DjurFigurerna Väljer Episoder Ur Min Ungdoms Skrivbok

inräknas såsom sjunde episoden av Den Fiktiva Serien ORATTARO. Höstens förunderliga följetong, första säsongen, skrivs från första september till åttonde december, i totalt fjorton episoder, en "varje måndag"...
 


Ok, go'natt! Här mitt i vattenpölen har ni en sydkoreansk bläckfisk som dykit upp i den svenska skogen. Mitt namn är Ok-toob Yur och jag vet hur denna episod skall gå till. Nu gör ni varsitt urval, alla djuren! Ni tar det ur den supergamla anteckningsboken jag just funnit. Some deep shit! Skriven i arton-årsåldern, långt före författaren hade blivit varken TornTrappThrillern eller TrollTornsTrappan, när han mest bara kallade sig AGus och dylikt, då han knappt ens hade dator att tillgå. Boken har orangea hörn. Seriously funny, man! Han tycks ha betraktat den som en smärre roman.

Det ni plockar är skapat i oktober (i viss mån september), bara en oktober helt olik vår nuvarande. Vi reser tillbaks till 1993. All you need is a submarine, bitch! Löven är kanske egentligen ingalunda så mycket gulare på andra sidan? Programmakarna håller hela jäkla säsongen sig upptagna med en annan serie. Den utspelar sig i hyper-rymden, många hundra meter från vår scen under jordens humuslager. Whatever, same shit! Ty jag Yur har vänt på varenda rullande sten man kan föreställa sig.

Ni får inte ändra på en enda rad, minsta tecken eller ordföljd den här gången. Bryter någon mot mitt förbud, så får vi se om alla åtta fortfarande får vara kvar i nästa avsnitt, som hittills märkligt nog vi fått. Nå, varje vecka verkar någon annan av oss bli programledare. Känns materialet för svårsmält för era landkrabbe-magar? Då måste ni fortsätta hitta ett helt avsnitt, på sin höjd klistra ihop ett par, tre fyra små, i varje fall nåt som ni kan stå för och står ut med.

AGus var aldrig i närheten av att vara rappare, ens under 90-talet där hans ungdom utspelade sig. Snarare en relativt redig och klyftig psykedeliker redan då... Mina ord kommer sig blott av att alla sidor får sin charm när man iakttar dem i backspegeln. Nå, nu joobar vi!! Fucking slow squirrels, sätt igång spakarna!!





Evagneta Rävling Granatäpple väljer


Ejvind står med pappret i handen. Det kom återigen en vind som rörde vid hans kinder. Men nu var den hård och bitande kall, som en kristallpärla på väg bort från sin förtvivlade ägare. Det finns ett budskap på pappret som han inte har väntat sig. Det skriker ut någonting som i oväntad form blir hjärtchockerande samt oförståeligt. Månen går ner över stranden, och en regnbåge stiger upp istället. Ejvind ser förbluffad på allting. Månen som inte längre syns, pappet med hennes ord, sandkornen på stranden, regnbågen, sin egen tröja, och en spindel som nu börjar krypa där nere mellan de ypperligt små stenbitarna.

Ejvind hör något som andas, vänder sig långsamt om, får syn på Marika där hon står, och kastar sig i nästa stund med armarna om henne, och kysser hennes ansikte så intensivt att han nästan biter ihjäl det. De ramlar ner på stranden, och en våg transporterar därefter dem båda till ett hål i havet där en bläckfisk vakar. Och jag kan se min älskade ligga på en bädd innanför rutnätet i fönsterglaset.

Ejvind och Marika står hand i hand utanför fönstrets rutnät. De ser inte in, och bläckfiskens ena arm kommer närmare och närmare, och håller på att nästan börja omfamna dem. Havets vatten är överallt omkring. Paret står helt passivt, med händerna mjukt i varandras. De tycks inte oroa sig ett dugg över att den svarta, sugkoppsbelamrade bläckfiskarmen nu är dödligt nära dem, och just håller på att pressa dem till sandkorn... Bläckfisken begriper ingenting. Armen har gått igenom dem, de är som luft i havet.

Innanför fönsterglaset vaknar den förut sovande kvinnan. Tittar yr på mönstret i byrålådorna... Håret tovar och trasslar sig mellan kudden och skulderbladen, och en ny skiva sätts just på i kontrollrummet, innan musiken sakta strömmar ut ur de gredelina högtalarna i det eviga kompaktsystemet som föder gränslös musik mot det lila längtansupploppet innanför varje cell av den inbakade evighetskristallationen, som uppkommit ur en mycket sinnrik idé från den tyske doktorn, vars dotter Efaz det är som ligger i sängen.




Glasgow Owl väljer


En husvagn stod parkerad före stigen; och efter stigen såg jag en gammal musiklärarinna promenera med sina omvälvande flower-power-glasögon, med idéerna i skallen virvlandes runt. Hon tog varje steg på asfalten som en erfarenhet av gård bortom solen; men i solens dis mellan trädgrenarna fanns också ingenting, vilket skulle hjälpa henne att få fram destruktiviteten till gyttjebadet. Jag var chanslös, jag skulle aldrig kunna komma att överträffa hennes tankar som hon hade just nu. Bara om hon inte lyckades få ner dem på papper; men hur äkta och eget skulle det kännas för mig sedan?

Hon var en kvinna med blicken en bit ovanför asfalten. Och än så länge kunde jag inte se hennes idéer - hon famlade omkring med dem i luftlagren, och försökte samtidigt att plocka åt sig en del äpplen här och var. Smeten skulle bli bedräglig, så att hon sedan kunde tvinna de finaste trådarna, och utföra en kristallisation på ett så subtilt plan som möjligt, i den mest givande omplacering av brickor som någonsin, ja, kanske t.o.m. för evigt, hade skådats. Och detta i ljud! Jag måste erkänna att jag var heltänd på de tankarna; för att inte tala om mönster i koftor som kan uppstå ibland - beror på vem som har dem på sig. Är det Eva t.ex. så...

Nej, varje steg togs som ett pianoklangernas höstlöv, bestämt avvaktande. Starkt i grund och botten. På botten simmade delfinerna, och det astronomiska uret i Prag slog åtta slag för friheten. Hon såg genom glasögonen en spegelvänd aura, som blivit rättvänd igen, i och med processen. Och allt var så hett och känsligt nu; ingenting fick egentligen nudda. Och jag tog en nallebjörn. Slängde den i väggen. Du skrek stopp.




Björn-Tomas Träslöjd väljer


Det luktade som Marikas doft mellan boksidorna, när Ejvind satt med boken i knät och intensivt lät ögonen vandra genom den svettdrypande textdimman. Hon var inne på toaletten, och hennes rosaröda dagbok hade legat i andra änden av rummet i den vittygbeklädda stolen med hjul. Till Ejvind hade Marika sagt att hon inte hade några känslor för honom, men aldrig antydit det särskilt starkt. Kanske kunde det i orimlighetens namn vara så att flickan ändå i hemlighet drömde om Ejvind? Det var detta som han höll på att...

Marika var färdig på toaletten och stod mitt framför honom. Hon hade smugit sig ut, i sina mjuka tofflor längs hallgolvet, och stod nu och betraktade killen med en blick som var till hälften förvåning, ömhet och förståelse, samt till den andra hälften raseri, förvirring och illamående. Dessutom pendlade även ansiktsuttrycket mellan de olika ingredienserna, och Ejvind undrade febrilt inuti sin till det yttre blodröda skalle var det skulle sluta någonstans.

Ejvind hade just slagit igen dagboken, och lagt den varsamt på hennes skrivbord, medan Marika började gå runt litegrann i rummet, och till slut frågade hon: -Hur långt kom du? Han tittade på hennes kropp, där den nu obevekligt hade stannat borta vid affischen med båtarna på. -Jag kom väl inte längre än såhär, svarade Ejvind godtyckligt. Hon vandrade åter med hela sin gestalt fram till killens sittplats på hennes skrivbordsstol, där Marika likt ett uppjagat monster lutade hela sin tyngd över Ejvind, med munnen ihopbiten knappt två centimeter ifrån hans.

-Nja, tonade det dissonant ut mellan hennes läppar, jag undrar förstås ifall du läste om dansen i fredags? Hon lutade sig ytterligare en centimeter närmare Ejvinds ansikte. Brösten snuddade mot hans skägg, och hon viskade som en vind : -På fredag klockan sex vill jag att du kommer och tittar på mig på dansen. Lova det!  Han nickade stelt, och kände flickan komma ännu närmare sig. Nu klarade Ejvind snart inte av mer, och ramlade i nästföljande sekund av från skrivbordsstolen, landade med Marika ovanpå sig på golvets heltäckningsmatta. -Jag är jävligt bra på att dansa! påpekade hon tydligt. Förstår du? Han förstod inte, ännu. Men Ejvind såg att hennes ögon var snälla, och att hon satt utan tröja med de mjuka brösten tryckta mot honom. Han började att smeka Marikas hud, och hon klippte av hans hår med häcksax.




