Göteborg ännu Annandag påsk 2013
Gryningen har klättrat upp i
master och stängsel som
släpper igenom outredda
korn av sol
som kastas tillbaks från ena kvinnans
drömska hår och
den andras klarvakna blick mot
bergsklyftan här
där jag Gustensson och kompanjon Björnbacke
står och trycker
på varsin skärm
i god skymundan
från det motljus som just
tar kvinnorna på
bar gärning. Den lilla blonda med sin
enorma kamera över brösten
förefaller göra en
hemskt närgående
dokumentär om "den brasilianska elefanten"
och hennes arbete ombord
på båtvraket
bakom dem
i magasinsskjulet skyltat
LYCKOMATROSA
som den gamle björnbacken fått höra
består av
en kombinerad restaurang, nattklubb,
klaviaturfabrik och tillika museum,
grossistfirma för skaldjur, vuxenskola och inte minst
burlesquecirkus! Kanhända
döljs där betydligt mer
vinstindrivande saker än så
djupt ner i skrovet
- dock ska vi icke
låta misstankarna ta överhanden
ehuru exakt som vi befarade
fullkomligt felaktigt
att kvinnorna voro privatdetektiver
ser man ofta det man har
på egen hjärna
i de människor som korsar
ens spårsinne, dess
vanligtvis väldigt smala ficklampsstrimma. Kjolklädda elefanten
böjer sig mitt
under cigarettbrinnande paus
i inspelningen
och stoppar
ett föremål påminnande
om en nutida minnessticka
kommen ur sin klack
in i en helt annan
ihålighet
tillhörande den båt hon arbetar på,
fast det ser ut som
om den mulligmörka
bara fimpar
skulle hon mycket väl kunna vara spion
medan dokumentärmakerskan säkerligen
har ett liv som detektiv
antingen helt privat
eller hemligt förtrogen?!?
Hursomhelst
händer där grejer nu
när med ens en tredje man
dyker upp
i fräck kavaj
och rostiga jeans
ansätter han kvinnorna med leende handskakningar
som de lyckas besvara och
strax har kameran
satts på på nytt
och jag utgår kallsvettigt från
att Björnbacke vet vad han gör
in i minsta detalj
som kan fånga honom bland bovarna
eller hos polisen
när nu materialet må bevisa sig
med sin längsta arm om
brasilianskans underbart oändliga midja
i falsk eller
äkta glädje...
eLe
30 juli 2012
PoetDetektiven på hittat uppdrag (episod 2)
Göteborg alltjämt Annandag påsk 2013
Björnbacke och jag står
likt två gåtfulla rådjur i
givakt inför
gryningens hungriga strålar och
spanar in
de bägge damerna i
deras privata
detekterande av
ledtrådar i trålnäten
och mikrokomponenter i
stora trälårar som ligger
i drivor runt den magasinerade båten
med tveksamt tillstånd
att vara lite mer
än bara en bar,
säkrar de bildmaterial, knäpper på
stängselrevor, förmodligen själva utomstående
nosar kvinnorna
kring kajutan;
den ljusa ser ut som
en finska, med mjuk näsa och
hårt
bakåtstrukna hårtestar
medan den mörka liknar
en indisk ande i
brasilianska former som
Björnbacke redan är rätt man att skugga, utifall
vi tvingas följa skilda
spår, får jag ta
finskan, jo
fina fisken! Hon finner just
på skeppsskjulets port
en underlig signatur
som undertecknad Gustensson
låtit inplantera
tätt följt av
ett par pianotangenter
som min kompanjon lagt dit en
trekvart tidigare
i sin brunbeiga
tweedkavaj med ankare på
armbågarna och
rostiga jeans
ger Björnbacke ett härdat
dock ändå lite lajbans
intryck till på
köpet med rödbrusiga
polisonger och
hårdkokta drag;
däremot jag
frambär ängsligare sidor, bortkomna
i all sin oförmåga
att ljuga
likafullt klurigt gula
i min uppenbarligen gröna
hatt
fullkomligt malplacerad för
förföljesejobb, fast
vafasen
förmodligen därför misstänker man mig inte?
Den samlade effekten
av våra uppenbarelser blir
någonting i stil med
Björn Gustafson
dennes oskyldigt kriminella
karaktärer från tidigt 80-tal
som i själva verket går tillbaks långt äldre än så
med medhavd matväska
innehållande holländskt öl
och danska wienerbröd och
hela happarajset
så sant som varde sagt
må ni dock tro
vi blott förklär oss till
hemkära underhuggare som
underhuggarna ej må tro
skall hugga till
likt kamerablixtar från
oklar himmel?!?
eLe
Björnbacke och jag står
likt två gåtfulla rådjur i
givakt inför
gryningens hungriga strålar och
spanar in
de bägge damerna i
deras privata
detekterande av
ledtrådar i trålnäten
och mikrokomponenter i
stora trälårar som ligger
i drivor runt den magasinerade båten
med tveksamt tillstånd
att vara lite mer
än bara en bar,
säkrar de bildmaterial, knäpper på
stängselrevor, förmodligen själva utomstående
nosar kvinnorna
kring kajutan;
den ljusa ser ut som
en finska, med mjuk näsa och
hårt
bakåtstrukna hårtestar
medan den mörka liknar
en indisk ande i
brasilianska former som
Björnbacke redan är rätt man att skugga, utifall
vi tvingas följa skilda
spår, får jag ta
finskan, jo
fina fisken! Hon finner just
på skeppsskjulets port
en underlig signatur
som undertecknad Gustensson
låtit inplantera
tätt följt av
ett par pianotangenter
som min kompanjon lagt dit en
trekvart tidigare
i sin brunbeiga
tweedkavaj med ankare på
armbågarna och
rostiga jeans
ger Björnbacke ett härdat
dock ändå lite lajbans
intryck till på
köpet med rödbrusiga
polisonger och
hårdkokta drag;
däremot jag
frambär ängsligare sidor, bortkomna
i all sin oförmåga
att ljuga
likafullt klurigt gula
i min uppenbarligen gröna
hatt
fullkomligt malplacerad för
förföljesejobb, fast
vafasen
förmodligen därför misstänker man mig inte?
Den samlade effekten
av våra uppenbarelser blir
någonting i stil med
Björn Gustafson
dennes oskyldigt kriminella
karaktärer från tidigt 80-tal
som i själva verket går tillbaks långt äldre än så
med medhavd matväska
innehållande holländskt öl
och danska wienerbröd och
hela happarajset
så sant som varde sagt
må ni dock tro
vi blott förklär oss till
hemkära underhuggare som
underhuggarna ej må tro
skall hugga till
likt kamerablixtar från
oklar himmel?!?
eLe
27 juli 2012
PoetDetektiven på hittat uppdrag (episod 1)
Göteborg Annandag påsk 2013
April är bara en timme gammal.
