Andra kapitlet
En vacker natt stötte vi på ett hål i havet. Hålet bara var där. Och
däri låg hon : Alina Lskowska! Likt en valhona i en luftbubbla höll
hon havet utspänt åt alla håll och kanter. Den mystiska makt som
strömmade inifrån Alina kändes gränslösare än rentav Neptuni. Med
sin gränslöst mjuka makt hade vi trott att Neptuni var det mest
älskansvärda som man någonsin kunde försöka inringa. Men den
harmoniska upplevelsen hade uppenbarligen bestått i en illusion.
Passionerat koncentrerade vi oss nu på den nya molekylen som skulle
uppsluka hela universum. Alinas läppar var stora som livbojar allra
minst. Skulle dessa gummiartade bassäng-strängar vilja omfamna oss
intill sista droppen...?
Alina Lskowska kunde vi ingalunda klassa som ett stycke verklighet,
snarare något i stil med en öververklig vilja. Samtidigt föreföll
hon härstamma från ohyggliga djup, rentav under själva Underlandet?!
Vi hade spontant tolkat Alina som en rysk spion - ända tills det
polska inflytandet icke gick att ta miste på. Hennes temperament
tycktes som om den bistraste vargavinter hade drabbats av den mest
svällande sommarfeber. Vår Ubåt uRa plU2 befann sig visserligen mot
slutet av oktober, fast allting stämde ändå fasansfullt fint ihop.
Octopussy fick vi alla åtta lust att kalla henne. Lät oss blott
hindras av att tiden ännu aldrig nått fram till 80-talet. Varelsens
strumpbyxor var lika smutsgula som hennes bläckpennor var
militärgröna. En hel bibel hade hon totat samman vid det här laget,
en total bekännelse (inklusive instruktioner för hur man lämpligast
skulle få hennes läppar att öppna sig).
* *
Det hade varit ett hårt krig. Och knappast hade freden blivit
lättare, inte hittills i varje fall. Som jag redan berättat var vi
blott åtta figurer som överlevde kriget. Kvar i vår Ubåt fick vi
ingen somhelst kontakt med någon övrig verklighet. Åtminstone inte
som Kapten Klaus Trofobi lät avslöja... Dock hade han hade ju känt
Kapten Nemo i verkliga livet - så det är möjligt att Klaus hade
några riktiga spår liggandes i radion... Besättningen grunnade ofta
över hur man kunde sätta igång apparaten, ratta in dess gråaste
frekvens, nå kontakt med det hemliga klustret. De bägge rymdgubbarna
bland oss borde varit bäst lämpade för tilltaget - i synnerhet som
de funkade som navigatör respektive maskin-ingenjör. Den ene var
avlägsen släkting till såväl Yoda som Snusmumriken. Den andre hade
först varit studiekamrat med Professor Kalkyl, sedan kusin till
densamme Kalkyl. Dessutom hade bägge varit konkurrenter till HULK
samt arbetat för samma företag som Wasowski. Vi avvaktade desperat
att de skulle fixa bort ett virus ur kompassrosen.
* *
Dockan hade strax blivit illgrön av svartsjuka över denna fröken
Lskowska. Alina fick det ju att regna i världsrymden, ett slemmigt
grinande som kom trädgrenar att slå ut på Mars. Pölarna tog dockan
och monterade in under sina egna ögonlock. Nu inbillade sig det
lilla livet att halva vår besättning inte längre behövde hennes söta
närvaro. Lskowska utgjorde ju ändå den älskvärdaste kärnan. Så
dockan drog sig undan med de tre tarotkorten, för de var bättre på
att anpassa sig efter ens önskan. Dock lättare sagt än gjort vände
dockan korten emot sig. De liknade alls inga snälla spegelbilder.
Korten stretade emot och vred sig, som om de blivit magnetiserade
med samma laddning. Enda möjligheten att få fram deras ansikten
verkade vara att tränga igenom dem bakifrån. Då märkte dockan hur
hon stod och kikade åt samma håll som Dåren, Kejsarinnan och Tornet.
Vi var tvungna att bestämma oss för hur vi uppfattade världen. Hade
kriget skett genom ett periskop eller kalejdoskop, ett stetoskop
eller kassaskåp???? Horoskopet tycktes köra historien igen om hur
jag klev ner i en neapolitansk krypta [La Piovra] och kom upp genom
en göteborgsk lucka. Däremellan låg massa tyska bergrum, kanske
norska tunnlar t.o.m. Som grön löpare skulle jag ha fört drottningen
ifrån den grå konungen. Klaus Trofobis ursinne hade skallrat i
katakomberna, ackompanjerat av befriande skratt. Ingen av oss var
förmögen att förråda den andre. Alina Lskowska lät sig porträtteras
av mig i blotta nattlinnet. Sedermera nyttjade kejsarinnan bilderna
till att vinna omvärldens hänförelse. Utan dilemma, som vore det den
naturligaste sak i världen, kunde nu uRa plU2 ta sig mellan ryska
och amerikanska farvatten. Vi pendlade under professor Kalkyls
kusins överinseende. Djupa insikter fick vi i hur rymdens svärta
skiftar nyans, beroende på vem som tror sig kommendera Ubåten.
eLe
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar