Andrigo i Prag el dyl

Första episoden av SUPERSTADEN






Redan halvsju hade söndagssolen fyllt varenda gränd i Superstaden. Ändå mötte Andrigo inte en människa. Till en början uppskattade han känslan av att strosa alldeles ensam bland tusentals trafikskyltar och tornspiror. Kvart över åtta avklingade den första förtjusningen. Andrigo hade aldrig tänkt på att ställa in folkfunktionen. Det enda människoliknande hängde i ett skyltfönster och sprattlade - måhända rörde det sig om en marionett? Dock ett par partners hade han valt. De kunde befinna sig på precis vilka gator somhelst här. Superstaden skulle vara en mix mellan sju städer, närmare bestämt ålderstigna europeiska pärlmusslor. Var och en stad var remixad för att passa in i de övriga sex. Hittills hade Andrigo känt igen Prag, den stad som han prioriterat högst. Möjligtvis urskiljde han spår av Venedig och Avignon, fast ingen av dem var riktigt lika stor som Prag. Så de fanns nog representerade om än i mindre utsträckning.


Förmiddagen låg lika spöklik som den öde söndagsmorgonen. Murgluggar smälte ihop med stängda klubbentréer. Ett gäng caféstolar stod oinplockade mitt på trottoaren. Duvorna pickade till synes helt omedvetna om hur motljusindränkta de varit i flera timmar. Andrigo drog efter en strimma framtidstro, tog ett kort på gatan. Gamla drömmar fick han upp. Susilia skulle han verkligen vilja träffa nu! För första gången någonsin ville han det. Hade hon blivit prästinna vid det här laget? Eller satt Susilia kvar på balkongen och målade på sin avhandling? Egentligen hade Andrigo sökt sig till en realistisk roman, ett genommänskligt drama, ingen direkt deckare, bara en konkret men avancerad samtidshistoria. I sista stund ändrade han sig, körde istället sitt tryggt invanda science-fiction-spår, kryddat med små världsåskådningar.


En ljudlös frekvens hade Andrigo fått med sig i öronen. Den behövdes ju inte nu när bilar, barnvagnar och annat buller lös med sin frånvaro. Så han rattade in kanal Alphaville. Där strömmade Motion Sickness med Hot Chip, en synthstompig låt från 2012. Herre jävlar, det var sextiofem år sedan nu, ett helt arbetsliv på den tiden. Ändå var Andrigo ungefär lika ung numera, 2077. Under internets barndom producerade britterna fortfarande den bästa populärrocken, ända sedan psykedeliska epoken stått i full blom. Likt förbaskat hade Andrigo aldrig sett till att välja någon av alla engelska städer, inte ens en enda tysk. Göteborg hade han däremot låtit markera - knappast av nyfikenhet, bara av bekvämlighet. Andrigo hade tvingat sig att bo i det fiskstimmet år ut och in. Visst värde förelåg ändå i att kunna gå hem och rota bland sina grejer någonstans längs den ovana hybriden. För att inte tala om bekantingar som man kunde stöta ihop med - dvs om Andrigo hade kommit ihåg att koppla på folkfunktionen.



Hur många dagar skulle gå före de råkade korsa samma gränd? Medföljde några telepatiska tillvägagångssätt i matrisen? Skulle Susilia ha ett rosalila sken omkring sig, en mantel som blott var en virkad sjal? Hon hade säkert varit påve i ett tidigare liv, åtminstone organist. Sedan hade hon klivit ner i kropparna, klätt sig i trikådräkt och testat scenen. Särskilt djupt ner i ytan hade Susilia sällan trängt dock. Skulle han jämföra med Marjanna blev proportionerna svindlande. Marjanna dansade sig naken varannan natt inför hundratals ögon. Hon hade provat allt smink som finns i världen. Kanhända skulle Andrigo inte ens känna igen henne här ute på gatan? Nå, han hade kryssat för båda damerna. Doktorn skulle ha påpekat att Andrigo valt såväl madonnan som horan - för att få kompletterande möjligheter. Emellertid just nu skulle han bli lycklig över en enda, mänsklig möjlighet. Sålänge tog sig Andrigo för att fotografera en vilsekommen sköldpadda.











= ännu en inledd novell sprungen ur motivation till rentav roman.






wWw