Visste han snart var han var i det här tornet?
Våningarna hade för längesen bytt plats med varandra.
Den allra högsta kunde i själva verket vara någon bland dem närmare marken.
I virrvarret av förskjutningar försökte han återskapa sitt liv.
Han mindes inte längre de ursprungliga koordinaterna.
Hur länge hade hissen stått stilla varje tillfälle?
Hade vissa byten skett rentav mellan rum och tid samtidigt?
Nu drömde han återigen Pargadis gränder.
Han var verkligen här i drömmen.
Hissföreståndaren klev just ut ur en glömd solkurva.
Han stod ju där och förklarade vilka maskor som spindeln spunnit först.
Det hade varit ett ohyggligt labyrintiskt arbete.
Till sist hade 8:an öppnat sig och blivit en 9:a.
Då klättrade de tillsammans upp längs en alldeles annan trappa.
Där stupade hela tornet inåt.
Där svindlade historiens förlopp i hans minimalaste mikroprocessor.
Det var kosmiskt kaos på högsta nivå.
Det enda som var klart var att drömmens möten aldrig förmådde fortsättas direkt i den vakna världen.
När allt kom omkring korsade ett plan aldrig igenom ett annat plan.
Spelbrädena behöll sig i sina egna dimensioner.
Emellertid ringlade de i intima spiraler, den enda överblickande den andra.
Varje punkt välvde sig så synkront så han måste stå och hisna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar