Bergtagen av BERGTAGEN

010


Kliver ut ur berget. Stenblocket stängs sakta igen bakom ryggen. När skulle någon ha hittat dörren utifrån? Ens kommit på idén?! Inifrån tog det halva mitt liv. Andas, blir yr. Bländas. Solen lyste redan därinne. Från varje håll kom underbart återkommande sken. Till sist hade man sett varenda skugga. Härute är allt i en färg som ännu inte riktigt finns.

Färgen har bara börjat visa sig, kanhända ännu vackrare än alla färger tillsammans...? Zodiaken finns ristad i varenda klipphylla längs berget. Det var först när jag upptäckte det trettonde tecknet som jag fick nyckeln ut. Sagan blev betagen av verkligheternas möjliga handtag, och nu har den själv blivit en verklighet. Här ligger en hel roman. Den är redan himla gammal, men hemskt ny för varje läsare.

Förunderligt nog är det första gången jag tar mig an Thomas Mann. Den ene kusinen har just åkt tåget uppför berget där den andre väntar. Tillsammans besöker de doktorn som aldrig mött en fullt frisk människa. Varenda klädskrynkla laddas med psykologi. Märkligt nog iakttar jag likheter med Mare Kandres sätt att berätta. Kanske är mitt omdöme förtrollat av miljön, den fast verklighetsförankrade sagolikheten? Med ett än så länge mystiskt uppdrag över sig...

Bakom de tolv dörrarna bodde ett troll. Fortfarande bor trollet där, fast nu även utanför. Tidevarven ruskar om hela berget, tills varenda känsla har blandats med varenda tanke. Trollet tar lugnt på sig skulden och går skrattande hem.









010