forever after seventh

Sunberry just had sailed the seventh seas. She was very proud and very happy. So now Sunberry felt no fear at all to go astray again. This time it would be out into the 8:th sea. She had heard it was round, well not only round, but double-round. Sunberry spinned round and round and round and round and round and round and round and ROUND. She found that her body had travelled nowhere at all. Neither had her mind. Now Sunberry thought she maybe should have stopped after the seventh. 'Cause for God's sake she already was so fucking glad she could be. Or was she? Well, Sunberry was extremely curious to find out if she was, or was not. A bit disappointed she steared for another round. And now, all of a sudden, Sunberry found herself more happy than ever in her entire life. This was more eternal than ever!!!!!!! Since this was more than she actually hoped for, but still as much as she once had hoped for.......

juli inte nu

nu hade det varit snart inte sommar längre alls
nu hade det varit bara att flyga in i henne
nu började han ändå tveka så att nu hade försvunnit
nu hade himlarna skrattat hans sång och sedan slått honom på käften
nu var han redan rädd för hennes söta röda
nu kom han på hur hon kanske blott testade hans förmåga
nu kysste han salt hennes håriga tänder

balanserar brinnande hybris

Jorden drog henne ner, ner i sitt febriga sköte. Saturnus och Jupiter turades om att locka hennes ljus upp, hennes eldiga månljus upp i den dagsstängda himlarymden. Häxan var hela tiden nära att gå sönder mitt i solar plexus, klyvas mellan hybris och melankoli. Men hennes starka skratt höll henne i balans, för hon var en suverän danserska, van vid de allra flesta bergarter. Hon arbetade på en svart bibel, skrev med tjäderns blod. Dock ideligen blev orden gladare än hon föreställt sig, ty hon var egentligen ingen tung häxa. Hon svävade lättare än vilka vindlingar somhelst i världens alla skrattspeglar. Trädgrenarna var nästan avundsjuka på henne. Som röd häxa behövde hon sällan låta sig tröstas med tomhet i övermått, på samma vis en som en svart häxa. Hybris låg redan i hennes närmast erotiska erkännande av balansens varierande välsignelse. Häxan växte sig avigare och avigare ju mer bestämd hon var. Hon blev vackrare och vackrare ju mer brådmogna stup hennes fantasi sökte sig. Närsomhelst kunde hon låta förgifta sig på rönnbär utan att någon ens skulle hinna gripa in. Fast till sin ständiga förundran fann hon sig vara lycklig, alltför lycklig för att oroa sig över lyckans frånvaro. Hon hyste heller inget begär efter utslocknande, blott den sköna melankolin mellan varven. Häxan dansade ju redan så nära döden, så nära så hon aldrig hade tid att vara skräckslagen.

Double Trip Clown, part II

From time to time she believes he is two men.
This scares her.
He feels her fear.
Then he always becomes two men.
And none of them are glad at all to meet her.
They say she must choose who to dance with.
Otherwise she will have none.
So she close her eyes for one.
Then she discovers the other is still left in the one who's left.
It's always so surprisingly happy!
And she loves him for really being both in the same!!

Double Trip Clown

First she was glad to dance.
Then she danced and danced,
against this crazy gentleman.

Then she danced and danced and danced
and danced and danced
spinned by his silent magic...




...so much that this cool clown became two,
occupying her happiness
so she didn't got the time to choose,
stuck in between.

first floor Aquanauts

the Visitors has arrived
finding themselves in a spaceship older than elephants
younger than forever
lost in a pyramide of rediscovered time

it's an indian Aquarium for all the world to be in
the very first floor closest to hell
will rise into skies when the temple turns its hourglass
so ghosts shall be lifted out from our mirrors
and clowns become the real scientists of fantasy

Neptunova's endless Love no 0

She has begun to leave Neptune, her never ending body. To survive she has to create light. All the time she will have to have a positive picture. Her mercurial mind has got to take distinct courses, or even only one. Out of free will she must choose to know. If she stops knowing she is sucked into black holes of suspiciousness. And out from there grows only fear. She don't like fear. So she has begun to kiss even the killers...


where the actress is always disappeared
behind sometimes memorable faces

where we stopped our ship for three seconds
in an endlessly haunting smile

SHE SUCKED THE NOW RIGHT OUT OF OUR TIME

when forgotten how to be here
we must hide in a fantasy box

when mystery remains a mystery
we just love to never get it solved
since romance forever is involved


