Mannen Utanför Tvättmaskinen (andra kapitlet)

Nästa morgon tog Castello spårvagnen hem till Frölunda. Vid det lilla torget med det ofantliga köpcentret var han på vippen att kila in på Hemköp för att få lite nytt bröd i kistan. Efter några sekunder kom Castello ihåg att han var på besök i 1982. Och nu var det Domus som låg här, med en av alla liggande åttor på den klumpiga fasaden. De kunde knappast hålla öppet redan klockan åtta? För att inte tala om leksaksbutiken med de tidigaste rymdkrigsfigurerna i, som hade varit häftigt att återupptäcka en stund. Och kedjor som KappAhl skulle dröja något år ytterligare, tills de ens hade några portar att slå upp därinne, i det som hade blivit själva torget. Nej, Castello fick ta sig direkt hem till lägenheten och slå på datorn. Men så mindes detektiven att det här var mycket långt ifrån 2013. Nu hade Castello varken dator eller egen bostad.

Meningen var att han skulle åka hem till sin uppdragsgivare, den gamle lektorn som bodde på Topasgatan ett par stenkast intill. Där skulle detektiven erhålla både en bädd, teve, pizza och portvin som betalning för spaningsuppdraget. Pizza hade redan förekommit i Sverige innan detta 80-tal - det hade Castello inga större problem med att förstå, även om hans första egna smakintryck hörrörde från samma tid som nu. Problem att förstå hur man kunde leva utan datoriserade nätverk hade han dock i en utsträckning som folk omöjligen kunde ha ännu. De flesta ägnade sig åt att producera varor snarare än information. Vid närmare eftertanke kanske det fortfarande 2013 var så? Universitetslektorn befann sig dock hela dagarna på sitt besynnerliga arbete, där inte en enda vara producerades, såvitt man inte räknade alla pärmar med rapporter i. Under tiden var det tänkt att Castello tog sig välförtjänt vila ifrån sitt minst lika besynnerliga arbete.



Successivt kröp Castello ned i soffan. Han försökte sluta sina ögon och gå igenom allt som detektiven hade upptäckt under natten. Men i hörnet stod en förskräckligt stor svart apparat och distraherade honom. Den var en hyrbox för att spela upp hyrfilmer med. Alltså även själva videospelaren var det många som hyrde 1982. Hos Castello framkallade detta faktum scener ur Jönssonligan som klampade omkring inne i Fryshuset vid Stockholms hamnkvartér. Här i Göteborg hade hösten bara blåst in mörker och ingen riktig kyla än så länge, även fast den hängde och gapade i vissa träd. Solen ville inte gå upp helt och hållet. Bra, då slapp han dra för varenda persienn.

Dock reste sig Castello och kollade hurpass väl lektorn hade stängt igen fönstren i våningen. Jodå, det var vattentätt. Så nu kunde han undersöka om något hade gömts i tvättmaskinen : icke. Vidare kunde Castello plocka med vilka kastruller som än stod att hitta. I skafferiet fanns varken fikon inlagda i cognac eller aprikoser i amaretto. Fast nu hade han blivit mer sugen på video än på mat. Bläckfisken hade inte ens spelats in sin första säsong i Italien ännu. Så vad kunde då lektorn ha hyrt? Magnum? Remington Steele? Dubbelstötarna? Lödder? Mupparna? De senaste filmerna kom långt efteråt vid denna tid, medan rena serier fanns nog överhuvudtaget aldrig överförda från tv-bolagen till några kassetter för privat bruk??

Castello tröttnade innan han ens hunnit fram till lektorns hyllor. Istället föll han tillbaks i soffan med en ohörbar knall. Nu gällde det få grepp om trådarna för detta fall. Den enda levande misstänkta som Castello snackat med hittills, hon ingick inte ens i fallet. Eller gjorde hon ändå? I första hand undrade han varför Veronica hade uppträtt så oförtäckt. Var hon verkligen på väg rakt mot Castello redan före han hade upptäckt henne? Var hennes överrumplande öppenhet ett sätt att dölja något värre? Som det nu var framstod Veronica som en vanlig hederlig gatflicka, eller rentav strippa på någon halvexklusiv klubb. Castello kunde inte se något illa i det - däremot i drogandet som hon till äventyrs var slav under.



Universitetslektorn hade redan vid tillkallandet av Castello avslöjat att det rörde sig om förfalskningar. Av vad kunde han inte förklara. Motiven var inte bara hemliga utan också uppenbara. Man fick ta och hålla korpgluggarna öppna precis överallt. Så gjorde detektiven även nu när han somnade och sjönk in i en dröm. Den handlade om hur Castello skuggade Agnetha Fältskog. När sångerskan kom ut ur hotellet iklädd en identisk kortkappa och likadana knästövlar som Veronica haft, fiskade Castello fram kameran för att fånga bevismaterialet. Men hur han än försökte trycka på knappen så blev inget kort taget. Inga tecken på aktivitet gavs, trots att apparaten var påknäppt och displayen lyste helt okej. Skönheten skulle strax försvinna in i en helt annan gränd, och Castello höll förtvivlat kameran i högsta hugg. Även en grävling hade blivit synlig, när den nu jagade efter Fältskog med uppspärrade käkar. Scenen präntade in sig i detektivens hjärna, men icke minsta korn av verklighet kom in i kamerahuset. Och nu gick apparaten inte heller att stänga av.

I en bok om Lucid Dreaming hade Castello läst att det funkar exakt såhär i drömmar. Där kan man varken tända eller släcka minsta lampa som man vill. Möjligtvis om det sker genom drömmens eget kontinuum, men aldrig genom medvetna kommandon. Icke heller att kolla klockan eller läsa skyltar lät sig göras i drömmar, åtminstone inte upprepade gånger, än mindre med logiska utfall. Därmed valde detektiven att vakna upp från Agnetha-febern, för att hellre testa en annan dröm. Vilket var lättare tänkt än gjort. I verkliga livet var det fullt genomförbart att åka till 1982, medan i drömtillståndet fanns helt andra motstånd vad gällde att switcha mellan olika lägen av egen kraft. Så Castello fick väl lugnt ta sig en lur, i väntan på att gripa in på någon riktig gata.









wWw