info om info

1234






nu finns det i världen mycket mer information än för en kvart sen




och redan igår fanns här ofantligt mycket mer information än någonsin




för den försvinner inte förrän vi hunnit göra något med den










eLe

Helt Skilda Händer Förväntas Arbeta iHop

via en VisualiseringsÖvning inom ett fält i självutveckling, där högra handen står för fasthållandet av saker, tillstånd och tankar, medan vänstra representerar otyglad nyfikenhet och förändringslust : Beskriv vardera hand närmare!




min högra hand håller sig orörlig
väl medveten om
att minsta rubbning kan ödelägga
hela livet
och tycker det är riktigt bra
att jag har en sådan hand
för annars
hade min andra hand
säkerligen satt hela slottet i lutning
med sin spretande
odrägliga nyfikenhet
nej, allting i världen måste rymmas
i den lagom stora handen
i sin logiska soluppgång
byggd av maximalt fem torn
för fler än såhär
kan ingen dödlig själ hålla reda på

min vänstra hand håller på och
blinkar och blixtrar
gör små nervösa utfall som ville den bita tag i
någon
men hur den än framhärdar
skiftar och roterar
så når den aldrig utanför
plasman, en visserligen vidsträckt aura
vari själva handen egentligen
är en liten fisk
eller en liten fågel
mycket mindre än den högra vars
karaktär liknar en ko,
kanhända en krokodil, lugnt avvaktande

märkligt nog
är den högra gulorange
som om status quo stod för social kreativitet
att uthärda sådan
alltmedan vänstra besynnerligen förblir
allra oftast lilablå
som om irrande revolutioner ruvade på
den konservativa anden


nu får vi en instruktion
att föreställa oss ett gemensamt mål
för de hittills så åtskilda händerna
och vi visualiserar naturligtvis
ett par kvinnobröst
varsitt att greppa
det är bara det
att högra handen kan inte gripa tag
för den förmår ej ens börja
böja
sina raka fingrar
likt en robot trogen evigheten
dess styrka består enbart i att behålla greppet
om ett sådant hade funnits

så bröstet tycker
det känns hemskt tråkigt
såpass tråkigt att hon istället själv närmar sig
till den stabila handen
och gnuggar sig
mot knogarna,
stryker sig längs de orörliga fingerlederna

däremot andra bröstet
har fullt sjå med att fly
från den kreativa handen som inte vill sluta
testa olika slags hafsiga nafsanden
i hennes heliga hull
på hennes växande vårtgård
ty den lilablå
med sina feta små svampar
och dristiga framstötar
får henne halvt äcklad, halv lysten efter mer


så föreställ oss sedermera
ifall dessa händer kunde fås att samarbeta
- vilka underverk skulle icke då
utspela sig mellan samtliga parter?!

som om händerna skulle vilja
låta sig styras
från mitt centralkontor högt ovan bergen
där bägge kunde vara oumbärliga
delar av samma maskin














eLe

Livets Trettiotredje Port : 2

Andra kapitlet i berättelsen om Teresia



Med mormor satt Teresia i sin stora stuga och mumsade hallonpaj medan höstlöven börjat raspa mot rutorna. Ett litet blad då och då, ibland massa meddetsamma, avverkade den trettiotreåriga damen på läroboken om mikrobiologiska processers kulturella landskap och deras specifika potentialpsykologi. Mormor för sin del grunnade på vilket rum hon skulle dammtorka idag. Det slutade med att mormor drog på sig träningsjackan över finklänningen och gick ut för att räfsa några valda löv istället. När aftonen infann sig plockade de fram tarotkorten och spelade poker med dem på sitt egna vis. Narren Gunnar lyckades nästan alltid kamma hem samtliga prästinnor som han gjorde rutig drottningsylt av. Teresia hängde sällan med i varenda sväng hos mormors fantasi, men hon hade äntligen börjat ana mönstren, de inrotade erfarenheter som måste ligga bakom. Själv lade Teresia en trefaldig stav ovanpå en åttafaldig bägare. Mormor såg förbluffad ut, såpass förbluffad att hennes dotterdotter förtjust drog koftan stramare över skulderbladen.


Nästa morgon drömde Teresia att hon hoppade på bussen från Bollnäs som gick i en tunnel under Östersjön. Hon skulle egentligen bara hälsa på en gammal granne som hon brukade leka med. Färden dök upp och in i de finländska markerna, men Teresia glömde kliva av någonstans, emedan Mannen Under Trappan kändes så angelägen både som bok och filmföljetong. Så befann sig då bussen plötsligt i Sankt Petersburg, där det ryska grep tag i Teresia från alla kanter. Terminalen var en förskräckligt stor katedral och alla vakterna skulle kräva hennes visum som hon hade hemma i badrumsskåpet. Men till hennes största förvåning var där blott en sköldpadda i biljettluckan som undrade varför Teresias magnetremsa var så skrynklig. Likafullt fick hon bekräftat att ditresan var godkänd - värre skulle det säkerligen bli med utresan igen. Tänk om mormor hade glömt slå på sin iphone - då skulle inga trådar kunna rädda flickan tillbaka från vargens gap. Hursomhelst slapp Teresia spärras in idag, kunde dra direkt ut bland stadens fascinerande fasader och drunkna i något rosarött fönstervalv.