But how many killers will she got time to kiss?? Now that she no more can retreat into her aquarium of eternal possibilities... Well, why the fuck should she avoid to believe in endless love!? Even when it's illusive, love gives more power than fear. Now she feels it. As long as she's laughing she is now. And then she never has to regret something.

slungar skogen spegeln

Hon var uppe nu, hon var uppe nu!!
Gummistövlarna jublade högt över allting hon någonsin trott.
De trassligaste träden hade dansat med tösen.
Hon hade nästan grubblat ner sig i den hemlighetsfullaste tjärnen.
Men ensamheten slukade aldrig tösabiten helt.
Till sist hade halva skogen blivit nyfiken och slungat upp henne.
Här fanns den verkligaste verkligheten.
Allt påminde om hennes allra djupaste fantasier.
Det var samma skog, fast alldeles spegelvänd.
Uppifrån kunde man se skillnaden.
Prinsessan drömde nu på riktigt, för hon hade fått med sig kroppen.
Den kunde faktiskt dansa med vilka varelser somhelst.
Till och med örntrollen fick hålla i hennes flätor.
Det gjorde inte ont, för hon var uppe nu!
Och ifall tösen trots allt föll ner igen...
...då skulle hon aldrig mer vara orolig för trasselträden.
Då skulle hon inse att det blöta bara var en blank spegel.
Hon var en vilddrottning i sina egna gummistövlar.

nu som nu

Det är nu som Solicia är nu.
Det är nu som nuet börjar snurra.
Det är nu som Solicia slutar stanna upp.
Det är bara när man har riktigt roligt som man är nu.
Det är nu som Solicia tar på sig trollets roll.
Det är nu som hon inte längre oroar sig för att vara orolig.
Det är nu som allting blir.

Det är nu som sekunden börjar snurra kring oändliga fönstergluggar.

Det är nu som Solicia undrar hur det är möjligt.
Det är nu som hon knappast tror att roligheten verkligen fortsätter.
Det är nu som Solicia vill spara spelet och plocka fram allting senare.
Det är bara när man vågar skratta som man vill göra det nu.
Det är nu som Solicia tror att träden och husen skall avslöja henne.
Det är nu som hon börjar minnas hur hon kom upp hit.
Det är nu som Solicia slutar vara nu.

tripple between two

Between one squareish step
and another round step
suddenly is there an impossible third step
invisible
it stops and laughs some lightyears out of the badly balanced picture
so Circle crazy has to dance with herself
for a second till Square puts her rythm right once more
remembering to always be happy

honung i origo

Hon hade huvudet fullt med honung.
Hon hade haft den instängd där så länge hon kunde minnas.
Hon trodde att honungen var samma som hon själv.
Hon undrade hur hon kunde få sig att flyga ut bland människorna.
Hon iakttog alla oavbrutet tills de blev någon sorts honung.
Hon var inte alls så himla ung inuti.
Hon ville hitta öppningar på världen och vränga huvudet åt andra håll.
Likt förbannat tyckte hon om när allting förblev ett mysterium.

biter i lyckan

nu är höst i paradis
nu är björnbärsburkarna uppslukade, allihop
nu är hon lättad över att rädslans gräns är nådd
nu pinkar hon fullkomligt i att vara olycksalig
nu håller hon juni hårt i hjärtat
nu vågar hon sitta hon kvar och drömma på allvar
nu skrattar hennes äppelsylt som om november inte finns
nu fryser hon aldrig mer för solen kommer inifrån
nu är paradis i höst

ögonblickar kosmos docksylt

Fröken Fladdermus har just landat mitt i parken på en rolig planet. Hennes vistelse sker under sju ögonblick. Sedan var hon försvunnen ur planetens minne. Vi fick aldrig reda på om en enda varelse någonsin såg henne. Varenda upplevelse hamnade omedelbart i ett laboratorium hemma på månen. Men än så länge står Fröken Fladdermus här och är söt. Hon undrar ifall växtligheten kan höra hennes fräcka doft. Planetens stad heter tydligen Beethaville och dess huvudnäring är synthronisk honungsmusik. Personligen förmår hon ej urskilja det ringaste doftkorn i detta hiskeliga solsken. Hemma på månen satt emellertid Madame Kometkatt. Spelade koreansk schack med sig själv gjorde hon hela tiden. Fröken Fladdermus är en av de sjuttiosju pjäserna. I vår föreställning hoppar pjäserna från kosmoskropp till kosmoskropp. I själva verket blev de till i varje enskilt knippe ögonblick. Det blinkade liksom till. Nuet uppkom som sol i pjäsernas horisont. Understundom var somliga försvunna i det cirkussvarta, drunknade i den drypande drottningsylten. Fröken Fladdermus spelar lycklig som en äkta docka. Hon vill inte sluta dansa nu, sannerligen inte nu. Madame Kometkatt rev sönder ännu ett ark och spottade bittert i rabatten. Hon kände sig besegrad av sin odrägliga fantasi, strålarna som aldrig ville sluta finnas.

