvinna med sött ansikte. Varken besynnerlig eller farlig föreföll hon egentligen vara. Nu fick Gusten brått att besluta sig för en strategi - vare sig han ville eller inte ville försvinna ur kvinnans sinnens radie. Detektiven fick verkligen undvika att börja nysta i damens motiv, och definitivt inte prata alltför personligt om sig själv, de kritor som han så sällan lyckades låta bli när det väl kom. Gusten var på flera vis usel som privatdetektiv. Därför behövde han varje tillfälle till övning. Så han inväntade introvert Anne-Livs lugna förvrängning av kroppen på sina steg...








Krabba Kabbalah har hittat:


Förmiddagen låg lika spöklik som den öde söndagsmorgonen. Murgluggar smälte ihop med stängda klubbentréer. Ett gäng caféstolar stod oinplockade mitt på trottoaren. Duvorna pickade till synes helt omedvetna om hur motljusindränkta de varit i flera timmar. Andrigo drog efter en strimma framtidstro, tog ett kort på gatan. Gamla drömmar fick han upp.

Susilia skulle han verkligen vilja träffa nu! För första gången någonsin ville han det. Hade hon blivit prästinna vid det här laget? Eller satt Susilia kvar på balkongen och målade på sin avhandling? Egentligen hade Andrigo sökt sig till en realistisk roman, ett genommänskligt drama, ingen direkt deckare, bara en konkret men avancerad samtidshistoria. I sista stund ändrade han sig, körde istället sitt tryggt invanda science-fiction-spår, kryddat med små världsåskådningar.

Efter en vecka i den ofantligt ödsliga staden såg Andrigo blott fönsterglas och brunnslock överallt. Dock i en obevakad sekund dök en människa äntligen upp, sammanbiten men änglalik. Hennes mun dröp av syra medan ögonen strålade fromt. Kvinnan var potentiellt vackrare än varenda fontän i hela staden, denna superstad som bestod av sju skilda städer. Väsendet kom utsimmandes ur porten på Via Sovrumano 77. Andrigo hade aldrig begripit huruvida där var hotell, bar, stripklubb eller kontor, någon särskild skola eller galleri, antikbutik - kanske hela cirkusen. Stället hade uppenbarligen varit öppet fast det aldrig sett ut så. Hur det än hängde ihop stängde madonnan den lilaglänsande glipan och gled vidare ut längs den våta gränden.

Susilia å sin sida hade ingen aning om att Andrigo var i stan. Likafullt fanns inga tecken på överraskning i hennes kroppsspråk. Än mindre visste hon att staden var folktom sånär som på henne själv. Tvärtom fanns i Susilias spelinställning små hantverkare i vareviga vinkel och prång. I Andrigos spelomgång figurerade inget folk alls, vilket han glömt sätta på. Enbart sig själv, sin älskade ängel och en satans demon hade han hunnit välja.







Björn "Getabocken" Berg har hittat:


i sin brunbeiga
tweedkavaj med ankare på
armbågarna och
rostiga jeans
ger Björnbacke ett härdat
dock ändå lite lajbans
intryck till på
köpet med rödbrusiga
polisonger och
hårdkokta drag. Faktumet stoppar
dock knappast
ett par inbitna privatdetektiver från
att arbeta som
om det vore
en morgon av mycket rutinerat slag. Björnbacke
och jag
klättrar omkring i
för oss en smula obekanta kvartér en bit ut längs hamnen,
skulle enkelt kunna snava på
sönderfallna stängsel
eller magasinerade bryggbrädor och
en indisk ande i
brasilianska former som
Björnbacke redan är rätt man att skugga, utifall
vi tvingas följa skilda
spår, får jag ta
finskan, jo
fina fisken! Hon finner just
under cigarettbrinnande paus
i inspelningen
och stoppar
ett föremål påminnande
om en nutida minnessticka
kommen ur sin klack
in i en helt annan
ihålighet
tillhörande den båt hon arbetar på,
fast det ser ut som
om den mulligmörka
bara fimpar
skulle hon mycket väl kunna
jobba som spion
medan dokumentärmakerskan säkerligen
har ett liv som detektiv
antingen helt privat
eller hemligt förtrogen?!?








Merlina "illermark" Hermelin har hittat:


Redan ringklockan är från artonhundratalet. Tapeterna sattes upp 1933. Hemma hos Ragnar är allt det gamla så gammalt att det har blivit nytt igen. En besynnerlig känsla - vi skrattar hjärtligt men det övergår i hosta. I sin lilla tambur står Ragnar och ser ohyggligt grårandig ut. Håret kryper som vita dammråttor över svarta filmremsor. Bara kostymknapparna är ljusgröna. Paraplyerna har aldrig varit uppfällda sedan hans iller gick bort. Jag står och undrar hur denna tambur är möjlig.

När jag tagit av mig skorna får jag genast ett par andra skor. Vi kliver upp den skrangliga trappan för att se hur Ragnar bor. Här hänger tavlorna på riktigt. Där står en tramporgel som har kvar lika många tangenter som Ragnar saknar tänder. Hur det känns att ha levt under tre sekler kan jag bara föreställa mig. Farbrorn rycker på axelvadderingarna som om han är på väg mot ett fjärde sekel.

Strax vankar Ragnar ut genom dörren för att plocka in ett knippe rabarber till lägenheten. Jag tror det blott finns ett sopnedkast därute, men Ragnar är övertygad om att han bor i en stuga, nästan ett slott. Hemma hos Ragnar regnar det aldrig. Han har ett bra tak. Kring storstugan går det både älg och grävling. Ragnar sveper med näven längs sin samling i hyllan och knackar ett litet troll i skallen, som för att kolla om det händelsevis kommer några kluriga idéer idag. Så räcker han mig en raglefant, berättar om skillnaden mellan modeller och riktiga grejer. Besöket tycks aldrig komma till ett slut.








Ragnar Rådjur har hittat:


Det var en måndag mitt i augusti som vi först mötte MOTORCYKELGUMMAN. Vi hade inte fått syn på några mysterier under hela sommarlovet, men så kommer då MOTORCYKELGUMMAN! Vi tog raskt upp mobilerna för att få bildbevis, fast denna gumman visar sig vara för snabb. Man såg bara svarta fartränder, som från ett spöke vilket somhelst. Vart sjutton gubbar hon tog vägen skulle vi snart nog ta reda på. Spårarbete var den största passionen hos oss alla tre. Lite psykologiböcker hade jag kikat i under de längsta sommardagarna. Och spionromaner under de vansinnigt korta nätterna... Naturligtvis var det bara intressant med sådan lektyr som skulle dröja ett par år innan vi fick ägna oss åt. Sånt om motorsport borde varit gångbart, men själva MOTORCYKELGUMMAN är egentligen det enda som upptog mina tankar under dessa augustidagar. Det här var på den tiden när vi fortfarande växte. Allting var nytt, även det gamla.

Vi drev omkring borta vid tennisbanorna. Ett par fullmogna flickor spelade skjortan av killarna så att det stod härliga till i kjolvecken. Sussie hade också lärt sig serva under sommaren, men ville hellre umgås med oss. I synnerhet när vi nu lade märke till ett bekant motorsurr! Ljudet närmade sig motionsslingan, dit vi ilade hals över huvud. Från bönpallen rullade en massa mörka men glada pianotoner som på släp. Vi skulle ha förväntat oss Uriah Heep eller nån urgammal hårdrock, men det här tog verkligen priset. Vad vi hörde just var en boogie med Fats Domino, förklarade Stefan i uppspelt viskande ton. Det var långt före raggarna, före Kim Novak tog sig ett dopp i dammen här. Till vår ohejdade förvåning stannar gumman och låser fast tungviktaren runt en tallstam. Under sin läderluva från 40-talet får vi se MOTORCYKELGUMMAN i fullt utslaget hår; likt spindelväv vibrerar det mellan barren i en befriande nackknyckning. Hennes ansikte hann vi aldrig se förrän hon slukats upp av en skogsstig. Stefan andas imma på karossen, som för att kolla om dess perfekta former är av denna världen.








