ur Ubåtsbiografin : om Alina Lskowska

Andra kapitlet




En vacker natt stötte vi på ett hål i havet. Hålet bara var där. Och däri låg hon : Alina Lskowska! Likt en valhona i en luftbubbla höll hon havet utspänt åt alla håll och kanter. Den mystiska makt som strömmade inifrån Alina kändes gränslösare än rentav Neptuni. Med sin gränslöst mjuka makt hade vi trott att Neptuni var det mest älskansvärda som man någonsin kunde försöka inringa. Men den harmoniska upplevelsen hade uppenbarligen bestått i en illusion. Passionerat koncentrerade vi oss nu på den nya molekylen som skulle uppsluka hela universum. Alinas läppar var stora som livbojar allra minst. Skulle dessa gummiartade bassäng-strängar vilja omfamna oss intill sista droppen...?


Alina Lskowska kunde vi ingalunda klassa som ett stycke verklighet, snarare något i stil med en öververklig vilja. Samtidigt föreföll hon härstamma från ohyggliga djup, rentav under själva Underlandet?! Vi hade spontant tolkat Alina som en rysk spion - ända tills det polska inflytandet icke gick att ta miste på. Hennes temperament tycktes som om den bistraste vargavinter hade drabbats av den mest svällande sommarfeber. Vår Ubåt uRa plU2 befann sig visserligen mot slutet av oktober, fast allting stämde ändå fasansfullt fint ihop. Octopussy fick vi alla åtta lust att kalla henne. Lät oss blott hindras av att tiden ännu aldrig nått fram till 80-talet. Varelsens strumpbyxor var lika smutsgula som hennes bläckpennor var militärgröna. En hel bibel hade hon totat samman vid det här laget, en total bekännelse (inklusive instruktioner för hur man lämpligast skulle få hennes läppar att öppna sig).


* *


Det hade varit ett hårt krig. Och knappast hade freden blivit lättare, inte hittills i varje fall. Som jag redan berättat var vi blott åtta figurer som överlevde kriget. Kvar i vår Ubåt fick vi ingen somhelst kontakt med någon övrig verklighet. Åtminstone inte som Kapten Klaus Trofobi lät avslöja... Dock hade han hade ju känt Kapten Nemo i verkliga livet - så det är möjligt att Klaus hade några riktiga spår liggandes i radion... Besättningen grunnade ofta över hur man kunde sätta igång apparaten, ratta in dess gråaste frekvens, nå kontakt med det hemliga klustret. De bägge rymdgubbarna bland oss borde varit bäst lämpade för tilltaget - i synnerhet som de funkade som navigatör respektive maskin-ingenjör. Den ene var avlägsen släkting till såväl Yoda som Snusmumriken. Den andre hade först varit studiekamrat med Professor Kalkyl, sedan kusin till densamme Kalkyl. Dessutom hade bägge varit konkurrenter till HULK samt arbetat för samma företag som Wasowski. Vi avvaktade desperat att de skulle fixa bort ett virus ur kompassrosen.


* *


Dockan hade strax blivit illgrön av svartsjuka över denna fröken Lskowska. Alina fick det ju att regna i världsrymden, ett slemmigt grinande som kom trädgrenar att slå ut på Mars. Pölarna tog dockan och monterade in under sina egna ögonlock. Nu inbillade sig det lilla livet att halva vår besättning inte längre behövde hennes söta närvaro. Lskowska utgjorde ju ändå den älskvärdaste kärnan. Så dockan drog sig undan med de tre tarotkorten, för de var bättre på att anpassa sig efter ens önskan. Dock lättare sagt än gjort vände dockan korten emot sig. De liknade alls inga snälla spegelbilder. Korten stretade emot och vred sig, som om de blivit magnetiserade med samma laddning. Enda möjligheten att få fram deras ansikten verkade vara att tränga igenom dem bakifrån. Då märkte dockan hur hon stod och kikade åt samma håll som Dåren, Kejsarinnan och Tornet.


Vi var tvungna att bestämma oss för hur vi uppfattade världen. Hade kriget skett genom ett periskop eller kalejdoskop, ett stetoskop eller kassaskåp???? Horoskopet tycktes köra historien igen om hur jag klev ner i en neapolitansk krypta [La Piovra] och kom upp genom en göteborgsk lucka. Däremellan låg massa tyska bergrum, kanske norska tunnlar t.o.m. Som grön löpare skulle jag ha fört drottningen ifrån den grå konungen. Klaus Trofobis ursinne hade skallrat i katakomberna, ackompanjerat av befriande skratt. Ingen av oss var förmögen att förråda den andre. Alina Lskowska lät sig porträtteras av mig i blotta nattlinnet. Sedermera nyttjade kejsarinnan bilderna till att vinna omvärldens hänförelse. Utan dilemma, som vore det den naturligaste sak i världen, kunde nu uRa plU2 ta sig mellan ryska och amerikanska farvatten. Vi pendlade under professor Kalkyls kusins överinseende. Djupa insikter fick vi i hur rymdens svärta skiftar nyans, beroende på vem som tror sig kommendera Ubåten.







eLe