Ok-toob Yur väljer


En Beatles-skiva ligger på botten av oceanen. Högt däruppe flyger fåglarna, och i en grotta lever bläckfisken Strawberry. Vattnet är djupt känsligt, och alla illusoriska dimslöjor är bara till för att skapa rytm. Strawberry kikar ut ur grottan. Han har lördagshatten på sig. Med ett finurligt smil drar han korken ur flickan, och dricker tjugofem centiliter nytillverkad saft, innan han ställer tillbaka henne i skafferiet igen. Hon plågas, och stönar högt att hon vill slippa detta. Men Strawberry hör ingenting; han är fullt upptagen av Beatlesmusiken i sitt huvud. Sedan går han och sätter sig i finfåtöljen, den röda med guldklaffar. Han njuter kolossalt, och stirrar ut genom fönsterrutan, där han ser björkarna böja sig för vinden.

Ejvind var ensam med sig själv. Men han stod inte ut, utan gick för att hälsa på bläckfisken Strawberry. Strawberry visade Ejvind sin Beatlessamling, vilken Ejvind inte gjorde stora ögon åt. Ejvind var föga intresserad av The Beatles' musik. Men detta faktum märkte inte Strawberry ett dugg utav. Han pladdrade på om Yellow submarine, A hard day's night och Let it be. Till slut kom de fram till skafferiet. Strawberry blev lätt generad, när Ejvind framförde att han faktiskt ville ha saft, vilket Strawberry frågat om han ville ha. Men den stackars slätrakade bläckfisken kunde ju inte gärna öppna skafferidörren ens på glänt, för hemligheten var så stor. Det fanns en liten flaska i hörnet längst till vänster på andra hyllan, men flickan var ju därinne också. Det hela skulle oundvikligen leda till en konfrontation.

Men, bläckfisken öppnade. Ejvind stirrade. Sedan hände något märkligt. De kramade om varann. Ejvind och hon. Och hon förvandlades till en fjäril, som flög och satte sig på Strawberrys dyraste skivalbumsamling. Och det blev vått på det översta skivomslaget. Flera droppar. Den nu runt huvudet fullkomligt illröda bläckfisken, sprang som en besatt mot fjärilen, och han tänkte mörda henne. Strawberry hade för avsikt att slå ihjäl fjärilshonan med sin gula flugsmällare.




Marionette Markatta väljer


Havet har blivit till en älv nu, och över den skall de segla med båt, Marika och Ejvind. Men eftersom de utgör en sådan dålig kombination, blir det svårt att bemästra styrningen och seglen och kontrollen och viljan och lusten och vänskapen och allting. Men det går ändå, tror de. Och börjar att segla... De seglar allt längre ut, det hela antar värre och värre svårigheter, och i mitten av älven stannar båten. Den sugs häftigt upp av en underström ner under vattnet. Det är inga virvlar; men nu är det hon och jag som kommer till en underhavsgrotta, med en kraftig bläckfisk som invånare. Han har hatt på sig, och heter någonting helt annat än Strawberry den här gången.

Vi blir visade runt i bläckfiskens rum, och därefter erbjuder han oss en filmföreställning. Filmen skall visas på oljeduk, bakom parkett i hans sovrum, och heter "Bomber och skit". Men vi tackar nej, och flyger så därifrån upp genom älven, tills vi är vid ytan igen och kan kräkas ut luftbubblorna. Himlen har blivit så oroväckande kritvit ovanför våra huvuden, och molnen är röda. Fast inte som smultron, utan som trafikljus. Marika ler, och tittar på Ejvind. Tar fram en gammal fin gitarr, och spelar ett D-durackord gör hon. Efter ett tag försvinner hennes ögon ut ur hålorna, plumsar i älven som två stenar, och hennes läppar flyger som två fåglar iväg upp mot de signalröda molnen, i vilka de försvinner likt symfoni-toner. Ejvind är ensam kvar i vattnet med Marikas kropp samt livlösa ansikte; båten har försvunnit också den, och han hör att Gud Fader börjar tala till honom. Vid vassen på andra sidan hoppar en sädesärla.




Myra-Hara Myggstack väljer


På bryggan står Ejvind kvar och tittar. Förundrad och kall. Han ser efter ditt vackra hår, som rör sig i vinden, och efter en stund finner fast placering mot din blus. Den värme som blir kvar i hans bröst är av febersjuk karaktär, och han får vandra hemåt i snön som fortfarande faller.  Ejvind känner sig verkligen yr. Men han upplever en lugn och fast säkerhet i grunden. Han vet att hon aldrig kommer tillbaka, att han aldrig ser henne mer. I verkligheten.