I själva verket var det helt andra hållet som Teresia gjort sig beredd att resa. Hennes portugisiske pappa Andrigo hade farit hem och lämnat sin enda dotter kvar med mormor i världens mest betydelsefulla hus. Men om mormor också dog - såvitt den groende gumman nu alls kunde dö - då skulle Teresia vara mer ensam här i Hälsingland än hon skulle vara där i Lissabon. De bodde minst ett par familjer tillsammans i ett litet träslott med stenrik grund, på den brantaste av alla branterna. Andrigos lillebror hade nyligen skaffat en kusin åt Teresia, och pappa personligen hade redan hittat en ny kvinna som också hette Teresia. Det kändes som en saga, skrämmande eller bedårande, typisk eller åtråvärd, alltefter vilka ögon hon läste historien med.


Intressant nog hade de nr 33 på sin port där i Portugal, blev hon varse en vacker dag på deras vykort. Det var lika många år som Teresia hade levt!!! Men hon misstänkte snarast att det rörde sig om gradbeteckningen på den frimurare som borde återfinnas i sällskapet. Hur skulle de annars ha tagit sig upp i träslottet? Nå, pappa var ju extremt bra på att arbeta när han väl bara lyckats bestämma sig för vad han strävade efter. Teresia upplevde sig åter fullkomligt nöjd med att få bo i den norrländska stugan, numera henne egen. Den inhyste egentligen lika många rum som deras kontinentala slott, bara det att det var mindre ovanligt häruppe. Dessutom fanns här fortfarande många gamla vänner som hon kunde återuppta umgänget med ifall de ville. Och det berodde nog mest på huruvida Teresia verkligen ville...












eLe

kalejdoskop .0

(parallellt pussel)







paraply    primitiv           pastell
     porslin pusslar          parasoll
         paradis      kroppar
pryl                  pirrig  portugis
    parodi       prunkande
           purgatorium
 apparat                 purken           pråm
   på              .origo.
                        par           pistill
 gapar            port       på gränsen
     rapsodi            pilgrim
       parkerar   porrig  gatlopp
 pappa       parlör              paginerad
parallax   purjolök            på g
        pixibok         parabol












eLe

Saker

sak # 4


en sån där som sitter på vissa dörrar

som man märker när man går omkring mycket

och knappast är tänkt att tryckas på








sak # 3


på ena sidan som ett innanmäte

på andra sidan som ett ytterhölje

på tredje sidan som en växelvärme











eLe

Livets Trettiotredje Port : 1

första kapitlet i berättelsen om Teresia



Samma natt som hennes mor omkom hade Teresia levt i trettiotre år. Döden förde med sig att hon flyttade ihop med mormor. Huset som pappa inte längre ville bo i när mamma var borta fick Teresia som födelsedagsgåva. Fader Andrigo drog ner till sina rötter i Lissabon. Kvar i de stockholmska markerna kunde Teresia nog ha njutit av ensamheten, men helst av allt ville hon dela den med mormor uppe i de norrländska. Nu hade de fått gott om utrymme där att komma varann ännu närmare. Nu stod modern inte längre likt ett kraftverk mitt i älven och avdelade deras vattennivåer, sög inte mer musten ur vars och ens myr. Och mormor hade inget emot att bo i ett åttarums hus i småstadens utkant, istället för en etta mitt i.


Ett halvår efter cancerns fullbordande hade hösten redan börjat igen. Det bet under nattlinnet när man vadade ut i trädgården. Tvärtemot vad Teresia trodde for hon allt oftare tillbaks till Stockholm för att förlusta sig en stund eller två. Mormor satt kvar och kikade på Grey's Anatomy under tiden. Efter ett par portvin och en intressant föreställning kände Teresia skammen fortplanta sig längs hela tåget upp igen. Hur kunde känslan leva vidare? Mamma försvann ju strax före vårkanten, och sommaren hade blivit den längsta och märkligaste någonsin. Hjortronen och smultronen smakade ovanligt sällsamt, särskilt när mormors händer plockade in dem i blå skålar. De åt och de åt tillsammans i en mycket magisk tystnad. Frida Hyvönens senaste skiva roterade riktigt starkt på den vaxduksbeklädda frysboxen. Hela huset ryste av välbehag, men någonting saknades likafullt.


