Våromvälvning

(samma gamla)



o, dessa magiska morgnar
cyklar jag genom vår svenska djungel
just före fåglarnas nattklubb
övergår i en mänsklig arbetsdag
när nästan ingen syns
fastän lyktorna slutat lysa
lever ännu en vår
där doften av brända bilar
blandas med blommande rådjur
en död Renault
inbäddad i syréner
hörde sirenerna närma sig
lite försent
kan vara sista dagen jag passerar här
kan vara sista dagen du passerar här
minns vi det
men vägrar förlamas
vågar le åt någon varje dag
glad att allt
trots allt fortsätter
en stund till
i trettiofem år till
mitt i förlustens smärta
visar sig förlösande skönhet
i liv som tar sig
nya kroppar
genom munnar som tar sig
ännu en smörgås
med spanska jordgubbar på
skär min cykel som
ett stillastående lokomotiv
genom hela tavlan
knäpper till då
och då i trampdrevet
min mors nav som kunde ha
lossnat
ur sig självt
redan för decennier sen
fast alltjämt följer med
precis som humlorna följer med
genom varenda droppe sol
i instinktiv förtröstan
under ryggsäckens och magsäckens växande tyngder
knakar i mitt knä
en kamp mot konstant halvfyllda däck
ofärdigsorterade gruskorn
måste ändå
redan ta semester
från den svenska majmitten till en ännu mer fantastisk
franskspansk försommar
varinför jag bävar
ett halvt månvarv utanför dataskärmen
hur ska det kännas?!
har visserligen funkat förr
en morgon när jag kommer hem
till mina föräldrar eller bort
då håller rummen på
att tapetseras om
från vitt till vitt
medan Nina Simone
målar i mina hörlurar med sin dystraste
röst om att lära sig lämna
matbordet i tid
ömsom med sin ystraste
stämma huru marriage är för gamla människor
besjunger hon nästa morgon
sin far som skulle ta
familjen till de franska floderna
från amerikanska Baltimore
en svävande båt
en latent hemkomst
som känns mig bekant
trots att mitt liv bara varit här
bodde Belinda på pråmen
jo Oson var uppenbarligen ej den förste
som nynnade och nös liksom
det mesta bottnar
i swingoplan
figurer som tolkas
av lite olika figurer
ur samma navel
håller jag rentav på att förlika mig
med de gamla odrägliga dragspelarna
tillika buskismakarna
kanhända de ständiga bussresenärerna
när de tvingas få spring i benen
av någon grotesk skulptur
för att framöver kunna bli turister
även i vår nutid
där Gösta Linderholm kryper in
saktmodigt jagandes fjärilar
med vinbutelj om halsen
påhejad av Geijerstam
tycks scenen omvandlas
överallt
känns som den varit samma
under senaste tjugo åren
men nu
river man flera fritidsgårdar
och små anläggningar som alla behov till trots
stått totalt oanvända
får äntligen ge jord
åt hela nöjesfält med klätterställningar
omgärdade av taggtråd
like prisoners in paradise
skönare vara dagens första
besökare i fruktaffären
än kvällens sista
i filmbutiken










011