Pescatore Scorpioni har hittat:


Gusten Grenström och Greg Greenstream hade bägge gått upp i rök. Gnistro hade fått anta sin italienska identitet. Han kände sig genast bekväm med kynnet, dess supersnabba sävlighet. Den ivriga nonchalansen hos Gnistro passade perfekt, liksom de splitt uråldriga skorna. Hittills hade Gusten bara snokat efter företéelser som lockade hans förundran, som satte hans självuppfattning på spel inom trygga ramar. Nu skulle Gnistro viga en officiell tidsrymd åt att finna den italienske killens flickvän. Hon fanns i verkliga livet, det fanns det ingen anledning att betvivla än så länge. Och hon betydde något - inte blott för sin egen del eller för detektivens, utan framför allt för klientens del.

Adriano ville inte avslöja sin flickväns namn, inte ännu. Killen bara rev sig över skjortbröstet och beskrev om och om igen hur ohyggligt vacker flickan var. Gnistro kände sig som en oerfaren psykolog med fullt sjå att låta bli att påverka sin patient. Varje objektiv ansats kunde bli alltför subjektiv. Adriano litade inte på någon i denna fruktansvärda fas. Först hade han berättat hur flickan var vackrast i hela Napoli. Nu var hon plötsligt skönare än någon i Milano. Var hörde kvinnan egentligen hemma?!

Samma vårlätta söndag kom ännu en klient inrusande på Gnistros kontor. Nu såg det ut som om han snabbt skulle få två riktiga mysterier att hålla ögonen på. Som om det icke redan var mer än fullkomligt nog med Gnistros första uppdrag, hans livs första verkliga, stod nu den äldre mannen och spred sin kokande andedräkt över de hemliga pappren. Mannen hade illgul, kortärmad skjorta, så att det stack till i Gnistros hjärnvindlingar. Dottern var tydligen försvunnen. Hon hade arbetat under natten på ett ställe som kallades Grembo, och nu var hon borta. Så långt var det samma version som killen, Adriano, nyligen hade kört. Så det kunde mycket väl röra sig om samma flicka.

Vad var då Grembo för en nattklubb? Ordet betydde ju rentav "sköte". Smått perplex lystrade Gnistro medan pappan beskrev Grembo inte alls som ett uteställe. På Adriano hade det låtit underförstått att Grembo handlade om striptease eller liknande. Mannen i den illgula beskrev det hela som en sorts forskningsanstalt. Huruvida i privat eller offentlig regi förblev oklart, men dotterns forskningsobjekt var symboler, i synnerhet symboler tillverkade av antimateria. Här snurrade det runt för Gnistro, som i en halvvaken dröm.








Skölda Skeppspadda har hittat:


Sköldpaddan i trappgränden

hör kyrkklockor välva sig högt över stenblocken

når faktiskt tornet först
fastän först
när det ligger i ruiner dock


tolkning : Du behöver bara starta sjuhundra år före,
så hinner du med allt lagom till nu!




en man linkar omkring
i en bekant stad
som han hunnit glömma
hur den hänger ihop

i tygkassen som mannen fått
ligger ett nyfött barn

den halvt bekanta kvinnan
som räckte honom tygkassen
hon har redan försvunnit
i tunnelbanan som går längs stans brantaste backar


nu verkar det brinna
i barnet
eller om det bara är i fönstren
som det brinner på andra sidan gatan

han vet inte riktigt hur det funkar här
för han är ju turist
visserligen ingen främling
emellertid med begränsat kontantkort i mobilen
och dessutom en jacka för lite på sig


...före dess
minns mannen nu
for de i samma vagn
och när de klev av
i ögonvrårna
var det kvinnan som behövde bli buren
av honom
och förvandlade sig själv till en tygkasse
som man inte fick luta fel
eller ifall det var han
som knöt ihop henne...