Skulle Teresia söka bli läkare eller åtminstone sköterska på heltid, inte bara inhoppande? Var klockan på tok försent? Trettiotre var en hel del, men knappast för mycket. Ett eget barn hade Teresia nästan räknat bort, fast hon längtade ganska ofta ihjäl sig efter det. Frågan var mest vem som också kunde göra det - med henne. Enklast skulle varit om mormor kunnat skaffa en ny unge åt dem. Men Teresia blev tydligen tvungen att ta tag i processen själv. Kanske skulle det funka att fara ner till Portugal och finna en potentiell pappa, någon inte helt olik hennes egen. Problemet var att båda skulle vilja att han hängde med upp till Norrland efteråt, på livstid. Teresia visste inte ens för egen del ifall hon ville ha honom här. Och slå upp ett slott i Lissabon?!? Visserligen en skön idé, men de hade inga björnbär där, än mindre åkerbär. Hon kunde tänka sig att knacka på, men det var på denna sidan porten som Teresia ville bli kvar.



















eLe

Resam

Tredje Blicken



intensivt leende

som döljer hon mörker

möter mig Therese

There is a trip to be made together

till Lissabon?!?

vi bara visste det kom uppifrån

grändens djupaste sol












Fjärde Blicken



i sidorutans spegling

spanar Zinkensdamm-resenären in

samma Mariatorg-madame

i skenbart dubbel uppsättning

så långt lugnt

men när den ena kränger av sig solglasögonen

mens den andra sitter kvar skyddad

då snurrar hela färden

















eLe

Rödfärgade fenomen jag funnit under veckan på Södermalm osv

En tomte mitt i sommaren kan skymtas. Och en av de sista är Lill Lindfors.

Tag Gat

ty tar'u en Tage
så har'u en Hasse

för ha-ha-ha
man haver vad man tager

varför icke en äkta falsk limerick :



under solen en rolig kväll på GAT
med publik lika stor som Goliat

gamla farsgrabbar började åter gro
ty var glupsk liten gumma kan ännu gno

la-la-la på vadhelst hon med förklät fått fatt




GAT kunde varit G:a Testamentet enligt Gärdestad
men är Gustav Adolfs Torg
där scenen nu fylls av kultur framemot natt
och gatukonst under mitt Stockholmsbesök









eLe

Skulpturalt Bibliotek på Liljeholmen

Lärodjuren på spaning efter den privata PoetDetektiven

eLe

Älva Älgskog har plockat med sig några kräft- o kräl-djur från sitt vikariat, hem till de ordinarie skogsdjuren i deras sommarskola, där de in i det sista fortsätter sålla bland o omkomponera mina texter.




Gerhard Grävling har hittat:


Ännu en trappa hade lett Gusten Grenström upp till samma vinrödbruna sal som de nynnande spökena. De hade tillfälligt satt sig i fåtöljen med ryggkotorna mot privatdetektiven personligen. Mitt i slottets spindelnät befann sig Fröken Villermark. Känslan av 70-tal spred sig längs gobelängerna, som om 80-talet aldrig hade inträtt. Gusten visste knappt längre vad gåtan skulle föreställa. Hurpass konservativ hade Grenström blivit? Skulle han försvara spionskan Villermark som ville sprida ut nationalskatten till världens gallerier?

Alltjämt stod Grenströms kropp på helspänn inuti det kontinentala slottet, här mitt i de norrländska markerna. Han kom inte ut förrän Kapten Källbjörk hade avsvurit sig det nationella hemlighållandet av fotografierna. Anne-Liv Villermark var för övrigt inte alls rödhårig, nej, utan peruk visade hon sig just ha grönt hår. Speglarna svajade av blotta faktum. Gusten kunde höra sagoväsen skrika på andra sidan glaset, men brydde sig inte om att lyssna. Han visste nu redan hur de båda mötts i det senaste, mellanliggande livet.

Vem hade Villermark blivit den här gången? Hennes pyrande poesi och leriga lemmar hade hållit Grenströms forskningsrutiner klarvakna dygn i streck. Hade han älskat henne, denna änglaälva från de San Fransiscoska spårvagnsbackarna? Var hon en bodysnatcher som skulle implantera något - kanske rentav sig själv - i privatdetektivens kropp?! Från sin tid i Göteborg på 70-talet hade Grenström redan umgåtts med besläktade projekt av tillvaron.

Det rörde sig om en smått mullig kvinna med sött ansikte. Varken besynnerlig eller farlig föreföll hon egentligen vara. Nu fick Gusten brått att besluta sig för en strategi - vare sig han ville eller inte ville försvinna ur kvinnans sinnens radie. Detektiven fick verkligen undvika att börja nysta i damens motiv, och definitivt inte prata alltför personligt om sig själv, de kritor som han så sällan lyckades låta bli när det väl kom. Gusten var på flera vis usel som privatdetektiv. Därför behövde han varje tillfälle till övning. Så han inväntade introvert Anne-Livs lugna förvrängning av kroppen på sina steg...