Faktumet stoppar
dock knappast
ett par inbitna privatdetektiver från
att arbeta som om det vore
en morgon av mycket rutinerat slag. Björnbacke
och jag klättrar omkring i
för oss en smula obekanta kvartér en bit ut längs hamnen,
skulle enkelt kunna snava på
sönderfallna stängsel
och containerhakar eller
saknade bryggbrädor. Magasinsbyggnaderna tycks
begagnas till precis allt
i världen utom
sjöfartsrelaterad verksamhet; vissa
står kusligt uppgläntade
medan vissa blinkar beredda
att slå larm. Vad som Björnbacke hör
liknar varken knirkande
stegpinnar eller
fiskmåsars förberedande dans
i denna anmärkningsvärt
vårvarma aprilskiftning,
snarare då
ett mörkt pianoklink
som kunde ha härrört ur levande människofingrar
om inte melodin ideligen
börjat om och
slumrat bort och
börjat om likt en speldosa
eller signaturklippet på
någon ostartad dvd-filmmeny? Avbryts gör
våra undringar av en
helt annan observation: Två kvinnor
knallar över skrotet, runt ett
uppdraget båtskrov
under månlyktan.
Tjugofyra-åringarna ifråga tar varv
efter varv med kamera och
mikrofon, icke som aktörer,
bara observatörer. Vi kan sluta oss
till att de vill ge ett
relativt åtskilt intryck,
som om de inte nödvändigtvis
är kompanjonskor.
Den lite mulligare framträder i
kavaj och kjol
trots dess nattliga nyans,
medan den något tunnare försvinner i
ljus blus och byxor
typ inuti en aura. Kvinnorna ser ut
att vara fullt medvetna
om hur de snokar i
varje detalj
med vitt synfält
på ett rutinerat men samtidigt
vaket vis, som vore de
ett par privatdetektiver.
eLe
April är bara en timme gammal.
Faktumet stoppar
dock knappast
ett par inbitna privatdetektiver från
att arbeta som om det vore
en morgon av mycket rutinerat slag. Björnbacke
och jag klättrar omkring i
för oss en smula obekanta kvartér en bit ut längs hamnen,
skulle enkelt kunna snava på
sönderfallna stängsel
och containerhakar eller
saknade bryggbrädor. Magasinsbyggnaderna tycks
begagnas till precis allt
i världen utom
sjöfartsrelaterad verksamhet; vissa
står kusligt uppgläntade
medan vissa blinkar beredda
att slå larm. Vad som Björnbacke hör
liknar varken knirkande
stegpinnar eller
fiskmåsars förberedande dans
i denna anmärkningsvärt
vårvarma aprilskiftning,
snarare då
ett mörkt pianoklink
som kunde ha härrört ur levande människofingrar
om inte melodin ideligen
börjat om och
slumrat bort och
börjat om likt en speldosa
eller signaturklippet på
någon ostartad dvd-filmmeny? Avbryts gör
våra undringar av en
helt annan observation: Två kvinnor
knallar över skrotet, runt ett
uppdraget båtskrov
under månlyktan.
Tjugofyra-åringarna ifråga tar varv
efter varv med kamera och
mikrofon, icke som aktörer,
bara observatörer. Vi kan sluta oss
till att de vill ge ett
relativt åtskilt intryck,
som om de inte nödvändigtvis
är kompanjonskor.
Den lite mulligare framträder i
kavaj och kjol
trots dess nattliga nyans,
medan den något tunnare försvinner i
ljus blus och byxor
typ inuti en aura. Kvinnorna ser ut
att vara fullt medvetna
om hur de snokar i
varje detalj
med vitt synfält
på ett rutinerat men samtidigt
vaket vis, som vore de
ett par privatdetektiver.
eLe
24 juli 2012
fortsatta elefanterna
eLe
tredje ELEFANTEN
dammsugaren strövar fram
över stäpp, genom öknar, korsar flodfåran;
suger troget in alla lukterna
av familjemedlemmar som förbrända blivit liggandes;
snubblar ibland på sin snabel
men slipper i varje fall ha ringlande sladd på släp
tack vare uråldrig trådlöshet
femte ELEFANTEN
ety hon ej fått vatten på sig
på drygt fyra dygn
börjar lekamen sakta spricka
av torkad suktan, elegant ifall varit elefant
men som mänsklig lerklump
föredrar hon fortsätta forma sig
ej bliva färdig porslinsvas
sjätte ELEFANTEN
E legenden utan ände?
E legering mellan älvans ben och elfenben
E lefvande begrafven lemonad
E ledsen eller leende eller ledsen eller leende eller ledsen
E e femte (F e sJÄTTE enormt ofantlig)
Et le fantasme et le lettrisme
E leken kär i leken eller endast i lemmarna?
eLe
23 juli 2012
går verkligen omkring
eLe
Gått extra distrikt ett par vackra morgnar nere vid den vidsträckta hamnen, samt högst på de mysigt krångliga myntbergen. Söndag kl 7 borde varit ödsligt, men från nåt magasin kom ut horder av raveparty-people el dyl [var visst Open Air på beachen]. För att inte nämna rådjuren som stod kvar i brynet längre än någonsin... Måndag gick en timma snabbare när jag visste var alla obegripliga brevlådor satt.
Sen nyss fick jag o syrran uppleva lille L kuta omkring i min lilla lägenhet för första gången (betydligt större hos föräldrarna). Hann knappt få fart förrän det var dags att vända om igen. Tänk så kort tid det gick mellan han lärde sig både stå, gå, småspringa och resa sig själv! Helt omöjligt att sitta still och titta på elefantfilm med lille L, men klinka på pianot går bra.
eLe
Gått extra distrikt ett par vackra morgnar nere vid den vidsträckta hamnen, samt högst på de mysigt krångliga myntbergen. Söndag kl 7 borde varit ödsligt, men från nåt magasin kom ut horder av raveparty-people el dyl [var visst Open Air på beachen]. För att inte nämna rådjuren som stod kvar i brynet längre än någonsin... Måndag gick en timma snabbare när jag visste var alla obegripliga brevlådor satt.
Sen nyss fick jag o syrran uppleva lille L kuta omkring i min lilla lägenhet för första gången (betydligt större hos föräldrarna). Hann knappt få fart förrän det var dags att vända om igen. Tänk så kort tid det gick mellan han lärde sig både stå, gå, småspringa och resa sig själv! Helt omöjligt att sitta still och titta på elefantfilm med lille L, men klinka på pianot går bra.
eLe
21 juli 2012
hittande av kontext för Privat PoetDetektiv
Fröken Älva Älgskogs ingress
i kriminalhistorisk uppgift till lärodjuren
Oj oj oj, jisses alla jävlar! Nu har människans poesisida genomgått en omförtrollning. Från allt detta material till exakt samma material... Hur går ett dylikt mysterium till egentligen?!? Allt blir mycket mycket smidigare, utrymmet växer ytterligare, men ingen enda episod eller kommatecken måste skalas bort. Om det liknade livet så vore det hemskt åtråvärt - inte sant?!
