Jorden drog henne ner, ner i sitt febriga sköte. Saturnus och Jupiter turades om att locka hennes ljus upp, hennes eldiga månljus upp i den dagsstängda himlarymden. Häxan var hela tiden nära att gå sönder mitt i solar plexus, klyvas mellan hybris och melankoli. Men hennes starka skratt höll henne i balans, för hon var en suverän danserska, van vid de allra flesta bergarter. Hon arbetade på en svart bibel, skrev med tjäderns blod. Dock ideligen blev orden gladare än hon föreställt sig, ty hon var egentligen ingen tung häxa. Hon svävade lättare än vilka vindlingar somhelst i världens alla skrattspeglar. Trädgrenarna var nästan avundsjuka på henne. Som röd häxa behövde hon sällan låta sig tröstas med tomhet i övermått, på samma vis en som en svart häxa. Hybris låg redan i hennes närmast erotiska erkännande av balansens varierande välsignelse. Häxan växte sig avigare och avigare ju mer bestämd hon var. Hon blev vackrare och vackrare ju mer brådmogna stup hennes fantasi sökte sig. Närsomhelst kunde hon låta förgifta sig på rönnbär utan att någon ens skulle hinna gripa in. Fast till sin ständiga förundran fann hon sig vara lycklig, alltför lycklig för att oroa sig över lyckans frånvaro. Hon hyste heller inget begär efter utslocknande, blott den sköna melankolin mellan varven. Häxan dansade ju redan så nära döden, så nära så hon aldrig hade tid att vara skräckslagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar