PilbågsPrinsessan i MotorMetropolen

Fristående stafett-etapp 1. Böjande av en båge till en annan båge. Bumerangen sände jag vidare till en skrivarvän.




Mitt i stan stod hon och siktade med sin pilbåge. Likt jagade djur for automobiler och velocipeder fram. Men det var ingen ur deras släkte som den stolta lilla kvinnan siktade på. Även om allt fler hade börjat inbilla sig vara potentiella offer, ju längre stund hon stod där med bågen spänd. En vinglig gubbe ville plötsligt in i shoppingcentret, fastän hans hund visade klart och tydligt att det var pilbågskvinnan som var det intressanta. Ett par gående parfympåsar hade precis tagit beteckning bakom en snödriva. Dock ingick inte heller fotburna varelser i kvinnans målbild.

Betydligt högre upp återfanns det som pilen skulle nå - ännu högre än statyn av hästen med den lille kungligheten på. Snarast upp mot de tunga molnen kisade den lilla stolta kvinnan. Hon befann sig på PrinsPortsPlan, stans näst största torg. Där snöade det måttlöst idag; flingorna föll helt utan rim och reson. Pilbågskvinnans djupt urringade rygg var redan täckt av snö. Hennes mörka skinnklänning hade fått ett prickigt, kornigt mönster över sig.

Tills sist fick ett par poliser också chans att iaktta den bågförsedda bruden. De hade kommit slirandes på sina motorcyklar, parkerat borta vid biografen, och klev nu sakta men självsäkert fram mot pilbågsprinsessan. Ty nu såg man ju att hon var en prinsessa. Och även fast poliserna föga fattade vad den sköna siktade på, så anade de hur hennes pil var riktad av renaste kärlek. Därmed var allt i sin ordning. Poliserna vinkade åt folk att fortsätta leva som vanligt. Men bara några vågade med en gång. Många avvaktade. Strax innan poliserna hunnit tillbaka till sina motorcyklar, hörde de hur just dessa for omkring uppe på kopparplåtstaken. I samma andetag såg de att bågarna var borta. Några filurer måste ha kört upp, ja rejält högt till på köpet.

Prinsessans pil brann nu av. Den tycktes träffa ett av de värsta snömolnen, för nu fullkomligt vräkte snön ned. En beskärd del dränkte direkt motorcykelskurkarna. Resten inbäddade halvt om halvt varenda varelse i stan. I stort sett låg alla som avsomnade. Blott pilbågsprinsessan borstade obekymrat av sina armar, medan benen hoppade upp på biografskylten, och  höfterna slungade henne vidare över kanten till kopparplåten. Beredd var hon dock näppeligen att gräva fram en bunt begravda busar. För de var ingalunda flera; det var bara prinsen. Han hade tröttnat på sin fastfrusna häst, sett chansen att slippa vara staty längre. På några ögonblick hade prinsen upptäckt tak efter tak efter tak. Nu låg han ensam och sussade här, högt under snön.

Då var det äntligen dags att sno hästen ifrån prinsen. Pilbågsprinsessan skulle bara fiska fram nyckeln ur hans stelfrusna mantel, så hon kunde låsa upp hästen. Precis när prinsessan funnit nyckeln, hörde hon statyn gnägga djupt därnere, ackompanjerad av ett ivrigt skällande. En snabb anblick avslöjade det hisnande faktumet att någon hade fått igång hästen. Det rörde sig om den vinglige gubben med den säkra hunden. Han var gammal nog att känna till hur hästar skiljer sig ifrån motorbågar, i det att de förra icke behöver nyckel för att startas. Prinsessan blev så förbluffad och arg på samma gång, så hon kastade pilbågen mot ekipaget.

Bågen vände halvvägs ned i luften, och dök upp igen mot henne själv, likt en bumerang. När prinsessan återfann fattningen och siktade in sin andra pil denna dag, då var gubben redan vida bortriden till en annan ände av staden. Kvar stod hunden och försökte hoppa upp mot biografskylten. Efter ett par timmar lyckades den väcka poliserna till medveten tjänstgöring. De gjorde honnör inför pilbågsprinsessan och bad henne skjuta dem i bröstet. Hon suckade och virade ner några av sina starkaste hårstrån istället. Och inom några veckor var merparten människor uppklättrade ur snön.






wWw