Antares å sin sida har jobbat i det fördolda med att hitta en privatdetektiv för sin fortsatta historia. Den ska nu börja på riktigt. Visserligen har han inbillat sig det både elva och tolv gånger tidigare, i varianter som ni nog knappast kunnat låta bli att läsa. Men nu var det som om hela systemet stängdes ner ett par veckor, komprimerades, gjorde sig redo för ett allvarligt menat koncept.
Samtidigt blev inte ett skit skrivet, vilket tyder på ovanlig anspänning. Jag befarar det rört sig om en mix mellan bitterhet, verklig vilja, lättja, fokus och rampfeber. Även fast författaren själv hävdar det handlar om att bara bestämma sig för kontexten, den som ska genomsyra människorna i hela mysteriet. Inga vingar utvecklades ens när Antares slumrade fram det suveräna uppslaget PoetDetektiven, den som redogör för allt i poetisk form istället för den officiellt privata. Han skulle t o m kunna vara en kriminell spion, dvs en som ingalunda bedrar motparten enligt hederlig sed, utan som helt enkelt låter bli att spionera - emedan hans blick redan älskar alla de personer den ser.
Vi har ju i veckan fått kolla in kriminalromaner i nygamla filmatiseringar, följt besynnerliga typer eller vanliga förebilder. Såväl Marklund som Mullvaden som diverse dubbelsvindlare och äkta nätporr har rullat här på det moderna, blåstrålade bilderbandet. Så nu är det dags att ni, mina ärade lärodjur, letar fram varsin guldtacka ur hans kassaskåp. Tag sådana som ni tror Antares skulle kunna bygga en bok på, trots allt, eller som åtminstone påminner honom om sin egenhändiga essens! Låt oss reprisera glömda tuggor från skafferiet, bland allt som vetter åt deckargåtor till...? Och håll det kort; detta bör vara en pågående process!!
[...se kommande text härovan för deras genomförande - nu bara frökens sammanfattande företal...]
wWw
i kriminalhistorisk uppgift till lärodjuren
Oj oj oj, jisses alla jävlar! Nu har människans poesisida genomgått en omförtrollning. Från allt detta material till exakt samma material... Hur går ett dylikt mysterium till egentligen?!? Allt blir mycket mycket smidigare, utrymmet växer ytterligare, men ingen enda episod eller kommatecken måste skalas bort. Om det liknade livet så vore det hemskt åtråvärt - inte sant?!
Antares å sin sida har jobbat i det fördolda med att hitta en privatdetektiv för sin fortsatta historia. Den ska nu börja på riktigt. Visserligen har han inbillat sig det både elva och tolv gånger tidigare, i varianter som ni nog knappast kunnat låta bli att läsa. Men nu var det som om hela systemet stängdes ner ett par veckor, komprimerades, gjorde sig redo för ett allvarligt menat koncept.
Samtidigt blev inte ett skit skrivet, vilket tyder på ovanlig anspänning. Jag befarar det rört sig om en mix mellan bitterhet, verklig vilja, lättja, fokus och rampfeber. Även fast författaren själv hävdar det handlar om att bara bestämma sig för kontexten, den som ska genomsyra människorna i hela mysteriet. Inga vingar utvecklades ens när Antares slumrade fram det suveräna uppslaget PoetDetektiven, den som redogör för allt i poetisk form istället för den officiellt privata. Han skulle t o m kunna vara en kriminell spion, dvs en som ingalunda bedrar motparten enligt hederlig sed, utan som helt enkelt låter bli att spionera - emedan hans blick redan älskar alla de personer den ser.
Vi har ju i veckan fått kolla in kriminalromaner i nygamla filmatiseringar, följt besynnerliga typer eller vanliga förebilder. Såväl Marklund som Mullvaden som diverse dubbelsvindlare och äkta nätporr har rullat här på det moderna, blåstrålade bilderbandet. Så nu är det dags att ni, mina ärade lärodjur, letar fram varsin guldtacka ur hans kassaskåp. Tag sådana som ni tror Antares skulle kunna bygga en bok på, trots allt, eller som åtminstone påminner honom om sin egenhändiga essens! Låt oss reprisera glömda tuggor från skafferiet, bland allt som vetter åt deckargåtor till...? Och håll det kort; detta bör vara en pågående process!!
[...se kommande text härovan för deras genomförande - nu bara frökens sammanfattande företal...]
wWw
18 juli 2012
vidare kring konflikter mellan visuellt /auditivt, introvert /extravert osv
ur mitt/vårt studerande av NLP-material via Wyatt Woodsmall & Eben Pagan
Nytt för mig är den intressanta "utvecklingshistoriken" mellan representationssystemen: Från barnets kinestetiska "dansscen" direkt genom rummet/rummen, via lärjungens auditiva "bandspelare" där man behöver spola fram till varje minne i rätt tidsordning, via den mer vuxnes visuella "similar picture" (snarast lik en bluerayspelare ifall denna förmått representera en hel filmsekvens i en enda ruta), till den digitala "datorn" som lagrar exakt allt.
Det är det visuella som Woodsmall hänför till "space", medan det kinestetiska bottnar i "sensations". Det auditiva laborerar främst med "time" som sagt (och det digitala med "meaning", som de uppskattar blott 5% kör som sitt huvudsakliga redskap).
Rörelse är alltjämt kinestetiskt motiverat, medan förhållandet mellan positioner i rummet tas in visuellt...? Sedd som intelligens har jag haft svårast för det senare, vilket ger ytterligare skäl till våra aningar numera att jag (trots allt) är mer kinestetisk än visuell (kanske t o m mer auditiv än visuell). Nå, en kinestetisk individ kan ändå på det hela taget vara mer utvecklad än en visuell, ja rentav mer visuellt utvecklad än den visuelle?!
Åldrarna verkar vara symboliska, och skvallra om vilken fas i livsutvecklingen man speglar, vilken man fokuserar sin tillvaro igenom, men har alla möjligheter att ändra på genom att jobba uppmärksamt på sin uppmärksamhet. Knappast handlar det om vilken man sitter fast i, vilket skulle vara mer psykoanalytiskt sett.
En givande observation gjorde jag sedan min skrivarvän påpekade hur svårt hon har för ljudböcker, för att hon själv vill ljuda orden. Kanhända är det en internt/introvert form av auditiv preferens, för att det rör sig om att nynna för sig själv (eller för vad man tror är människor utanför sig själv).
Hursomhelst, märkte det igår ännu en gång, när vi ** kollade vinflaskor. Dvs jag får grava problem med att överhuvudtaget se etiketterna /vad det står på dem, medan jag lyssnar eller förväntas lyssna. Min oförmåga tycks bestå i att själv ljuda namnen inom mig medan jag får fullt med ljud utifrån.
Ljuden utifrån kan bestå av såväl en pratande kamrat som trafiksignaler eller en massiv "musikvägg" som stänger av all kontakt med min repetitions- och reflektionsförmåga. För jag behöver tydligen röra tungan och "höra" min egen röst om jag skall lägga skyltar jag läser/ser på minnet.
