Sommarskrivande Övning 12 för poeter
"Skriv en scen där någon väldigt gärna vill bli omtyckt av ett djur men inte lyckas, och funderar över varför."
Roger blinkar och blinkar åt det vackra rådjuret.
Hon blott stirrar på honom.
Hennes ögon tycks alltför sköna för att stängas ens en halv sekund..?
Roger vinkar och vinkar till det väna rådjuret.
Hon bara står där och vinkar icke tillbaka.
Kanske skäms hon för att rådjur saknar händer??
Roger fiskar upp sin mobil - vill råka fånga ett bedårande porträtt av rådjuret.
Plötsligt vänder hon sig om, fnyser till, och visar sin vita rumpa.
Precis som människor har väl rådjuren svårare att skaffa sig solbränna där..?
Roger frågar om han får skriva en fabel om rådjuret.
Då vänder sig varelsen om igen, som om hon funderar på grejen.
Redan grunnar Roger på hur rådjuret ska förmå läsa fabeln - han får väl ge henne sin uppläsning?!
Roger tycker sig höra hur blodet rusar hett genom hela rådjuret.
Hennes hud, lår och öron utstrålar värme, fastän de kyliga anletsdragen inte ens ler.
Hur ska Roger någonsin kunna finna en plats i detta rådjurshjärta??
Roger sänder en rolig signal genom den tysta gryningen till rådjuret.
Nu drar hennes mule ned några grenar och börjar mumsa för sig själv.
Behöver hon verkligen lördagsgodis för att orka följa hans anskrämliga cirkuskonster?!
Roger räcker ut tungan åt det otacksamma, dumma rådjuret.
Hon börjar varken skratta eller gråta över hans tilltag.
Säkert har hon mer än nog med att tugga färdigt på allt klorofyll..?
Roger gör ett sista försök, går långsamt fram med öppen famn emot rådjuret.
Hon hoppar raskt över häcken och försvinner bort på någon annans tomt.
Vilken åtråvärd blandning mellan blyghet och djärvhet!! tänker han.
Roger hoppar också över häcken, mindre smidigt - söker komma ikapp rådjuret.
Då har hon klätt ut sig till en rejäl hund som kommer morrande mot honom.
Varför kan man inte mötas mer kärleksfullt?!?! hinner Roger resonera.
ZYZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar