Två Månvarv från Venus (episod 11)

börjar här II:a blocket i berättelsen "Ett Månvarv från Venus"




Så himla ihärdigt hett härute vid Jupiter - hur är det möjligt?! Visserligen ligger fältet mot Venus öppet som en öken, nu sedan Jorden och Mars är försvunna. Ändå har vägen till Solen knappast blivit kortare. Måste vara Venus som fått extra hög feber. Hennes torrhosta slungade ju ut oss ända hit. Vi blev satelliter runt ett avsevärt större sammanhang, som ännu växer. Kändes först som att bli avkastad från skenande hästar, bara det att vi aldrig landade. Öknen övergick nyligen i regnskog, men vi svävar omkring ovanför djungeln, kommer inte ner till de fuktiga skikten. Skuggornas flätverk ser hisnande inbjudande ut längs husvåningarna. Djuren lever därinne alltsedan Jupiter åt upp Jorden. Vi har redan erfarit hur Venus drog åt sig Mars, likt en planta sin pollinatör. Hon började dra i hans ena måne och slök sedermera hela mannen. Utåt sett verkade det som om han självutlöste, drog sig i hennes trådar. Då hade Mars båda månar redan blivit Venus första egna måne. Vem som fick vem att explodera vet vi väldigt lite om. Däremot avslöjar sig ur rullarna hur Jupiters bana håller på att glida in mellan den långsamma tjurens horn. Det är nu vi kan växa som mest konkret. Även fast två steg fram tycks som ett tillbaka...



Vi rider från varsin tid. När du rider ut ur regnskogen rider jag in i regnskogen. När jag rider ut i öknen rider du in från öknen. Ett par minuter möts vi, stirrar varann torrt i våra fuktiga ögon, likt ihåliga träd. Uppdraget skulle kunna vara en film av och/eller med Clint Eastwood. Han är den veteran som vi helst skulle sända ut i rymden, om man tog oss på fullaste allvar med torraste humor. Det krävs mod för att hålla moralen vid sånt spännande liv, hela sommaren flytande. Vi försöker minnas om vi är fiender eller vänner, men glömmer bort varje gång. Egentligen är vi nog allt mellan himmel och jord. Stenbockarna följer varenda rörelse vi gör - eller inte gör. De har förirrat sig till de brasilianska bergen. Bubblan blåstes upp och blåstes in. När den sprack låg den klibbigaste vätska över vareviga benbit. Det var inget blod från vare sig redwood eller rävsvanstall. Det var ett sekret som rentav skorpionen fastnade i. Insikten blev dubbelt så förlamande. Nu skulle Alain Delon tillbringa resten av livet bakom lås, bland alla sina demoner insekterna. Varför hade han aldrig ens försökt jobba som hederlig arkeolog mens tid var?! Här hjälper varken konfrontation eller uppgivenhet. Det måste till en tredje väg genom W. Kartan kunde gott och väl ha ritats om av Cartwright. Och om de överlevde öknen så kan skorpionen klättra upp genom trädet invändigt. Väl i kronchakrat häver han sig ut över apornas planet, den lekfullt stupande Amazonas, och hänger där högt över all småsinthet.












777