Medan någon presenterar innebörder så behöver jag lära mig att SAMTIDIGT hålla ett visst, önskvärt mått av inre dialog gående...? ****
Very important for learning! Som W bekräftade redan i början av Advanced Learning module 4:
"You need to repeat back everything you hear, in your own voice, immediately after you hear it. You need to be repeating back everything Eben and I say, in your own voice inside your head, immediately after you hear it."
Annars tenderar endera funktionen att ta över = antingen tänker jag enbart på vad jag vill säga (och lyssnar inte) eller så lyssnar jag bara (och måste ta många sekunders paus innan jag har en aning om vad jag ska svara). Det förra till förtret under ett normalt samtal, det senare till stor nackdel när damer är på språng genom en klubb.
Mitt internt ljudande lässätt tycker jag mig ha observerat, även om fler observationer måste göras - kan fortfarande vara önsketänkande. Vidare verkar den visuella trögheten ha förstärkts på senare år... Trots att jag lärde mig bokstäver o läsa ord före de flesta i lekskolan, har jag alltid varit bland de långsammaste på att ta in texter = Registration [1st part of memory].
Däremot synes jag snabbare än somliga på Retention [2nd part of memory = keeping information], vilket dessvärre vant mig låta bli att notera saker genom minneslappar. För att inte tala om hur omedelbar jag kan vara på Recall [3rd part of memory = getting the information out again] t ex skapa inre bilder eller återge som berättelse... som ibland låter mer övertygande än de stämmer med verkliga bakgrunden.
** Uuu är i relation till mig bra på att prata oavbrutet (som jag upplever det). Uuu väntar visserligen på svar efter var och varannan mening, men detta är ju en del av den oavbrutna uppmärksamheten = förväntan på ständig auditiv närvaro.
**** Säkert uppstår slitningar emedan Uuu vill att detta skall ske på ett extravert vis, dvs återges inte bara i det egna huvudet, utan tillsammans?!
Samtidigt - när jag är som mest entusiastisk och använder världen /er som direkt bollplank på ett extravert vis - då får jag ofta höra att jag måste greppa materialet och reflektera mera inom mig först - innan det är dags att ens öppna den mun som samtidigt är alltför obenägen att öppna sig...
Javisst, livets underbara paradoxer? :-)
wWw
Nytt för mig är den intressanta "utvecklingshistoriken" mellan representationssystemen: Från barnets kinestetiska "dansscen" direkt genom rummet/rummen, via lärjungens auditiva "bandspelare" där man behöver spola fram till varje minne i rätt tidsordning, via den mer vuxnes visuella "similar picture" (snarast lik en bluerayspelare ifall denna förmått representera en hel filmsekvens i en enda ruta), till den digitala "datorn" som lagrar exakt allt.
Det är det visuella som Woodsmall hänför till "space", medan det kinestetiska bottnar i "sensations". Det auditiva laborerar främst med "time" som sagt (och det digitala med "meaning", som de uppskattar blott 5% kör som sitt huvudsakliga redskap).
Rörelse är alltjämt kinestetiskt motiverat, medan förhållandet mellan positioner i rummet tas in visuellt...? Sedd som intelligens har jag haft svårast för det senare, vilket ger ytterligare skäl till våra aningar numera att jag (trots allt) är mer kinestetisk än visuell (kanske t o m mer auditiv än visuell). Nå, en kinestetisk individ kan ändå på det hela taget vara mer utvecklad än en visuell, ja rentav mer visuellt utvecklad än den visuelle?!
Åldrarna verkar vara symboliska, och skvallra om vilken fas i livsutvecklingen man speglar, vilken man fokuserar sin tillvaro igenom, men har alla möjligheter att ändra på genom att jobba uppmärksamt på sin uppmärksamhet. Knappast handlar det om vilken man sitter fast i, vilket skulle vara mer psykoanalytiskt sett.
En givande observation gjorde jag sedan min skrivarvän påpekade hur svårt hon har för ljudböcker, för att hon själv vill ljuda orden. Kanhända är det en internt/introvert form av auditiv preferens, för att det rör sig om att nynna för sig själv (eller för vad man tror är människor utanför sig själv).
Hursomhelst, märkte det igår ännu en gång, när vi ** kollade vinflaskor. Dvs jag får grava problem med att överhuvudtaget se etiketterna /vad det står på dem, medan jag lyssnar eller förväntas lyssna. Min oförmåga tycks bestå i att själv ljuda namnen inom mig medan jag får fullt med ljud utifrån.
Ljuden utifrån kan bestå av såväl en pratande kamrat som trafiksignaler eller en massiv "musikvägg" som stänger av all kontakt med min repetitions- och reflektionsförmåga. För jag behöver tydligen röra tungan och "höra" min egen röst om jag skall lägga skyltar jag läser/ser på minnet.
Medan någon presenterar innebörder så behöver jag lära mig att SAMTIDIGT hålla ett visst, önskvärt mått av inre dialog gående...? ****
Very important for learning! Som W bekräftade redan i början av Advanced Learning module 4:
"You need to repeat back everything you hear, in your own voice, immediately after you hear it. You need to be repeating back everything Eben and I say, in your own voice inside your head, immediately after you hear it."
Annars tenderar endera funktionen att ta över = antingen tänker jag enbart på vad jag vill säga (och lyssnar inte) eller så lyssnar jag bara (och måste ta många sekunders paus innan jag har en aning om vad jag ska svara). Det förra till förtret under ett normalt samtal, det senare till stor nackdel när damer är på språng genom en klubb.
Mitt internt ljudande lässätt tycker jag mig ha observerat, även om fler observationer måste göras - kan fortfarande vara önsketänkande. Vidare verkar den visuella trögheten ha förstärkts på senare år... Trots att jag lärde mig bokstäver o läsa ord före de flesta i lekskolan, har jag alltid varit bland de långsammaste på att ta in texter = Registration [1st part of memory].
Däremot synes jag snabbare än somliga på Retention [2nd part of memory = keeping information], vilket dessvärre vant mig låta bli att notera saker genom minneslappar. För att inte tala om hur omedelbar jag kan vara på Recall [3rd part of memory = getting the information out again] t ex skapa inre bilder eller återge som berättelse... som ibland låter mer övertygande än de stämmer med verkliga bakgrunden.
** Uuu är i relation till mig bra på att prata oavbrutet (som jag upplever det). Uuu väntar visserligen på svar efter var och varannan mening, men detta är ju en del av den oavbrutna uppmärksamheten = förväntan på ständig auditiv närvaro.
**** Säkert uppstår slitningar emedan Uuu vill att detta skall ske på ett extravert vis, dvs återges inte bara i det egna huvudet, utan tillsammans?!