Krabba Kabbalah har hittat:


Förmiddagen låg lika spöklik som den öde söndagsmorgonen. Murgluggar smälte ihop med stängda klubbentréer. Ett gäng caféstolar stod oinplockade mitt på trottoaren. Duvorna pickade till synes helt omedvetna om hur motljusindränkta de varit i flera timmar. Andrigo drog efter en strimma framtidstro, tog ett kort på gatan. Gamla drömmar fick han upp.

Susilia skulle han verkligen vilja träffa nu! För första gången någonsin ville han det. Hade hon blivit prästinna vid det här laget? Eller satt Susilia kvar på balkongen och målade på sin avhandling? Egentligen hade Andrigo sökt sig till en realistisk roman, ett genommänskligt drama, ingen direkt deckare, bara en konkret men avancerad samtidshistoria. I sista stund ändrade han sig, körde istället sitt tryggt invanda science-fiction-spår, kryddat med små världsåskådningar.

Efter en vecka i den ofantligt ödsliga staden såg Andrigo blott fönsterglas och brunnslock överallt. Dock i en obevakad sekund dök en människa äntligen upp, sammanbiten men änglalik. Hennes mun dröp av syra medan ögonen strålade fromt. Kvinnan var potentiellt vackrare än varenda fontän i hela staden, denna superstad som bestod av sju skilda städer. Väsendet kom utsimmandes ur porten på Via Sovrumano 77. Andrigo hade aldrig begripit huruvida där var hotell, bar, stripklubb eller kontor, någon särskild skola eller galleri, antikbutik - kanske hela cirkusen. Stället hade uppenbarligen varit öppet fast det aldrig sett ut så. Hur det än hängde ihop stängde madonnan den lilaglänsande glipan och gled vidare ut längs den våta gränden.

Susilia å sin sida hade ingen aning om att Andrigo var i stan. Likafullt fanns inga tecken på överraskning i hennes kroppsspråk. Än mindre visste hon att staden var folktom sånär som på henne själv. Tvärtom fanns i Susilias spelinställning små hantverkare i vareviga vinkel och prång. I Andrigos spelomgång figurerade inget folk alls, vilket han glömt sätta på. Enbart sig själv, sin älskade ängel och en satans demon hade han hunnit välja.







Björn "Getabocken" Berg har hittat:


i sin brunbeiga
tweedkavaj med ankare på
armbågarna och
rostiga jeans
ger Björnbacke ett härdat
dock ändå lite lajbans
intryck till på
köpet med rödbrusiga
polisonger och
hårdkokta drag. Faktumet stoppar
dock knappast
ett par inbitna privatdetektiver från
att arbeta som
om det vore
en morgon av mycket rutinerat slag. Björnbacke
och jag
klättrar omkring i
för oss en smula obekanta kvartér en bit ut längs hamnen,
skulle enkelt kunna snava på
sönderfallna stängsel
eller magasinerade bryggbrädor och
en indisk ande i
brasilianska former som
Björnbacke redan är rätt man att skugga, utifall
vi tvingas följa skilda
spår, får jag ta
finskan, jo
fina fisken! Hon finner just
under cigarettbrinnande paus
i inspelningen
och stoppar
ett föremål påminnande
om en nutida minnessticka
kommen ur sin klack
in i en helt annan
ihålighet
tillhörande den båt hon arbetar på,
fast det ser ut som
om den mulligmörka
bara fimpar
skulle hon mycket väl kunna
jobba som spion
medan dokumentärmakerskan säkerligen
har ett liv som detektiv
antingen helt privat
eller hemligt förtrogen?!?








Merlina "illermark" Hermelin har hittat:


Redan ringklockan är från artonhundratalet. Tapeterna sattes upp 1933. Hemma hos Ragnar är allt det gamla så gammalt att det har blivit nytt igen. En besynnerlig känsla - vi skrattar hjärtligt men det övergår i hosta. I sin lilla tambur står Ragnar och ser ohyggligt grårandig ut. Håret kryper som vita dammråttor över svarta filmremsor. Bara kostymknapparna är ljusgröna. Paraplyerna har aldrig varit uppfällda sedan hans iller gick bort. Jag står och undrar hur denna tambur är möjlig.

När jag tagit av mig skorna får jag genast ett par andra skor. Vi kliver upp den skrangliga trappan för att se hur Ragnar bor. Här hänger tavlorna på riktigt. Där står en tramporgel som har kvar lika många tangenter som Ragnar saknar tänder. Hur det känns att ha levt under tre sekler kan jag bara föreställa mig. Farbrorn rycker på axelvadderingarna som om han är på väg mot ett fjärde sekel.

Strax vankar Ragnar ut genom dörren för att plocka in ett knippe rabarber till lägenheten. Jag tror det blott finns ett sopnedkast därute, men Ragnar är övertygad om att han bor i en stuga, nästan ett slott. Hemma hos Ragnar regnar det aldrig. Han har ett bra tak. Kring storstugan går det både älg och grävling. Ragnar sveper med näven längs sin samling i hyllan och knackar ett litet troll i skallen, som för att kolla om det händelsevis kommer några kluriga idéer idag. Så räcker han mig en raglefant, berättar om skillnaden mellan modeller och riktiga grejer. Besöket tycks aldrig komma till ett slut.








Ragnar Rådjur har hittat:


Det var en måndag mitt i augusti som vi först mötte MOTORCYKELGUMMAN. Vi hade inte fått syn på några mysterier under hela sommarlovet, men så kommer då MOTORCYKELGUMMAN! Vi tog raskt upp mobilerna för att få bildbevis, fast denna gumman visar sig vara för snabb. Man såg bara svarta fartränder, som från ett spöke vilket somhelst. Vart sjutton gubbar hon tog vägen skulle vi snart nog ta reda på. Spårarbete var den största passionen hos oss alla tre. Lite psykologiböcker hade jag kikat i under de längsta sommardagarna. Och spionromaner under de vansinnigt korta nätterna... Naturligtvis var det bara intressant med sådan lektyr som skulle dröja ett par år innan vi fick ägna oss åt. Sånt om motorsport borde varit gångbart, men själva MOTORCYKELGUMMAN är egentligen det enda som upptog mina tankar under dessa augustidagar. Det här var på den tiden när vi fortfarande växte. Allting var nytt, även det gamla.

Vi drev omkring borta vid tennisbanorna. Ett par fullmogna flickor spelade skjortan av killarna så att det stod härliga till i kjolvecken. Sussie hade också lärt sig serva under sommaren, men ville hellre umgås med oss. I synnerhet när vi nu lade märke till ett bekant motorsurr! Ljudet närmade sig motionsslingan, dit vi ilade hals över huvud. Från bönpallen rullade en massa mörka men glada pianotoner som på släp. Vi skulle ha förväntat oss Uriah Heep eller nån urgammal hårdrock, men det här tog verkligen priset. Vad vi hörde just var en boogie med Fats Domino, förklarade Stefan i uppspelt viskande ton. Det var långt före raggarna, före Kim Novak tog sig ett dopp i dammen här. Till vår ohejdade förvåning stannar gumman och låser fast tungviktaren runt en tallstam. Under sin läderluva från 40-talet får vi se MOTORCYKELGUMMAN i fullt utslaget hår; likt spindelväv vibrerar det mellan barren i en befriande nackknyckning. Hennes ansikte hann vi aldrig se förrän hon slukats upp av en skogsstig. Stefan andas imma på karossen, som för att kolla om dess perfekta former är av denna världen.








Pescatore Scorpioni har hittat:


Gusten Grenström och Greg Greenstream hade bägge gått upp i rök. Gnistro hade fått anta sin italienska identitet. Han kände sig genast bekväm med kynnet, dess supersnabba sävlighet. Den ivriga nonchalansen hos Gnistro passade perfekt, liksom de splitt uråldriga skorna. Hittills hade Gusten bara snokat efter företéelser som lockade hans förundran, som satte hans självuppfattning på spel inom trygga ramar. Nu skulle Gnistro viga en officiell tidsrymd åt att finna den italienske killens flickvän. Hon fanns i verkliga livet, det fanns det ingen anledning att betvivla än så länge. Och hon betydde något - inte blott för sin egen del eller för detektivens, utan framför allt för klientens del.

Adriano ville inte avslöja sin flickväns namn, inte ännu. Killen bara rev sig över skjortbröstet och beskrev om och om igen hur ohyggligt vacker flickan var. Gnistro kände sig som en oerfaren psykolog med fullt sjå att låta bli att påverka sin patient. Varje objektiv ansats kunde bli alltför subjektiv. Adriano litade inte på någon i denna fruktansvärda fas. Först hade han berättat hur flickan var vackrast i hela Napoli. Nu var hon plötsligt skönare än någon i Milano. Var hörde kvinnan egentligen hemma?!

Samma vårlätta söndag kom ännu en klient inrusande på Gnistros kontor. Nu såg det ut som om han snabbt skulle få två riktiga mysterier att hålla ögonen på. Som om det icke redan var mer än fullkomligt nog med Gnistros första uppdrag, hans livs första verkliga, stod nu den äldre mannen och spred sin kokande andedräkt över de hemliga pappren. Mannen hade illgul, kortärmad skjorta, så att det stack till i Gnistros hjärnvindlingar. Dottern var tydligen försvunnen. Hon hade arbetat under natten på ett ställe som kallades Grembo, och nu var hon borta. Så långt var det samma version som killen, Adriano, nyligen hade kört. Så det kunde mycket väl röra sig om samma flicka.

