Mardrömmar som kommit av sig

M o jag såg en ny dokumentär om en megalomaniskt lång men ändå fantastiskt välgjord sci-fi-film, som aldrig blivit visad för någon publik, trots att Salvador Dalí och andra berömdheter spelade rollerna. Decenniet efteråt gjordes denna DUNE av Lynch istället för Jodorowsky. Måste tappat min vackraste halsduk i biosalongen. Hemma rotade jag fram största halsduken, snarare en väldigt avlång pläd. Kom på att den kunde få tjäna lite som filt i filmfåtöljen (jag är ingen plädperson, men överväger varmt att bli). Nu kom jag aldrig längre än till söndagssport-sändningarna. Fascinerades av damernas störtlopp (nåja, super-G) och galopp (mest massa trav). Undrar hur gott om namn på hästar man egentligen kan komma på - minst lika outtömliga som melodislingor?!? Googlade att vissa hästar kan galoppera upp till 66 k/hm i full karriär, medan i störtlopp kommer man upp (ner) i dubbla hastigheten, med absolut rekord på 162 km/h.


Sedan somnade jag uppenbarligen en god stund. Låg i märklig vinkel, t.o.m. ovanlig för att vara i fåtöljen. Kännare säger att man lättare kan få igång lucid dreams eller OBE:s då, när sovmiljön skiljer sig en smula från den invanda, men ändå känns tillräckligt trygg och hemtam. Detsamma tycks gälla mardrömmar, som jag så sällan har. Denna gång förvandlades min underbara systerson till något sorts djur som anföll mig. Först tror jag vi väntade på en hund el dyl, att han så hemskt gärna ville den skulle komma, så han blev förfärligt arg när den uteblev. I nästa scen lade faster sin hand på mig, men hennes naglar revs sönder då och hon började verkligen blöda. Det var så ledsamt, när jag äntligen tog mig tid att träffa faster var det kanske ändå försent... Drömmen avslutades med att jag ropade på syrran, vrålande och ändå helt kvävt, som att vi såg varann med kärleksfulla ögon men att det inte gick att nå henne längre, som att jag gled in eller ut ur någon glasburk.


Senaste veckan har jag visserligen varit på väg två gånger att drömma minst lika mardrömslikt, men bägge gångerna vände jag tydligen förloppet, så kändes inte alls omskakande att vakna. Vid ena tillfället kastade en kille en levande tändsticka mot min rygg, men jag vände mig lugnt och frågade direkt varför han gjorde så...? Och så hade vi ett av de meningsfullaste samtalen jag haft på länge. Med den känslan i bagaget var jag inte minsta milimeter orolig under cyklingen till filialen samma natt. Andra gången var det en kille med kniv, men visade sig vara en gummi-atrapp när jag stoppade den med handen, varpå jag såg till så vi hade ett liknande bra och cool samtal. Bägge gångerna sov jag på vanliga stället och inte i någon märklig vinkel.




wWw