Samtidigt - när jag är som mest entusiastisk och använder världen /er som direkt bollplank på ett extravert vis - då får jag ofta höra att jag måste greppa materialet och reflektera mera inom mig först - innan det är dags att ens öppna den mun som samtidigt är alltför obenägen att öppna sig...
Javisst, livets underbara paradoxer? :-)
wWw
17 juli 2012
14 juli 2012
följande elefanterna
eLe
fjärde ELEFANTEN
med sug efter mänsklig kunskap
i brist på fungerande TV-program
stack han elkabeln rätt i sin snabel
fann fyra farofyllda fel
Femte chocken var alltför ofantlig för att minnas
så höll sig hädanefter
till mindre fantasier, om än i myriader
åttonde ELEFANTERNA
elefantropologen fiskar fram sin elefanteckningsbok
Elefanterna uppvisa obegränsad förmåga balansera på spindeltråd.
Bland de tecknade fantomerna finner vi minst fyra elefanter : Dumbo, Babar, Pellefant, Tantor.
Olifanten brukade tuta i sitt signalhorn.
Ekoreparatörer har planer på att plantera in elefanter i Australien, som kan beta av allt överrepresenterat elefantgräs.
(Jag ser snart elefanter bakom varje fenomen, nu senast i paprikan.)
De rosa är inte riktigt lika illusionsmässiga som de lila - inte sant?
Ofantligast bland alla moderns månar : Ganymedes, större än planeten merkur, men färre än allesammans.
Började med att be lille Ganesha om intellektuell välgång och - ? - det slutade med att jag betvivlade mitt hjärta.
eLE
fjärde ELEFANTEN
med sug efter mänsklig kunskap
i brist på fungerande TV-program
stack han elkabeln rätt i sin snabel
fann fyra farofyllda fel
Femte chocken var alltför ofantlig för att minnas
så höll sig hädanefter
till mindre fantasier, om än i myriader
åttonde ELEFANTERNA
elefantropologen fiskar fram sin elefanteckningsbok
Elefanterna uppvisa obegränsad förmåga balansera på spindeltråd.
Bland de tecknade fantomerna finner vi minst fyra elefanter : Dumbo, Babar, Pellefant, Tantor.
Olifanten brukade tuta i sitt signalhorn.
Ekoreparatörer har planer på att plantera in elefanter i Australien, som kan beta av allt överrepresenterat elefantgräs.
(Jag ser snart elefanter bakom varje fenomen, nu senast i paprikan.)
De rosa är inte riktigt lika illusionsmässiga som de lila - inte sant?
Ofantligast bland alla moderns månar : Ganymedes, större än planeten merkur, men färre än allesammans.
Började med att be lille Ganesha om intellektuell välgång och - ? - det slutade med att jag betvivlade mitt hjärta.
eLE
9 juli 2012
Andrigo likt Argento eller Fellini
Tredje episoden av SUPERSTADEN
Efter en vecka i den ofantligt ödsliga staden såg Andrigo blott fönsterglas och brunnslock överallt. Dock i en obevakad sekund dök en människa äntligen upp, sammanbiten men änglalik. Hennes mun dröp av syra medan ögonen strålade fromt. Människoväsendet kom utsimmandes ur porten på Via Sovrumano 77. Andrigo hade inte begripit huruvida där var hotell, bar, stripklubb eller kontor, någon särskild skola eller galleri, antikbutik - kanske hela cirkusen. Stället hade ju varit stängt fast det aldrig sett ut så. Hur det än hängde ihop stängde madonnan den lilaaktiga glipan och gled vidare ut längs den våta gränden.
Kunde det verkligen vara Susilia som mötte hans gapande blick?! Det kändes som att få ett paraply uppspänt i ryggmärgen. Söndagssolen lös med sin frånvaro denna magiska julimorgon. Hennes steg lät som avlägsna orgeltoner, trots att hon redan kommit nära honom. Andrigo hade hela tiden varit medveten om att Susilia rörde sig någonstans i Superstaden. Ändå blev han överrumplad, bet sig nästan i hjärtat. Den totalt ensamma veckan hade knappast räckt för att vaccinera hans sinnen. Kvinnan var kompromisslös i sin mystik, behövde inga solglasögon, kunde ha varit spion i alla fall. Väsendet var potentiellt vackrare än varenda fontän i hela staden, denna superstad som bestod av sju skilda städer.
Susilia å sin sida hade ingen aning om att Andrigo var i stan. Likafullt fanns inga tecken på överraskning i hennes kroppsspråk. Än mindre visste hon att staden var folktom sånär som på henne själv. Tvärtom fanns i Susilias spelinställning små hantverkare i vareviga vinkel och prång. I Andrigos spelomgång figurerade inget folk alls, som han glömt sätta på. Enbart sig själv, sin älskade ängel och en satans demon hade han hunnit välja. Man tittade på världen antingen via tappar eller via stavar, i bästa fall genom både och. Det skulle handla om färg eller mörkerseende, men kunde grundlägga ens psykologi vida djupare. Där Andrigo zoomade in superskarpt på detaljer, en åt gången, fick dem att fästa sig klistermärkshårt i minnet, så såg Susilia hela gatan samtidigt i en suddigare skiss. Hon gick sällan miste om många rörelser, scannade lätt hela kontexten, men mindes färre föremål i deras särskilda skimmer.
Så när Andrigo sökte gripa tag i Susilias arm, hade hon redan dragit undan den med ett helt vanligt frågetecken uppstickandes mellan skulderbladen. Där låg en subtilt sexuell förväntan över det oväntade dödläget. De blev ståendes på språng och fokuserade varandra likt en orm i en slottssal, likt en livmoder på en byggarbetsplats. Det gick hål i den besynnerliga gränden, och ännu en gränd framsprang där. Morriconelik skräckmusik slank om hörnet och fyllde flera slumrande kvartér bortanför. Nu inbillade sig Andrigo att Susilia skulle skrika och peka på provröret i hans kavajficka.
Istället log Susilia sällsamt lugnt och fiskade fram en fullvuxen yngling ur sin ena nätstrumpa. Fastän sådana brukade spöka i hans fantasi hade Andrigo aldrig lagt märke till just hennes lårhöga strumpor. Däremot stirrade han omedelbart på den lille mannen, som Andrigo omöjligen drömt om kunnat få rum därinne. Hade ynglingen varit en strimma rök? Det rörde sig dessutom om hans gamle kamrat, närmare bestämt Yufonshu. De hade inte setts på flera århundraden ju! Men nu var det tydligen dags att återuppta striden. Det gällde kampen om den gemensamma kunskapen. Varken Yufonshu eller Andrigo ville vinna den. De var ärkefiender, men duellerade till döds om broderskapets paradoxala sanning. Bara för att slippa bli missförstådd och ensam kvar...
wWw
Efter en vecka i den ofantligt ödsliga staden såg Andrigo blott fönsterglas och brunnslock överallt. Dock i en obevakad sekund dök en människa äntligen upp, sammanbiten men änglalik. Hennes mun dröp av syra medan ögonen strålade fromt. Människoväsendet kom utsimmandes ur porten på Via Sovrumano 77. Andrigo hade inte begripit huruvida där var hotell, bar, stripklubb eller kontor, någon särskild skola eller galleri, antikbutik - kanske hela cirkusen. Stället hade ju varit stängt fast det aldrig sett ut så. Hur det än hängde ihop stängde madonnan den lilaaktiga glipan och gled vidare ut längs den våta gränden.
