3 oktober 2015

Kvällens Kulturella Trippel : Lättsammare Skräck???

eller Svårgjordare Uppföljningar?? kanske Bara Kontrast?

Första KarusellVarvet i mina Senaste Studier





Tonight's Scene


Det ringer i den rosa leksakstelefonen som står ensam på golvet. Ringer på riktigt! Flickan kliver upp svarar, hör mormor delge vad hon har på hjärtat. Morgonen därpå får familjen reda på att mormor har dött. Det här sker i filmen Poltergeist part II, mitt på soliga 80-talet. När regndroppar får telefonen att ringa nästa gång, visar det sig vara någon annan ande som hör av sig. Dockan vrider sitt ansikte. Tredje gången ringer det inte alls på riktigt. Emellertid när flickan glatt räcker vidare luren, blir effekterna desto mer okontrollerbara...

Efter ett lyckligt slut klurar jag på att sätta på Gremlins II, men vågar istället provsmaka den fränaste sci-fi jag någonsin upptäckt - inte en natt för tidigt. Skruvade karaktärer konfronteras med ett ännu märkligare motorcykelgäng i MAD MAX. Scenerna känns vansinniga, rentav vidriga, men gjorda på ett besynnerligt snyggt sätt. Måste trots allt låta mig somna i fåtöljen; känner enormt behov att smälta alla dessa sena 70-tals-impressioner. Får återkomma. Filmen tycks mig först bisarrt svår att hänga med i kurvorna i. Rullar hursomhelst på som om det bara gällde action.



Tonight's Sound


Motown-musik måste vara bland det minst skräckinjagande man kan ha i lurarna, bara så glad och skönt upplyftande i all oändlighet. Ändå kan den kännas spöklikt "haunting", som i "Burning in The Background of My Mind". Minns nästan hela feelingen fastän mitt liv inte hade startat ännu. Torde bli totalt avdramatiserat om man drog till med en motown-dänga mitt i en monster-thriller. De kalla kårarna skulle genast ersättas av Supremes varmare rysningar! Likt förbannat kunde kanske det märkliga i själva kontrasten ge just onda aningar? LITE FÖR positivt typ... Nja, motown är ju samtidigt cool och stabil.

Macaulay & Macleod komponerade brittiska drömdiamanter av det amerikanska Detroit-soundet. Om möjligt blev motown ännu mer välsmort framemot 70-talet, involverat i övrig pop med sitt brassiga stomp, några år efter att genren börjat dö ut. Idag finns knappast någon kultur kapabel att bära upp en sådan smakfull själfullhet. Trängseln av folk liknar mer och mer en mardröm, eller en illa regisserad film. Van Der Graaf Generators saxofonvrålande Sleepwalkers skulle å andra sidan ha passat för bra, tagit över hela rollen för att musiken är så jävla bra. För att inte tala om Gustav Mahlers mysteriösa symfonier, också de groteska på ett vackert vis. Mycket av deras musik ÄR själva skräcken, själva bläckfisken (i positiv bemärkelse, inifrån) snarare än att gestalta den. Fasa inför skräck kräver ett superharmoniskt lugn före affekten. Alternativt total osäkerhet...





Tonight's Sentence


Podden "intresseklubben antecknar" tar upp Stephen King och kommer kring hans Dr. Sleep, den nyliga forsättningen på The Shining, in på frågan hur ens förväntan och tidsperspektiv påverkar upplevelsen: "Den var helt OK, men jag tycker King är lite lat. Antingen är det så att jag har blivit mer kritisk med åren, och att han alltid har skrivit såhär, eller så har han blivit lite slapp - jag menar hans produktivitet är ju legendarisk." Eller så har man själv blivit lat, och uppfattar mindre fastän ens erfarna blick borde uppfatta mer. Nåväl, det gäller i så fall knappast poddens bägge mäster-studenter, för de bollar fingerfärdigt med fler nyanser och kopplingar än jag någonsin kommer hinna klara.

Slår mig dätill hur himla tidigt somliga började frossa i filmer och böcker som gjorde entré något decennium senare i mitt liv. Fastän just Kings världar skulle nog ha motsvarat vad jag som bäst sökte i oskyldigare deckaräventyr och monsterfigurer. Samtidigt blir de ju ingalunda sämre av att njutas med mognare distans. "Apropå att man var 10-15 när man började läsa Stephen King, så tror jag att om man skulle läsa om alla de här romanerna... ...DÅ såg man dem givetvis som skräckromaner, man tyckte det var asläskigt, medan i vuxen ålder så förstår man kanske att... Varsel handlar väldigt mycket om alkoholism och rädslan för att misslyckas som förälder och tappa greppet... -Ja, man missade undertonerna. -Man missade undertonerna, men styrkan med böckerna är givetvis att de funkar ändå."

Skräcken känns fastän förståelsen är smal för vad som ingår i allt det skrämmande. Eller blev det lättare otäckt just därför? King är långt ifrån bara fasa - som de säger finns där en särskild sorts "mysighet", ofta i isolerade miljöer långt från stan, likafullt ett frekvent handlag med konkreta fenomen som rocklåtar och varumärken, samt inte minst ett djupt intresse för mänskliga karaktärer. "Ja, trots att han har någon sorts litterär elefantiasis egentligen, för han kan ju verkligen lägga ut texten rätt mycket om... kan ju dedikera säkert hundra sidor åt en bifigur som kanske dör en tredjedel in i handlingen, och ändå teckna ett otroligt rikt personporträtt. Men jag tror det är det man fastnar för också..." Jodå, och jag får strax upptäcka hur Danny den cyklande pojken har kommit att bli i liknande ålder som sin pappa då...?








0W0

Inga kommentarer: