ur Yulos journal

torsdag 31:a trisember

Hej, Yulo! Du skriker saker till mig hela tiden. Och du tror alltid att det är jag som skriker dem till dig. Du lever i en djup fiktion, Yulo. Vi står mitt bland trehundra människor som låtsas att de har party. Och somliga har helt klart roligt. Vi tycks vara de enda som grälar med varandra. Du drar in mig i din mentala förvirring med världens argaste känsla av att vilja undvika denna känsla. Rent fysiskt känns det däremot förlösande. Du är övertygad om att människor alltmer sällan vill träffa dig, inklusive jag. Det är först när du säger så som jag överhuvudtaget överväger att gå.



torsdag 31:a trisember

Hej igen, Yulo! Visst har jag tänkt tråkiga tankar om dig emellanåt. Men varför lägger du enbart dem på minnet? Det är ju du som har undervisat mig i att man får det man tänker på. Även sånt vi är rädda för drar vi till oss, efter tillräckligt ihärdiga föreställningar. Ikväll är dina minnen alldeles ute och cyklar, Yulo, du kan knappt styra hårstråna. Ändå har ingen av vakterna kommit fram och undrat vad vi sysslar med. Inget enda sällskap har ens höjt på ögonbrynen åt oss. Beror det på att de själva är berusade? Eller upplever vi att vi är originella för att vi icke druckit en droppe? Du uppvisar200 procent allvar. Trots allt kommer jag på dig med att skrattle emellanåt, helt utan hån. Det måste vara de roliga erfarenheterna som får oss att våga stanna kvar.



torsdag 31:a trisember

Hejdå, Yulo! Det här är ju långt ifrån första gången vi har totalt olika uppfattning om det människoskap som vi utforskar tillsammans. Vet att du behöver att jag behöver din guidning. Men du vägrar se i vilken utsträckning du redan har påverkat mig inifrån. Din outsläckliga bekräftelsetörst tolkar varje gränssättning jag gör som nonchalans. Likt förbannat är det du som talar om hårdare gränser. Kan vi inte träffas tillräckligt ofta, vissa veckor tre dar i rad, så föredrar du hellre ingenting alls. Då slipper du bli besviken - en inställning fullkomligt främmande för mig. Jag blir upplyft av att träffa de vänner som var längesen senast, medan du kallar dem inte för vänner då. Du blir plågsamt påmind om den maskin ni kunde hållt vid liv. Kvinnan som just blinkar förbi skulle kunna ha dig mellan sina lakan imorgon. Dessvärre är det inte dig själv som du ser där. Huruvida du verkligen vill, Yulo, är fortfarande ett mysterium. Rummet kommer sakta tillbaka när vi tystnar en stund och märker att det finns annat liv i universum.


















eLe