syntRes nr 2 : Gula Gator i Gult Hotell

Tre helt skilda TTT-texter som äntligen funnit varandra : en sagostad från maj -10 + ett drömhotell från maj -14 + en reseepisod från maj -12 (i viss mån avskalade, mixade novelldelar)






Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt.

De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stänga av solen, aldrig stoppa den från att lysa.

Vi hade sedermera upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta plingade på ringklockorna så att det blixtrade till i våra skallar, som fylldes av ännu fler gula nyanser.

Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser.

I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Somliga cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Till synes satt dessa snart åter och skrev gula siffror i gula anteckningsblock.

Vad som sedermera skedde var att hela kontorsbyggnaden började röra på sig. I dess grottlika inre lossnade alltmer rosa murbruk. Nu mullrade allting som ur en vulkan - eller som i en raket...? Vi såg hur mansfigurerna fällde upp hörsnäckor inklusive mikrofoner ur sina gula dräkter.

Gudmar o Gunilla ville att vi följde samma bana, ty om det här var ett rymdskepp fick vi inte missa de bästa platserna. Solveig o Sixten stretade emot, de längtade upp till staden för att fortsätta äta potatis i lugnan ro.





*            *            *



Som en hel flygplats visade det sig vara - det största hotell som vi någonsin skulle checka in på! Vi fick varsin dörr lika ofantligt viktig som en offentlig gate. Dess korridor ledde till en trappa som ledde direkt ut på landningsbanan. Åtminstone mitt rum bestod av några gulstreckade markeringar på asfalten. Trots att man kunde se en bra bit förbi strecken - ingen aning hade jag om hur de andras rum var beskaffade. Kanhända hade de fått varsitt flygplan att gå ombord på...?


Med viss tvekan placerade jag mitt handbaggage innanför närmsta linje framför fötterna. Då satte en helt annan linje snett bakom mig igång att blinka!! Uppenbarligen var det min resekamrat Marita som försökte kommunicera. Av sättet hon blinkade på tyckte jag mig kunna uttolka hur hennes rum var inhyst i själva ledningstornet. Och att hon redan börjat utbilda sig till flygvärdinna! Marita ville hjälpa mig att återfå min större resväska, den som borde befinna sig i flygplanet till Malaga, som skulle lyfta inom en kvart. Skulle vi då aldrig själva följa med?! Ställde mig vid ett nytt streck - för att låtsas spana efter det aktuella planet. Nejdå, vi måste ju lära oss först hur det här hotellet egentligen funkade.


När personalen började rulla bort min trappa, trodde jag det var försent att byta rum. Däremot var det fortfarande fullt möjligt att gå igenom säkerhetskontrollen, som vi tydligen inte alls hade missat. Kontrollen gick till så att man skickade ett sms med samtliga uppgifter om vad man hade på sig. Ifall hotellet fann något som man absolut inte borde ha på sig, så kom en liten truck och hämtade snällt det otillåtna. Jag hade fått gate nr 43, och just där var det förbjudet att medföra granatäppel-juice. Nu kunde jag andas ut - hade ju varit på vippen att införskaffa en sådan flaska i hotellets skattefria shop. Skönt att veta att Marita hade tagit hand om den ekologiska dyrgripen för sin del, hon som tilldelats gate nr 34.


Så hörde jag motorerna slås på - spann allt starkare för varje batteriladdare som jag fiskade upp ur mitt handbaggage. Kände mig inte det minsta rädd, men ändå väldigt spänd, som om någon skulle fråga mig något. Till sist lyfte hela min kropp som på vingar, och slungades sakta upp mot gate-korridoren igen. Var jag på väg tillbaka eller framåt?? Mest förvånad kände jag mig över att man hunnit hänga tavlor längs hela dragspelsbälgen som utgjorde denna korridor. På en av tavlorna skymtade mormors ansikte, men blandades snabbt ut med farmors, morfars och farfars ansikten. Tavlan följde med mig, men ansiktet växlade så fort mellan alla fyra så att jag blev alldeles yr i hela minnet.




*            *            *




Det var en buss som just hade lämnat franska rivieran, på väg in i de italienska alperna. Då dök han upp i högtalarna : Elton John! Det hade redan hunnit bli så himla längesen du hörde hans toner, Elov, att du blev helt överväldigad. Glad i någons gamla glasögon växte varenda krypta på nytt. Tunnlarna fylldes med sol. Framtiden tycktes åter vara det bästa som kunde hända, emedan den innehöll så många välbekanta element. Höjden av djupaste melankoli var det. Vad kunde Evert Taube eller Gösta Linderholm svara på detta?! Visserligen visste du att Elton hade minst ett hus nära Nice. Och staden som ni precis åkt ifrån var mycket riktigt väldigt nice. Men musiken blev som att färdas i rymdraket. Bussen behöll sin enorma trygghet, bara det att den började lyfta.


Gott nytt liv, Elov?! Det är ännu oklart vad du dog av. Vi gör noggranna undersökningar, följer till synes skilda spår som leder in och ut ur din död. Den har lokaliserats till södra Frankrike, förmodligen närmare Marseille till, med en efterhängsen provencalsk doft i spåren. Där kan ha varit en madame inblandad, men i så fall som katalysator, ingen mörderska. Den stora bruna resväskan som du hann packa ett par hundra gånger före du dog, den har vi strax packat upp samtliga gånger. Analysen visar att somliga saker återkommer jämt. Det rör sig framför allt om chokladkakor, kravatter, anteckningsböcker med öronvaxpärmar, inspelade stycken, total avsaknad av ost, dussinvis med näsdukar, tarotkort, filmstjärnor, extra batterier till kameran etc etc. Det här handlar enbart om din egen inställning, Elov. Ville du levt vidare så kunde du ha gjort det.


Hur många ögon finns det? Lika många som varandra? Hur skall vi någonsin hinna ta emot allt sken som vi sänder ut? Ofta har det ordnats på så vis att vissa får arbeta heltid med att lysa. De blir ett slags guider genom gudomliga gränder, belyser sånt som vi alla möter längs vägen. Vi nickar knappt ens tillbaka, fast förväntar oss personlig uppmärksamhet och den mest sakkunniga fantasi. Hurpass kriminell kan man egentligen bli om man bara sitter och skriver sagor för vuxna barn? Hur många bilder på Brigitte Bardot kan offentligt klistras upp längs de gränder där hon själv håller hus? Före upplysningstiden körde man inga rullande R i de skånska bygderna. Efter varje revolution har någon ny drog nyttjats som medicin mot det forna drogberoendet. Gränser bildas och förgås, trender glänser och förbrinner, blott den särskiljande strålen består.









0W0