Trolldjur på Dödstur ut ur Dröm genom Hörlur i Ü-dur

Morgondagens dröm, omgjord. Hello Elton on Yellow Brick Road! ...tolfte steget... till FUNERAL FOR A FRIEND, som här blir SUPERTRAMP vars genombrott Crime of The Century släpptes några månader efter Eltons dubbel med långt instrumentalt intro.





Där satt vi nu mitt på en bilväg, omgärdad av åkrar såväl som höghus. Var det här verkligen Amerika? Jag satt i en gungstol och blickade ut över den långsträckta backen, inte särskilt brant men ändå med dramatiskt sug i sig. Undrade vad som skulle hända om gungstolen - eller var den i själva verket en rullstol? - började åka ned där...

Egentligen satt vi och testade hörlurar. Jag hade satt på Supertramp åt min kompis och före detta pianist. Det rörde sig om en ouvertyr till galenskapen, sista stycket på Even in The Quitest Moments. Fick själv överta lyssnandet när han förtretad reste sig och försvann - gick bort mot en annan cd-spelare. Besynnerligt?! Min polare gillade ju Supertramp, hade rentav med huvudet på spiken rekommenderat gruppen för mig. Och jag hade hoppat på deras tåg åt åtskilliga håll, redan tidlöst många gånger, i bästa progressivt klassiska pop-retrospektiv. Kanske hade jag trots lycklig omsorg valt fel spår? Eller var det bara spelaren som var kass?

Musik-hifi-butiken hade ursprungligen funnits inomhus, fram tills för någon minut sedan, men nu satt vi ju utomhus. Oktober bet i luften, om än relativt varm. Märkte att jag satt barfota, fast frös inte det minsta. Min kamrat som brukade påpeka min obalanserade lättfrusenhet, fick nu själv flaxa fram och tillbaks för att hålla temperaturen ömsom uppe, ömsom nere. Dessutom kunde jag ta på mig min vinterjacka och medhavda långkalsonger som låg i soffan i dikesrenen.

Sedan hade vi plötsligt gått bort, eller liftat med någon dromedar som dragit tåget, till ett helt annat område. Det här påminde snarare om österrikiska alper eller utmarkerna av Budapest. Likafullt såg vi inga flyktingströmmar komma krälande längs dalgången, hörde bara mixade skratt uppifrån de mysiga platåerna fyllda med lyxhotell. Fick stärkt våra misstankar att krisen - i stort sett - var en illusion [eller rättare sagt en skapad konstruktion].

Det ofantliga trampandet, som från en ensam spindel som växt till ett myllrande desperat internät, blev allt svårare att överblicka. Alla trodde de ville byta plats, fast man borde begripa att ansvarsbördan samtidigt överfördes. Och vem hade egentligen tid tillövers? Varken jag eller min vän kunde försörja varsitt barn, om vi nu ens haft en kvinna att skapa det med - men inte begärde vi hjälp för det?! Min vän måste slutligen ha blivit mentalt halshuggen av svensk media, men ändå hade han tiggt om att få stanna kvar.

Hursomhelst dök en gubbe upp, med vresigt hår, kluriga öron och lagom glad käft. Möjligen hörde gubben hemma i berget, men visade oss sitt kontor mitt på den torrlagda myrmarken. Jag trodde vi hade trängt oss på, men han tycktes märkligt nog betrakta oss som släktingar. Trollet bjöd på frukost med rostade dinkelflingor. Ovanligtvis fann jag mig nästan på väg att skriva under något hyreskontrakt, förmodligen gällande en begravningsplats. Emellertid försäkrade trollgubben att de bara gällde någon volym med pianonoter och kodord. Vi behövde nog dessa så väl just nu, för att överhuvudtaget kunna ta oss härifrån...

Desto mer intresserad var jag dock av gubbens trolska dotter. Hon kom direkt från högskolan, och fick i sin tur raskt presentera oss för familjens husdjur. Den måste varit en sorts korsning mellan kossa, hjort, häst och älgtjur. Dessutom hängde dess hårman likt en spöklikt lång lugg. Tuggummituggande med mordisk blick, stod varelsen uppbröstad, beredd att överföra någon förtrollning på oss. Men jag vill minnas att vi förstod musikstilen i rättan sekund, och kunde lugna älgkossan med en vanlig enkel synthslinga eller väckarklocka.






0W0