Vad var då Grembo för en nattklubb? Ordet betydde ju rentav "sköte". Smått perplex lystrade Gnistro medan pappan beskrev Grembo inte alls som ett uteställe. På Adriano hade det låtit underförstått att Grembo handlade om striptease eller liknande. Mannen i den illgula beskrev det hela som en sorts forskningsanstalt. Huruvida i privat eller offentlig regi förblev oklart, men dotterns forskningsobjekt var symboler, i synnerhet symboler tillverkade av antimateria. Här snurrade det runt för Gnistro, som i en halvvaken dröm.








Skölda Skeppspadda har hittat:


Sköldpaddan i trappgränden

hör kyrkklockor välva sig högt över stenblocken

når faktiskt tornet först
fastän först
när det ligger i ruiner dock


tolkning : Du behöver bara starta sjuhundra år före,
så hinner du med allt lagom till nu!




en man linkar omkring
i en bekant stad
som han hunnit glömma
hur den hänger ihop

i tygkassen som mannen fått
ligger ett nyfött barn

den halvt bekanta kvinnan
som räckte honom tygkassen
hon har redan försvunnit
i tunnelbanan som går längs stans brantaste backar


nu verkar det brinna
i barnet
eller om det bara är i fönstren
som det brinner på andra sidan gatan

han vet inte riktigt hur det funkar här
för han är ju turist
visserligen ingen främling
emellertid med begränsat kontantkort i mobilen
och dessutom en jacka för lite på sig


...före dess
minns mannen nu
for de i samma vagn
och när de klev av
i ögonvrårna
var det kvinnan som behövde bli buren
av honom
och förvandlade sig själv till en tygkasse
som man inte fick luta fel
eller ifall det var han
som knöt ihop henne...



Tolkning :
en livsavgörande valsituation

skall han ringa polisen
och riskera fängelse
gå igenom härvan av omvärldens missförstånd
men ändå försöka få sanningen
lagd i ljuset
kanske bara besöka sjukhuset
så att åtminstone ungen kommer tillrätta
eller
skall han skita i hela staden
och riskera ännu längre fängelse
fast trots allt
fortfarande ha chansen
att ta hand om barnet helt på egen hand
med skadad fot








Råtta Trollerot har hittat:


FALLET MED DE FIKTIVA DETEKTIVROMANERNA


Spionen som inte fanns
av Jaqcues H. Closseau

Funnen oigenkännelig
av Marike Bäckmark

Mysteriet med de tre tvillingarna
av Siwert Ossiansson

Hytt 44
av Carita Korrs

Fallet med den förfärlige frimärkssamlaren
av Björn Friberg

Sällskapet bakom mustascherna
av Sir Agathon Lesbington

Carol hittar ett hål
av Kitty Keaton

Skvalpande spegelglasets gåta
av Peter Jupiter Andrews








Gris "Grodan" Granris har hittat:


På arbetsplatsen bor hemskt många papperskorgar. Papperskorgarnas uppgift består i att stryka omkring i korridorerna och samla material. Den här papperskorgen har i snart fyrtio år levt som en orange papperskorg. Den orangea papperskorgen var smått rektangulär redan när den föddes, fast blev mer och mer rektangulär. Kan det komma sig av allt omkringstrykande längs korridorerna?

Pappan kastar ner ett papper med utkast. Papperskorgen får bråttom bort till bokhyllorna med de svindlande pärmarna. Bakom bokhyllorna har papperskorgarna en superhemlig avdelning, som pappan inte har ringaste begrepp om. En pojke på besök på arbetsplatsen kommer strax i kontakt med den orangea papperskorgen. Pojken har en massa pusselbitar men vill bara ge bort en av dem. Papperskorgen är nyfiken på hela pusslet, så pojken håller hemskt hårt i den orangea kartongen. Då sväljs pojken av papperskorgen, som sedan spottar ut honom i den superhemliga avdelningen.

Pappan dyker upp med ett par fasansfullt fulla pärmar, försöker knö in dem i bokhyllorna, fast de röjer ej med en min vad som finns bakom. Pojken har redan börjat arbeta som papperskorg, stryker omkring i korridorerna. Pappan undrar var pojken blev av. På en papperskorgs vis kommer pojken strykandes med utkast efter utkast, som ska upplysa om hans papperskorgskap. Pappan har aldrig någonsin plockat upp något ur en papperskorg, och kommer tråkigt nog inte på idén nu heller.








Croccodilia Octopussy har hittat:


Illouise Villermarc satt kvar i Chicago, bakom grindarna till sitt kriminaltekniska laboratorium. Här hade hon ända sedan 20-talet hållit på att skapa detektiv Greg Greenstream. Pergamenten var proppfyllda med kryptiska fläckar. Nu när hennes lille herre plötsligt blivit Gnistro och tagit första bästa flyg till Italien - nu undrade Illouise varför hon inte hade kommit på det tidigare. En prima spelplan rymdes i den simpla stöveln. Trådarna föll fritt på plats längs ödets gränder. Det gnistrade till någonstans mellan marionettens ryggmärg och hjärna.