Kunde det verkligen vara Susilia som mötte hans gapande blick?! Det kändes som att få ett paraply uppspänt i ryggmärgen. Söndagssolen lös med sin frånvaro denna magiska julimorgon. Hennes steg lät som avlägsna orgeltoner, trots att hon redan kommit nära honom. Andrigo hade hela tiden varit medveten om att Susilia rörde sig någonstans i Superstaden. Ändå blev han överrumplad, bet sig nästan i hjärtat. Den totalt ensamma veckan hade knappast räckt för att vaccinera hans sinnen. Kvinnan var kompromisslös i sin mystik, behövde inga solglasögon, kunde ha varit spion i alla fall. Väsendet var potentiellt vackrare än varenda fontän i hela staden, denna superstad som bestod av sju skilda städer.
Susilia å sin sida hade ingen aning om att Andrigo var i stan. Likafullt fanns inga tecken på överraskning i hennes kroppsspråk. Än mindre visste hon att staden var folktom sånär som på henne själv. Tvärtom fanns i Susilias spelinställning små hantverkare i vareviga vinkel och prång. I Andrigos spelomgång figurerade inget folk alls, som han glömt sätta på. Enbart sig själv, sin älskade ängel och en satans demon hade han hunnit välja. Man tittade på världen antingen via tappar eller via stavar, i bästa fall genom både och. Det skulle handla om färg eller mörkerseende, men kunde grundlägga ens psykologi vida djupare. Där Andrigo zoomade in superskarpt på detaljer, en åt gången, fick dem att fästa sig klistermärkshårt i minnet, så såg Susilia hela gatan samtidigt i en suddigare skiss. Hon gick sällan miste om många rörelser, scannade lätt hela kontexten, men mindes färre föremål i deras särskilda skimmer.
Så när Andrigo sökte gripa tag i Susilias arm, hade hon redan dragit undan den med ett helt vanligt frågetecken uppstickandes mellan skulderbladen. Där låg en subtilt sexuell förväntan över det oväntade dödläget. De blev ståendes på språng och fokuserade varandra likt en orm i en slottssal, likt en livmoder på en byggarbetsplats. Det gick hål i den besynnerliga gränden, och ännu en gränd framsprang där. Morriconelik skräckmusik slank om hörnet och fyllde flera slumrande kvartér bortanför. Nu inbillade sig Andrigo att Susilia skulle skrika och peka på provröret i hans kavajficka.
Istället log Susilia sällsamt lugnt och fiskade fram en fullvuxen yngling ur sin ena nätstrumpa. Fastän sådana brukade spöka i hans fantasi hade Andrigo aldrig lagt märke till just hennes lårhöga strumpor. Däremot stirrade han omedelbart på den lille mannen, som Andrigo omöjligen drömt om kunnat få rum därinne. Hade ynglingen varit en strimma rök? Det rörde sig dessutom om hans gamle kamrat, närmare bestämt Yufonshu. De hade inte setts på flera århundraden ju! Men nu var det tydligen dags att återuppta striden. Det gällde kampen om den gemensamma kunskapen. Varken Yufonshu eller Andrigo ville vinna den. De var ärkefiender, men duellerade till döds om broderskapets paradoxala sanning. Bara för att slippa bli missförstådd och ensam kvar...
wWw
7 juli 2012
första elefanterna
eLe
första ELEFANTEN
eller fanns det någon före dig?
Ett enda år
fast redan så stor som dig själv
på två bakben
berättar du för Buddha
om gudomens djupaste ljud
bara lugn
andra ELEFANTEN
fann i din indiska anteckningsbok
inom öronens skrynkliga parenteser
ett lefvande frågetecken
bespruta den ointressantaste rutan
med fantasifull linje
likt beta-versionen av ditt tyngsta jag
kan inte flyga men är inte rädd
eLe
första ELEFANTEN
eller fanns det någon före dig?
Ett enda år
fast redan så stor som dig själv
på två bakben
berättar du för Buddha
om gudomens djupaste ljud
bara lugn
andra ELEFANTEN
fann i din indiska anteckningsbok
inom öronens skrynkliga parenteser
ett lefvande frågetecken
bespruta den ointressantaste rutan
med fantasifull linje
likt beta-versionen av ditt tyngsta jag
kan inte flyga men är inte rädd
eLe
5 juli 2012
Sy Rakt Upp
dröm
Rakt upp
vi åkte rakt upp
och rakt upp
icke alls i raket
bara i bil
längs remsan smal
över gräs, sly och grenar
som konstigt nog
aldrig fastnade
under oss, trots
den måttliga farten steg vi förfärligt högt
och ramlade aldrig
lodrät baklänges
med vare sig bilen eller ut ur
som jag alltid befarar
i varje dylik dröm
trots att syrran
satt vid spakarna
med pappa därbak
som aldrig nånsin hänt
kom någon röst
förklarar hur funkar
som att sy stygn
med maskin hela tiden
fäster runt remsan
av gräs, sly och grenar
slingrar kring stängeln
får dragningskraft uppåt
så gäller ju
ideligen
sy nya stygn
nya stygn sy
och aldrig bromsa upp
bara upp
och rakt upp
tills vi vaknar
i jordhimlen
och kraschlandar
i sänghalmen
wWw
Rakt upp
vi åkte rakt upp
och rakt upp
icke alls i raket
bara i bil
längs remsan smal
över gräs, sly och grenar
som konstigt nog
aldrig fastnade
under oss, trots
den måttliga farten steg vi förfärligt högt
och ramlade aldrig
lodrät baklänges
med vare sig bilen eller ut ur
som jag alltid befarar
i varje dylik dröm
trots att syrran
satt vid spakarna
med pappa därbak
som aldrig nånsin hänt
kom någon röst
förklarar hur funkar
som att sy stygn
med maskin hela tiden
fäster runt remsan
av gräs, sly och grenar
slingrar kring stängeln
får dragningskraft uppåt
så gäller ju
ideligen
sy nya stygn
nya stygn sy
och aldrig bromsa upp
bara upp
och rakt upp
tills vi vaknar
i jordhimlen
och kraschlandar
i sänghalmen
wWw
2 juli 2012
Giuli i Lissabon el dyl
Andra episoden av SUPERSTADEN
Giuli gick omkring i Lissabons brantaste gränder. Livet tycktes lika nedslående ena stunden som hisnande glatt i nästa. Hur många gånger hade dessa uråldriga trappor sugit musten ur hennes lår?! Vägrade man åka spårvagn fick man ju betala sitt pris. Det gjorde Giuli gärna - sålänge någon levande fanns nära intill. Här bodde mest bara spöken. Och en måndag i juli medförde högst oberäkneliga turistströmmar. Ändå så skönt att känna sin klänning svepa direkt mot murbruket! Portarna iakttog hänförda den lilla kvinnan. Giuli hade ingen lust att lockas in i någon. Inte hur djupt portarna än vidgade sina svalkande skuggor, eller blinkade med fönstren...