Tolkning :
en livsavgörande valsituation

skall han ringa polisen
och riskera fängelse
gå igenom härvan av omvärldens missförstånd
men ändå försöka få sanningen
lagd i ljuset
kanske bara besöka sjukhuset
så att åtminstone ungen kommer tillrätta
eller
skall han skita i hela staden
och riskera ännu längre fängelse
fast trots allt
fortfarande ha chansen
att ta hand om barnet helt på egen hand
med skadad fot








Råtta Trollerot har hittat:


FALLET MED DE FIKTIVA DETEKTIVROMANERNA


Spionen som inte fanns
av Jaqcues H. Closseau

Funnen oigenkännelig
av Marike Bäckmark

Mysteriet med de tre tvillingarna
av Siwert Ossiansson

Hytt 44
av Carita Korrs

Fallet med den förfärlige frimärkssamlaren
av Björn Friberg

Sällskapet bakom mustascherna
av Sir Agathon Lesbington

Carol hittar ett hål
av Kitty Keaton

Skvalpande spegelglasets gåta
av Peter Jupiter Andrews








Gris "Grodan" Granris har hittat:


På arbetsplatsen bor hemskt många papperskorgar. Papperskorgarnas uppgift består i att stryka omkring i korridorerna och samla material. Den här papperskorgen har i snart fyrtio år levt som en orange papperskorg. Den orangea papperskorgen var smått rektangulär redan när den föddes, fast blev mer och mer rektangulär. Kan det komma sig av allt omkringstrykande längs korridorerna?

Pappan kastar ner ett papper med utkast. Papperskorgen får bråttom bort till bokhyllorna med de svindlande pärmarna. Bakom bokhyllorna har papperskorgarna en superhemlig avdelning, som pappan inte har ringaste begrepp om. En pojke på besök på arbetsplatsen kommer strax i kontakt med den orangea papperskorgen. Pojken har en massa pusselbitar men vill bara ge bort en av dem. Papperskorgen är nyfiken på hela pusslet, så pojken håller hemskt hårt i den orangea kartongen. Då sväljs pojken av papperskorgen, som sedan spottar ut honom i den superhemliga avdelningen.

Pappan dyker upp med ett par fasansfullt fulla pärmar, försöker knö in dem i bokhyllorna, fast de röjer ej med en min vad som finns bakom. Pojken har redan börjat arbeta som papperskorg, stryker omkring i korridorerna. Pappan undrar var pojken blev av. På en papperskorgs vis kommer pojken strykandes med utkast efter utkast, som ska upplysa om hans papperskorgskap. Pappan har aldrig någonsin plockat upp något ur en papperskorg, och kommer tråkigt nog inte på idén nu heller.








Croccodilia Octopussy har hittat:


Illouise Villermarc satt kvar i Chicago, bakom grindarna till sitt kriminaltekniska laboratorium. Här hade hon ända sedan 20-talet hållit på att skapa detektiv Greg Greenstream. Pergamenten var proppfyllda med kryptiska fläckar. Nu när hennes lille herre plötsligt blivit Gnistro och tagit första bästa flyg till Italien - nu undrade Illouise varför hon inte hade kommit på det tidigare. En prima spelplan rymdes i den simpla stöveln. Trådarna föll fritt på plats längs ödets gränder. Det gnistrade till någonstans mellan marionettens ryggmärg och hjärna.