Gnistro låste fast motorhojen i ett blomstrande buskage, i brist på lediga lyktstolpar. Relativt lyckliga stönanden kunde urskiljas under den brötiga ljudkulissen. Runt hörnet mot nattklubbens framsida befarade Gnistro att låten skulle förbytas i en varm virvelvind av ivrigt klirrande konversationer. Men där öppnade sig inte ens någon gård med parasollprydda serveringsbord. Där fanns bara en mörkgul fasad med en brun dörr. Att kalla den för port vore att ta i. Knappar med porttelefon saknades helt. Ingen markis och inga skyltar omgärdade dörren. Inte ens en dörrvakt syntes till.

Hur kunde det komma sig att slottsporten inte alls var låst när han kände på den?! Längs trappan hängde åtskilliga speglar, i tungt bruna ramar mot vinröda tapeter. Grenström ville inte kika närmare i speglarna, men tvingades ändå se sin fruset darrande gestalt från alla håll. Det luktade någonting bekant, som att han varit här förr. Nästa våning gick i gult, så gott som varenda mattfrans och gardin var illgul. Det kändes förfärande men samtidigt mysigt, som hämtat ur någon film av Dario Argento.

Gusten Grenströms egna handlingar tog sig alltmer liberala uttryck, rentav libertinska. Men han började inse att befrielsedriften enbart gällde gamla beprövade fenomen, allting som ingen längre tycktes ha behov av att liberalisera. Han hade nog inte riktigt hängt med i utvecklingen - hade inte varit inkarnerad sedan före de stora upptäcktsresornas tid. Och nu hade han självmant uppsökt ett slott där kampen gällde hemskt tidiga trycksaker, snarare än den ocean av digitalfotografier som flöt genom samtidens spindelnät.








Himla Humla har hittat:


ännu en Hundra-ordsHistoria

Han är ett huvud. Genom kläderna, liksom garntrådar, döljer huvudet han saknar kropp. Där hänger huvudet nu i broräcket. När han hyser starka känslor lossnar kläderna. Ändå sker aldrig polisanmälan. Får bara skrattande rådet om genvägen med färjan. Är tävlingslopp över hela stan. Uppenbarligen har jag åkt backarna på surfingbrädan, som istället för segel har enorm trädörr. På klubben möter min kompanjon H slutligen någons forna flickvän. Jag tror hon finner honom spöklik. Dock nickar H att hon vill berätta allt. Är huvudet jag? För tredje gången knallar grönhåriga tösen över kyrkogården med två pojkvänner. Ingen gång hälsar hon tillbaka.








Fårever Bäver har hittat:


FRÖKEN ÄLVA ÄLGSKOG INSTRUERAR

Mina älskade lärodjur! Medan människobarnen befinner sig på sommarlov, så står ju skolbyggnaden totalt tom. Kom på att vi kan flytta in vår undervisning där, istället för att hålla alltsammans här i skogsdungen. Så idag får ni era första glimtar av en riktig lektionssal! Äkta knastertorra korridorer skall leda oss dit in.

Somliga av er har säkert redan satt ett par tassar därinne, någon solig söndagsmorgon eller under något regnigt sportlov. Fast nu har jag fixat med vaktmästaren så att man låter bli att ringa i de värsta klockorna såfort vi hoppar in genom fönstren. Så nu får ni vara jäkligt snälla och hitta varsin skolbänk som passar er!

Ty vi skall gå vidare med skrivandet efter lunch, eller rättare sagt läsandet. Ur Antares osaliga skörd av texter, där söker ni rätt på precis vad ni vill att det skall stå på era papper. Tag ur kassaskåpet sådana guldtackor som ni tror Antares skulle kunna bygga en bok på, eller som åtminstone påminner honom om sin egenhändiga essens! Låt oss reprisera glömda tuggor från skafferiet, bland allt som vetter åt deckargåtor till...?

Ni skola fantisera er in i hur det är att bo i människoboningarna - men bli inte människor, utan fortsätt vara just de djur ni är!! Låter det motsägelsefullt? Likafullt är det precis så som människobarnens liv brukar vara, fullt av omöjligheter. Ofta låtsas de att de är djur, att de är oss.












eLe

Fristående Brottning

ytterligare en Sällsam Sport




Svårräkneliga såsom stjärnorna äro de sällsamma sporterna. Ännu en uppfinning på världsarenan består av brottning och fristående gymnastik i kombination. Grenen går till så att ena parten ägnar sig åt hopp och volter, medan motståndaren sysslar med brottning. De gör det givetvis samtidigt på samma gummimatta, vilket i vidare kretsar har kommit att höja sportens sexuella status. Den fristående har ett musikprogram att följa in i minsta detalj, fast med en kreativ tolkning lyckas motståndaren bortkollras snarare än haka på rytmiken. Brottaren är visserligen slav under tyngdlagen men kan nyttja sig av densamma i vilken sekund somhelst.