Vad hon motvilligt grunnade på var vart Andrigo hade dragit iväg den här gången. Hade han försvunnit i en virtuell verklighet igen? Det senaste nätverket skulle tydligen erbjuda en mix mellan sju stora städer samtidigt. Varför ville Andrigo aldrig nöja sig med de sju kullarna som Lissabons hjärta var byggt på?! Och personligen hade hon ju några desto mjukare kullar, som ibland ville bli beträdda. En riktigt bra bossa-nova bar hon i blodet. Likafullt lät sig den grabben uppslukas av helt andra historier. Om han åtminstone hade bedragit Giuli med en betagande läcker brasilianska - men ack ingalunda! Gamla dammtorra, europeiska katedraler skulle det vara.
Igår hade Giuli fått glutta lite på förspelet till Superstaden, när Andrigo gjorde vissa inställningar, testade lokalsinnet och värmde upp geografin. Den lille gubben föreföll enbart välja städer med "g" i sig: Göteborg, Venedig, Avignon, Brügge, Prag. Såvitt systemet höll i sig skulle han lämna Lissabon utanför sin nya verklighet. Portugal bestod visserligen av ett gyllene "g", men det hjälpte ju ingenvart. Till på köpet hade de potentiella partners han klickat på burit namn som Marjanna och Susilia. Kände Andrigo dem sedan tidigare eller inbillade han bara sitt minne det?? Vem han i hemlighet kompletterade med kunde Giuli bara drömma om.
De sju portarna var redan definierade och krävde aktivt spel. Chanser fanns att hon skulle förmå ta sig in i Superstaden längs någon helt annan sorts springa. Till exempel kunde nyttjas ett simpelt sms, en uthyrd bluray, eller ögonen hos något djur härifrån gatan... Öppningarna gentemot den vanliga verkligheten hade blivit extremt välutvecklade det senaste året. Folk kunde snubbla in och ut ur "spelet". Så nu hoppades Giuli av halva sitt hjärta att Andrigo skulle få träffa på henne. Kanhända skedde det där en gondol just gled över i ett marionettmuseum? Först måste hon bara råka hitta en fullkomligt obevakad port.
wWw
Giuli gick omkring i Lissabons brantaste gränder. Livet tycktes lika nedslående ena stunden som hisnande glatt i nästa. Hur många gånger hade dessa uråldriga trappor sugit musten ur hennes lår?! Vägrade man åka spårvagn fick man ju betala sitt pris. Det gjorde Giuli gärna - sålänge någon levande fanns nära intill. Här bodde mest bara spöken. Och en måndag i juli medförde högst oberäkneliga turistströmmar. Ändå så skönt att känna sin klänning svepa direkt mot murbruket! Portarna iakttog hänförda den lilla kvinnan. Giuli hade ingen lust att lockas in i någon. Inte hur djupt portarna än vidgade sina svalkande skuggor, eller blinkade med fönstren...
Vad hon motvilligt grunnade på var vart Andrigo hade dragit iväg den här gången. Hade han försvunnit i en virtuell verklighet igen? Det senaste nätverket skulle tydligen erbjuda en mix mellan sju stora städer samtidigt. Varför ville Andrigo aldrig nöja sig med de sju kullarna som Lissabons hjärta var byggt på?! Och personligen hade hon ju några desto mjukare kullar, som ibland ville bli beträdda. En riktigt bra bossa-nova bar hon i blodet. Likafullt lät sig den grabben uppslukas av helt andra historier. Om han åtminstone hade bedragit Giuli med en betagande läcker brasilianska - men ack ingalunda! Gamla dammtorra, europeiska katedraler skulle det vara.
Igår hade Giuli fått glutta lite på förspelet till Superstaden, när Andrigo gjorde vissa inställningar, testade lokalsinnet och värmde upp geografin. Den lille gubben föreföll enbart välja städer med "g" i sig: Göteborg, Venedig, Avignon, Brügge, Prag. Såvitt systemet höll i sig skulle han lämna Lissabon utanför sin nya verklighet. Portugal bestod visserligen av ett gyllene "g", men det hjälpte ju ingenvart. Till på köpet hade de potentiella partners han klickat på burit namn som Marjanna och Susilia. Kände Andrigo dem sedan tidigare eller inbillade han bara sitt minne det?? Vem han i hemlighet kompletterade med kunde Giuli bara drömma om.
De sju portarna var redan definierade och krävde aktivt spel. Chanser fanns att hon skulle förmå ta sig in i Superstaden längs någon helt annan sorts springa. Till exempel kunde nyttjas ett simpelt sms, en uthyrd bluray, eller ögonen hos något djur härifrån gatan... Öppningarna gentemot den vanliga verkligheten hade blivit extremt välutvecklade det senaste året. Folk kunde snubbla in och ut ur "spelet". Så nu hoppades Giuli av halva sitt hjärta att Andrigo skulle få träffa på henne. Kanhända skedde det där en gondol just gled över i ett marionettmuseum? Först måste hon bara råka hitta en fullkomligt obevakad port.
wWw
1 juli 2012
Andrigo i Prag el dyl
Första episoden av SUPERSTADEN
Redan halvsju hade söndagssolen fyllt varenda gränd i Superstaden. Ändå mötte Andrigo inte en människa. Till en början uppskattade han känslan av att strosa alldeles ensam bland tusentals trafikskyltar och tornspiror. Kvart över åtta avklingade den första förtjusningen. Andrigo hade aldrig tänkt på att ställa in folkfunktionen. Det enda människoliknande hängde i ett skyltfönster och sprattlade - måhända rörde det sig om en marionett? Dock ett par partners hade han valt. De kunde befinna sig på precis vilka gator somhelst här. Superstaden skulle vara en mix mellan sju städer, närmare bestämt ålderstigna europeiska pärlmusslor. Var och en stad var remixad för att passa in i de övriga sex. Hittills hade Andrigo känt igen Prag, den stad som han prioriterat högst. Möjligtvis urskiljde han spår av Venedig och Avignon, fast ingen av dem var riktigt lika stor som Prag. Så de fanns nog representerade om än i mindre utsträckning.
