inget Månvarv från Venus

episod 10


Zero! Ni är nere på noll eller uppe på noll. Helt enkelt så - ändå ett fullkomligt förvillande möte. Relationen sker mellan en manlig Venus och en kvinnlig Mars. Mars är fullt inriktad på att genomföra resan, trots att hon nästan aldrig hyser positiva upplevelser av färden. I Venus ögon verkar den vägen vara en meningslös tillvaro. För om Venus följer med så ändrar han sin resupplevelse till en positiv. Är känslan fortfarande negativ så blir det inget av. Positiv känsla är själva meningen till att vi lever. Det fattar inte Mars, för hon flyger titt som tätt utanför, hånar dem som har roligt, förklarar att deras entusiasm tyder på låg utveckling. Venus vet att det är sin egen brist som Mars hånar, men Venus kan ändå bli förolämpad och explodera tillbaks med dubbla marsstyrkan, särskilt när han förväntas vara man. Då imploderar Mars, då visar hon plötsligt ett helt planetarium av känslor. Man ska vara lyhörd för den kvinna hon har i sig, omedelbart och återkommande, tills Venus ej förmår slappna av ett enda månvarv av rädsla för att verka nonchalant. Fastän det värsta Mars vet är någon som bara håller på och tycker om och tycker om. I synnerhet att tycka synd om någon är förhatligt, blott inställsamt och kontraproduktivt.


Venus vill att hans älskling hör hur Ola Håkansson har dykt upp i ännu en gammal inkarnation. Det gör Mars, hon lyssnar återkommande på låten, på tisdag och fredag, sedan tisdag och fredag igen, osvikligare än alla kompisar som redan älskar Ola Håkanssons skapelser. Dessutom uppfattar Mars varenda stämma, för hon har sällan fem andra låtar i huvudet samtidigt. Dock visar hon inte minsta tecken på att vilja dansa, som naturliga brudar skulle gjort, tar inte ens tillfället i akt att höja Supertramp ett ytterligare snäpp mot skyarna, ej heller Slam Creepers som ni ju båda diggar. Istället riktar hon sin raket mot Tant Strul, inte det minsta uppslukad av Olas grej, bara basgången var okey. Venus som ej fått dela känslan faller rakt in i ett svart hål. Där slickar han en uranusisk tjej vars plutmun gärna imiterar O-la-la-Ooh i flera sekunder. Mars som just har visat övermänskligt engagemang har ändå inte visat sitt engagemang. Hur går det ihop?


Det hela hade möjligen funkat smärtfritt ifall saker varit som de varit, om parterna hållt sig i sina egna banor. Emellertid är både Venus och Mars tillräckligt intelligenta för att vilja utvecklas. Mars mål består numera i att leva på Venus, bosätta sig där en bra bit av tiden. Två timmar varje dag ägnar Mars åt att styra sin kapsel mot Venus. Efter fem års lidande har hon visserligen kommit lite längre ifrån sig själv, men närmare Venus är det inte många som märker att Mars nått. Snarare tror jordborna att hon härstammar från någon måne till Saturnus. Det är högst tragiskt, emedan Mars huvudsakliga mål är att bli mer erotisk och skönhetsnjutande. Men eftersom hon så sällan njuter av det, så vill ingen hjälpa henne på traven. Förutom Venus då, som ibland ägnar femton timmar varje natt åt att fingerpulla Mars, helst medan hon sover, så det känns mer spännande än när hon har bestämt det. Andra nätter tyr han sig till Pluto eller främlingar ännu längre ut. Venus vill dela alla sina upplevelser med alla, i någon form. Mars vill bara ha ett barn, även om det är mer än vad Venus någonsin skulle orka ta hand om. Nog för att Venus visar tillräckligt med initiativ för att plantera om hela jorden, men om Mars binder upp honom till en ofrånkomlig uppgift, så kommer Venus ägna all världens nyfikenhet åt varje annan vana än den nödvändiga. För Mars är kärlek handling, för Venus är kärlek upplevelse. Modifikationerna är lika många som metamorfoserna mellan övriga metallers inblandning.


Ty såsom man leker Venus Gud, skapar sina upplevelser, lockar fram dem ur materian, styr känslorna i olika kringelikrokar, leder dem genom Universum. Mars menar att upplevelser är irrationella, att man knappast kan styra dem, trots att Venus gör det (eller låter magnetfälten göra det). I Mars blick är Venus en galen clown, en kosmonaut som inbillar sig hur han sitter vid spakarna på ett rymdskepp. I sin skickliga fantasi sitter Venus där, fastän cirkusen i själva verket irrar totalt paralyserad, mot vad som än känns gott för stunden. Den ringlande drogröken drar rakt igenom varje logisk livsform, försvinner ut och in i sin egen föreställning. Mars tror tydligen på fullt allvar att Venus saknar inriktning, fastän Venus medvetet väljer bort tråkiga projekt hela tiden. Venus stirrar oförstående på Mars så spartanskt utrustade tangentbord, drömmer om dignande dragspel istället. Venus kan inte låta bli att le åt Mars skräckscenario, och känner igen sig i dess illusion. I Mars värld är Venus en robot, en marionett. I Venus värld är Mars en robot, en marionett. Och ni försöker förtvivlat få varann att inse den andres blindhet. Ni har ryckt tusen solglasögon från varandras ansikten, men ni har icke lyckats sätta dit något passande teleskop. Ni slår varann i solar plexus med värderingar som inte kan acceptera att bli nedvärderade. Trots att era konkurrerande radiokanaler ägnar sig åt samma rymd dygnet runt...

Ni är solens gåta. Di Leva reser mot nollpunkten längs nya cirklar. 1001.










011