För den estetiskt inriktade gymnasten gäller att obehindrad snurra ihop så skickliga konster som möjligt. Ju närmare den målsökande nedbrottaren som omkringhopparen rör sig, desto flitigare blir domarkåren på att höja sina ögonbryn till större siffror. Hela poängen försvinner dock i samma ögonblick som den fristående ej längre står fri, när parten ifråga blir definitivt infångad och nedplockad - då har brottaren tagit hem matchen.

Sker aldrig något frihetsberövande så får gymnasten behålla alla sina poäng, plocka hem dessa och hångla med dem i soffan om hon så vill, eller han så vill. Vad som gör denna idrott unik är att parterna både får bestå och uppmanas bestå av motsatta kön. Var och en har en överlägsen chans att vara mer mästerlig på sitt moment än motståndaren skulle vara på samma moment = en tämligen kvalificerad form av jämlikhet enligt mångas bedömning bland både publik, coacher och utövare.

Så ibland får vi skåda saftigt tilltagsna bulgariskor slunga ner irrande spensliga rumäner på mattan. Oftast handlar det dock om björnar till nordamerikanska hannar som försöker lufsa efter trollsländor till sydkoreanska honor. Världens allra vackrast roterande och spänstigt trixigaste friståerska är överraskande nog indian. Hon har groteskt åtskilliga poäng hemma i huset, ja sjuor, åttor och inte minst nior fyller varenda matta och taklist där. Den ofriaste friståerskan måste flyga och knixa sig fram, när hon någon gång hinner besöka sina egna kvadratmetrar.








eLe

egenskapligt mästerskap i gemenskapliga -skap

suffixet -skap = det att ha egenskapen att vara

Såhär värderar jag olika "skap" i mitt liv. Rankingen är halvt på allvar halvt på skoj, både faktiskt och poetiskt menat.



0. författarskap

1. konstnärskap

2. vänskap

3. egenskap

4. kunskap (vetskap)

5. kompanjonskap

6. bekantskap

7. budskap

8. mästerskap

9. beredskap

10. vetenskap

11. gemenskap
(i viss mån sällskap)

12. klokskap

13. galenskap

14. lärjungeskap

15. föräldraskap
(inklusive havandeskap)

16. ägarskap

17. sjömanskap

18. landskap

19. utanförskap
(alternativt innanförskap)

20. släktskap

21. grannskap

22. kamratskap
(i bemärkelsen broderskap
/systerskap)

23. prästerskap

0. nybörjarskap

24. räkenskap

25. redskap

26. kändisskap

27. främlingskap

28. medborgarskap

29. ridderskap
(adelskap)

30. dårskap

31. ledarskap
(direktörskap)

32. manskap

33. dryckenskap

34. köpenskap

35. medlemskap

36. boskap

37. brödraskap
(i bemärkelsen slutet sällskap)

38. bolagsskap

39. jäkelskap eller fanskap
(eg. djävulskap)

40. fångenskap

41. äktenskap
(registrerat partnerskap)

42. herrskap

43. fiendeskap

44. författarskap



+/- kvarlåtenskapen av alla de "skap" som befinner sig i min glömska(p)






















eLe

Spindelns Spira

Spira nr 8 i serien Spirituella Spiror




på sina åttafaldiga spiror

kryper spindeln fram i

augustis svartnande solnedgång, spinner

törnrossömniga framtidsplaner

kring var och varannan brevlåda

nät som likafullt blir

uppryckta ur sina drömmar såfort

någons morgontidning mäktar lyfta på locket






 
eLe

Elefanterna allteftersom

eLe





tolfte ELEFANTEN

tillika den elfte Spirituella Spiran



högst upp på den ensligaste tornspiran sitter

en elefant

och balanserar solen på sin lilla snabel

likt en väldigt skicklig spion

håller den osynlig koll på varenda fontän o springbrunn

över hela staden


får folklivet att gå runt
















tionde ELEFANTEN


en ryggsäck späckad med faktaböcker

plus fyra välfyllda matkassar

knallar hem mellan vattenpölarna

tillsammans med fem andra påsar, värda flera tusen

vari porslin och hyrfilm,

kuddar och datakablar,

samt kul underkläder

sånt som man kan knulla med sig själv i

häller av sig svetten

öppnar äntligen kylskåpet

för att njuta av oavbrutenheten

den gemensamma ensamheten

genom alla dessa människors mästerverk

deppar ingalunda alls ihop som ni må tro












Seventh ELEPHANTS



after half life
in their same appartment

OLD SOFAS CLIMB
into container


soon becoming clay
and ashes for some forest flower?

or together buy
a great new human ivory tower?


asking god Ganesha
how to read Akasha


leaving Penny Lane
with big brown holes but little pain

their memories still sounds
so rainy sunny and so ordinary strange





















eLe