Gnistro låste fast motorhojen i ett blomstrande buskage, i brist på lediga lyktstolpar. Relativt lyckliga stönanden kunde urskiljas under den brötiga ljudkulissen. Runt hörnet mot nattklubbens framsida befarade Gnistro att låten skulle förbytas i en varm virvelvind av ivrigt klirrande konversationer. Men där öppnade sig inte ens någon gård med parasollprydda serveringsbord. Där fanns bara en mörkgul fasad med en brun dörr. Att kalla den för port vore att ta i. Knappar med porttelefon saknades helt. Ingen markis och inga skyltar omgärdade dörren. Inte ens en dörrvakt syntes till.

Hur kunde det komma sig att slottsporten inte alls var låst när han kände på den?! Längs trappan hängde åtskilliga speglar, i tungt bruna ramar mot vinröda tapeter. Grenström ville inte kika närmare i speglarna, men tvingades ändå se sin fruset darrande gestalt från alla håll. Det luktade någonting bekant, som att han varit här förr. Nästa våning gick i gult, så gott som varenda mattfrans och gardin var illgul. Det kändes förfärande men samtidigt mysigt, som hämtat ur någon film av Dario Argento.

Gusten Grenströms egna handlingar tog sig alltmer liberala uttryck, rentav libertinska. Men han började inse att befrielsedriften enbart gällde gamla beprövade fenomen, allting som ingen längre tycktes ha behov av att liberalisera. Han hade nog inte riktigt hängt med i utvecklingen - hade inte varit inkarnerad sedan före de stora upptäcktsresornas tid. Och nu hade han självmant uppsökt ett slott där kampen gällde hemskt tidiga trycksaker, snarare än den ocean av digitalfotografier som flöt genom samtidens spindelnät.








Himla Humla har hittat:


ännu en Hundra-ordsHistoria

Han är ett huvud. Genom kläderna, liksom garntrådar, döljer huvudet han saknar kropp. Där hänger huvudet nu i broräcket. När han hyser starka känslor lossnar kläderna. Ändå sker aldrig polisanmälan. Får bara skrattande rådet om genvägen med färjan. Är tävlingslopp över hela stan. Uppenbarligen har jag åkt backarna på surfingbrädan, som istället för segel har enorm trädörr. På klubben möter min kompanjon H slutligen någons forna flickvän. Jag tror hon finner honom spöklik. Dock nickar H att hon vill berätta allt. Är huvudet jag? För tredje gången knallar grönhåriga tösen över kyrkogården med två pojkvänner. Ingen gång hälsar hon tillbaka.








Fårever Bäver har hittat:


FRÖKEN ÄLVA ÄLGSKOG INSTRUERAR

Mina älskade lärodjur! Medan människobarnen befinner sig på sommarlov, så står ju skolbyggnaden totalt tom. Kom på att vi kan flytta in vår undervisning där, istället för att hålla alltsammans här i skogsdungen. Så idag får ni era första glimtar av en riktig lektionssal! Äkta knastertorra korridorer skall leda oss dit in.

Somliga av er har säkert redan satt ett par tassar därinne, någon solig söndagsmorgon eller under något regnigt sportlov. Fast nu har jag fixat med vaktmästaren så att man låter bli att ringa i de värsta klockorna såfort vi hoppar in genom fönstren. Så nu får ni vara jäkligt snälla och hitta varsin skolbänk som passar er!

Ty vi skall gå vidare med skrivandet efter lunch, eller rättare sagt läsandet. Ur Antares osaliga skörd av texter, där söker ni rätt på precis vad ni vill att det skall stå på era papper. Tag ur kassaskåpet sådana guldtackor som ni tror Antares skulle kunna bygga en bok på, eller som åtminstone påminner honom om sin egenhändiga essens! Låt oss reprisera glömda tuggor från skafferiet, bland allt som vetter åt deckargåtor till...?

Ni skola fantisera er in i hur det är att bo i människoboningarna - men bli inte människor, utan fortsätt vara just de djur ni är!! Låter det motsägelsefullt? Likafullt är det precis så som människobarnens liv brukar vara, fullt av omöjligheter. Ofta låtsas de att de är djur, att de är oss.












eLe