öppnar andra sidan

Jamry hade spelat plattan så många gånger, så många gånger att spåren snart vinglat över och in i varandra. Raspiga celloflyglar från ett intro kunde plötsligt dyka upp mitt i en annan session, likt sordinerade ekon från en djup parallellvärld. Till råge på allt var nålen på god väg att försvinna rakt igenom skivan, ut på andra sidan. Emellertid, före det hann hända var Jamry död. På hans begravning spelade man plattan och han var den ende som lyssnade. Att Jamry nu var ett spöke, ett spöke på riktigt, förundrade honom själv ingalunda, nej, det verkligt förbryllande var att sångaren sjöng med en annan röst nu! Ja, då var det som hade någon öppnat en dörr, en lönngång till alldeles nytt register. Varför hade Jamry aldrig någonsin hört denna stämma under hela sitt liv, trots att plattan blivit så evinnerligen välspelad!?

ce de e

Ville vi ta ett skepp till nästa planet? Nej, bara om morgonen råkar komma hit... [C skrattar] Ville vi stanna en kväll på jorden? Javisst, här tycks ni ha lite tid... [C skrattar] Ville vi dricka väldigt vacker musik? Självfallet ville vi det, men bara såpass skön så vi slipper sjunga upp den igen... [C skrattar] Ville vi ta en titt på apan bakom bardisken, han som tänder aptiten på inte bara kärlek!? [C skrattar] Jo, det låter nästan lika roligt som du! [C skrattar] Ville vi visa var vi kommer ifrån? Jodå, vi är uppvuxna i Alphaville, bland synthskrapor som ni saknar i den här gitarrlådan... [C skrattar inte] Ville vi så småningom somna på scengolvet eller hyra in oss i hennes loge? [C skrattar] [C skrattar] Njaha, vi behöver inte somna, för du drömmer redan, och vi har huvudrollerna i den här drömmen. [C skrattar] [C skrattar inte] [C skrattar] Ville vi höra hur det ser ut när man blandar en kropp med en upplevelse av en annan kropp? [Vi skrattar] Varför inte!? Nu när ändå ingen av oss vill ta den här roliga sagan på allvar längre...

trolla paradis upp

Från början hade hon varit apa. Det var före det fanns fotografier och andra påhitt, bara nötter. Efter några liv blev hon troll, undersökte träden på djupet. Snart klättrade hon vidare, steg i skönhet till att bli trollslända. Ty allt oftare kunde det hända att hon närmade sig de eteriska sfärerna, bortom grenar och löv. Solen hade börjat hitta in i henne och hon blev med barn. Barnet skänkte hon till en uråldrig kärring som bodde i tjärnen. Som belöning började det växa havre ur hennes öron. Då bestämde hon sig för att bli häst på nytt, en skepnad som hon redan hunnit glömma att hon undersökt. Nu gjorde hon hästens arbete riktigt bra, fast uppe i träden förstås. Äntligen behärskade hon halva paradiset. Lejonparten av varelserna åtrådde henne. Det dröjde inte länge förrän hon ville prova på att vara kvinna. Tydligen var det lite plågsammare, men hon lyckades tämligen fint även med det. En av hennes män födde henne en ekorre, som hon lärde hur man inte hoppade alltför långt eller högt. Ekorren fick till sist trollsländevingar och försvann till en gammal planet som ingen hade varit med och utvecklat på triljoner solvarv. Där växte havre i skogen. En vacker morgon fann en professor hur ekorren hade hästspår i blodet. Sedermera rekonstruerade professorn aphonan, ritade ett underbart fotografi över paradiset.

väntar evinnerligen minnet

Från början hade hon varit barn.
Sedan hade hon blivit tant.
Tanten hade stått och väntat på tidningen under många år.
Till sist, en extremt sen natt, dök budbäraren äntligen upp.
Gryningen andades hemskt sköna höstblad.
Då bläddrade tanten i sitt minne, men mindes inte hur hon var före hon var barn.
Så såvitt hon förstod hade hon funnits jämt.