Förmiddagen låg lika spöklik som den öde söndagsmorgonen. Murgluggar smälte ihop med stängda klubbentréer. Ett gäng caféstolar stod oinplockade mitt på trottoaren. Duvorna pickade till synes helt omedvetna om hur motljusindränkta de varit i flera timmar. Andrigo drog efter en strimma framtidstro, tog ett kort på gatan. Gamla drömmar fick han upp. Susilia skulle han verkligen vilja träffa nu! För första gången någonsin ville han det. Hade hon blivit prästinna vid det här laget? Eller satt Susilia kvar på balkongen och målade på sin avhandling? Egentligen hade Andrigo sökt sig till en realistisk roman, ett genommänskligt drama, ingen direkt deckare, bara en konkret men avancerad samtidshistoria. I sista stund ändrade han sig, körde istället sitt tryggt invanda science-fiction-spår, kryddat med små världsåskådningar.
En ljudlös frekvens hade Andrigo fått med sig i öronen. Den behövdes ju inte nu när bilar, barnvagnar och annat buller lös med sin frånvaro. Så han rattade in kanal Alphaville. Där strömmade Motion Sickness med Hot Chip, en synthstompig låt från 2012. Herre jävlar, det var sextiofem år sedan nu, ett helt arbetsliv på den tiden. Ändå var Andrigo ungefär lika ung numera, 2077. Under internets barndom producerade britterna fortfarande den bästa populärrocken, ända sedan psykedeliska epoken stått i full blom. Likt förbaskat hade Andrigo aldrig sett till att välja någon av alla engelska städer, inte ens en enda tysk. Göteborg hade han däremot låtit markera - knappast av nyfikenhet, bara av bekvämlighet. Andrigo hade tvingat sig att bo i det fiskstimmet år ut och in. Visst värde förelåg ändå i att kunna gå hem och rota bland sina grejer någonstans längs den ovana hybriden. För att inte tala om bekantingar som man kunde stöta ihop med - dvs om Andrigo hade kommit ihåg att koppla på folkfunktionen.
Hur många dagar skulle gå före de råkade korsa samma gränd? Medföljde några telepatiska tillvägagångssätt i matrisen? Skulle Susilia ha ett rosalila sken omkring sig, en mantel som blott var en virkad sjal? Hon hade säkert varit påve i ett tidigare liv, åtminstone organist. Sedan hade hon klivit ner i kropparna, klätt sig i trikådräkt och testat scenen. Särskilt djupt ner i ytan hade Susilia sällan trängt dock. Skulle han jämföra med Marjanna blev proportionerna svindlande. Marjanna dansade sig naken varannan natt inför hundratals ögon. Hon hade provat allt smink som finns i världen. Kanhända skulle Andrigo inte ens känna igen henne här ute på gatan? Nå, han hade kryssat för båda damerna. Doktorn skulle ha påpekat att Andrigo valt såväl madonnan som horan - för att få kompletterande möjligheter. Emellertid just nu skulle han bli lycklig över en enda, mänsklig möjlighet. Sålänge tog sig Andrigo för att fotografera en vilsekommen sköldpadda.
= ännu en inledd novell sprungen ur motivation till rentav roman.
wWw
Redan halvsju hade söndagssolen fyllt varenda gränd i Superstaden. Ändå mötte Andrigo inte en människa. Till en början uppskattade han känslan av att strosa alldeles ensam bland tusentals trafikskyltar och tornspiror. Kvart över åtta avklingade den första förtjusningen. Andrigo hade aldrig tänkt på att ställa in folkfunktionen. Det enda människoliknande hängde i ett skyltfönster och sprattlade - måhända rörde det sig om en marionett? Dock ett par partners hade han valt. De kunde befinna sig på precis vilka gator somhelst här. Superstaden skulle vara en mix mellan sju städer, närmare bestämt ålderstigna europeiska pärlmusslor. Var och en stad var remixad för att passa in i de övriga sex. Hittills hade Andrigo känt igen Prag, den stad som han prioriterat högst. Möjligtvis urskiljde han spår av Venedig och Avignon, fast ingen av dem var riktigt lika stor som Prag. Så de fanns nog representerade om än i mindre utsträckning.
Förmiddagen låg lika spöklik som den öde söndagsmorgonen. Murgluggar smälte ihop med stängda klubbentréer. Ett gäng caféstolar stod oinplockade mitt på trottoaren. Duvorna pickade till synes helt omedvetna om hur motljusindränkta de varit i flera timmar. Andrigo drog efter en strimma framtidstro, tog ett kort på gatan. Gamla drömmar fick han upp. Susilia skulle han verkligen vilja träffa nu! För första gången någonsin ville han det. Hade hon blivit prästinna vid det här laget? Eller satt Susilia kvar på balkongen och målade på sin avhandling? Egentligen hade Andrigo sökt sig till en realistisk roman, ett genommänskligt drama, ingen direkt deckare, bara en konkret men avancerad samtidshistoria. I sista stund ändrade han sig, körde istället sitt tryggt invanda science-fiction-spår, kryddat med små världsåskådningar.
En ljudlös frekvens hade Andrigo fått med sig i öronen. Den behövdes ju inte nu när bilar, barnvagnar och annat buller lös med sin frånvaro. Så han rattade in kanal Alphaville. Där strömmade Motion Sickness med Hot Chip, en synthstompig låt från 2012. Herre jävlar, det var sextiofem år sedan nu, ett helt arbetsliv på den tiden. Ändå var Andrigo ungefär lika ung numera, 2077. Under internets barndom producerade britterna fortfarande den bästa populärrocken, ända sedan psykedeliska epoken stått i full blom. Likt förbaskat hade Andrigo aldrig sett till att välja någon av alla engelska städer, inte ens en enda tysk. Göteborg hade han däremot låtit markera - knappast av nyfikenhet, bara av bekvämlighet. Andrigo hade tvingat sig att bo i det fiskstimmet år ut och in. Visst värde förelåg ändå i att kunna gå hem och rota bland sina grejer någonstans längs den ovana hybriden. För att inte tala om bekantingar som man kunde stöta ihop med - dvs om Andrigo hade kommit ihåg att koppla på folkfunktionen.
Hur många dagar skulle gå före de råkade korsa samma gränd? Medföljde några telepatiska tillvägagångssätt i matrisen? Skulle Susilia ha ett rosalila sken omkring sig, en mantel som blott var en virkad sjal? Hon hade säkert varit påve i ett tidigare liv, åtminstone organist. Sedan hade hon klivit ner i kropparna, klätt sig i trikådräkt och testat scenen. Särskilt djupt ner i ytan hade Susilia sällan trängt dock. Skulle han jämföra med Marjanna blev proportionerna svindlande. Marjanna dansade sig naken varannan natt inför hundratals ögon. Hon hade provat allt smink som finns i världen. Kanhända skulle Andrigo inte ens känna igen henne här ute på gatan? Nå, han hade kryssat för båda damerna. Doktorn skulle ha påpekat att Andrigo valt såväl madonnan som horan - för att få kompletterande möjligheter. Emellertid just nu skulle han bli lycklig över en enda, mänsklig möjlighet. Sålänge tog sig Andrigo för att fotografera en vilsekommen sköldpadda.
= ännu en inledd novell sprungen ur motivation till rentav roman.
wWw
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