Men jag sitter tätt intill dig på samma pall. Trät skaver mot huden. Ute ersätter snön rönnbären som fallit från träden. Vi ser hastigt på varann, och sedan vänder Marika bort blicken. Ett moln omfamnar hela rymden. Och i nästa kö till busshållplatsen står en man i svartvitt och väntar på dig. Jag gråter sextiofyra tårar.

Inte i violett, sa den andra damen. Hon sitter hukad över en stenpyramid på stranden, och när hon efter tre lila halvtimmar drar ner trosorna och inviterande putar med stjärten i vädret, tränger jag försiktigt men bestämt in med min orm, samtidigt som min vänstra skapandehand fattar tag runt en av hennes gummibollar, och den högra handen smeker om hennes nacke, där det långa håret på ett härligt sätt är i vägen. Hon cirkulerar runt med hela underlivet, och skriker ut över det smått upprörda havet att hon är en fisk.




Hazze Zebraschack väljer


Det är jag som är herren bakom det eviga, gredelina kompaktmusiksystemet. Jag står i universums utkant. Nästan helt utan fötter står jag i den lila färgen, ja, t.o.m. utanför den också - på gränsen till den ultravioletta. Gränslandet började för tjugo meter sedan, och jag har därmed nyss påbörjat en ny sfär. Jag kan ännu se den lila sfären om jag vänder mig bakåt, och känna den om jag vinkar till den. Det är nya tider nu. Jag har märkt det; och jag är villig att följa vägar som kan leda till större öppenhet för det sanna. Men inte utan fantasi och begrundan.

De fyra gubbarna stod på parad i hösten, var och en med sin symboliska färg inbakad i tolkningen av figuren man ser. Alla fyra visade upp sig på en jättelik scen, och bland publiken fanns Konrad Myrmalm. Han skulle bedöma, och sedan skriva i Sagotåget om de fantastiska, färgsprakande upplevelser han fått, direkt från platsen i alla väder. Och därefter, när det var dags för gubbarna att åka hem, skulle han intervjua deras respektive skuggor, och se vad han kunde få ut av de omedvetna sanningarna bakom draperierna. Hela den processen kunde ju eventuellt resultera i en ny världsordning, för faan. Man kunde åka rullskridskor till månen eller dylikt.




Sigris Lo Grodansvans väljer


Och ute var det oktober. Regnet föll, och åskan gick. Men Rebecka fick inte på sig sina rullskridskor; hon försökte om och om igen att snöra upp dem lite mer, så att foten kunde tränga ner till botten av skon. Men en kvart till gick, och hon klarade det inte. Motståndsflödet flöt på i samma hårda takt som innan, och hon kämpade i princip ihjäl sig för att inte börja gråta. Rebecka hörde hur det blåste genom bladen på andra sidan gatan, och hon tittade djupt ner i träbänken. Bara nu ingen kom och frågade hur det gick för henne; då skulle hon absolut säkert rent automatiskt sätta på tårflödet. Och sedan fattades det bara att personen skulle utnyttja det känsloläget för att ta ifrån henne hennes diamanter också, de som hängde som en tillkämpad fasad över kinderna, och som hon själv i all sin uthållighet hade varit med och byggt upp från grunden, självproducerande, och helt flyktigt med stolthet.

Men Rebecka föll ner i labyrinten, via den grop som fanns i sandstranden. Ett visst ställe; inte smultron. Hon hade ju rullskridskor. Och hon hade en spegel. Hon ägde kassetter. Med musik på. Skön musik. Hon älskade sin katt. Men hon avvisade den ibland. Och en svart stol, mitt bland pärlor och Jesus-krucifix. Man fyllde plattor med pärlorna, som man sedan hängde upp på väggarna. Man tog varann i händerna, och smekte varandras hår. Rebecka stod ensam kvar på stranden. Och ur det gula och det gröna i sagan, rann saften ur ur varje utspretande blad på den mörkbruna stammen. Där fanns kraften, där planerade alla genier uttaget av sina energier. Men det som rann nerför hennes kinder var bara tomhet. Hon stod med båda benen i sanden, och hade den klara regnbågströjan på sig. Tiden var något matt nu. Och ifrån kyrkan vid skolan ringde klockorna, högt, men på avstånd...








wWw