ytterligare ur Gula Staden (där ingen lyckats Stänga av Solen)

101

först Repetition ur de bägge föregående episoderna :


Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stoppa solen från att lysa. Ingen vare sig kunde eller behövde sova, eftersom det gula ljuset gav människorna sin energi ideligen.

Vi hade upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta kom titt som tätt cyklandes i backarna. När de plingade på ringklockorna så blixtrade det till i våra skallar, som fylldes av gul färg. I det tillståndet kunde man lätt tro att folk var seriefigurer. Särskilt som många flög förbi oss, även de vuxna, som om vi inte fanns i samma värld.

Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser. Att bära rosa trosor skulle ha varit höjden av kardinalsynd. Där måste plagget till varje pris förbli fullkomligt gult.

I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Specifika byggnader fanns uppförda med enbart arbetsbalkonger utanpå. Inuti dessa byggnader verkade få veta vad som försiggick.

Gunilla och Solveig hette två vanliga tanter som i likhet med oss var på besök i denna stad. Deras gubbar hette Gudmar och Sixten, men dessa höll mest hus vid hotellobbyns spelbord, där alla gäster brukade satsa på gult. Således behövde ingen förlora, dvs om man inte ville förlora förstås. Då skulle man satsa på rosa, fastän den färgen inte fanns på spelbordet.



Tredje episoden


Våran visit i gula staden hade pågått i flera veckor redan. Det kändes ännu längre, emedan solen såg till så att ingen någonsin sov. Blott Giallo o Giulietta och de andra barnen kunde ibland stå och blunda helt offentligt. Vid någon riktigt bra blomma tog det bara ett par sekunder, så var maximal livskraft ett faktum på nytt. Varsin gul cykel hade vi också skaffat. På så vis undvek vi att framstå som rena besökare, och dessutom lyckades vi hänga med i tempot hela tiden. Vissa människor arbetade dygnet runt ute på balkongerna. Andra cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Inte förrän nu reagerade vi över den sysslan, eller rättare sagt dess bakomliggande fenomen. Någon annan färg måste ha trängt igenom underifrån - annars fanns det väl ingen mening att pensla på gult på det gula?! Åtminstone inte med sådan omedelbar iver...


Logiska och fritt fantiserande varelser som vi var, föreställde vi oss rosa som grundfärgen. Där rådde ju en parallell till medborgarnas nakna, rosa hud. Säkerligen skulle husen också visa sig vara rosa, om man bara skrapade på fasaderna en god stund. Följaktligen, nästa gång som någon som bäst höll på att fylla i gult, försökte våra blickar befinna sig inom räckhåll. Och strax lyckades vi få syn på en förbryllande företéelse. Det var ett par av de medvetna förlorarna från den gulgula rouletten som kom strykandes längs katedralen med en liten dosa i näven. Nej, givetvis varken Gudmar o Gunilla eller Sixten o Solveig, för de var med oss nu, där vi stod och spanade. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen, så tuggade med slutna ögonlock, och till sist spottade in materialet i sina dosor. Proceduren utspelade sig precis före de penslade över med gult, som om ingenting hänt. Men i dosorna fanns det fördolda sparat.


En annan solig natt smög vårt lilla sällskap efter ett par män med sina dosor. De cyklade faktiskt raka spåret till kontorskomplexet, där de tog hissen upp till sina respektive arbetsbalkonger. Hade de dubbla jobb?! Till synes satt männen liksom övriga kontoret och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. Sixten ville knalla tillbaks till hotellobbyn och spela på gult, men vi övertalade honom att ge oss till tåls. Som lön för mödan fick vi strax skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger, dock icke i hiss som brukligt. Istället klev de rätt in i byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra. På deras platser satt nu uppblåsbara dockor, i samma hattar som deras egna. Vad tusan fanns i arbetsplatsens inre...? Skulle de öppna dosorna och använda det rosa materialet, medan de befann sig därinne, bortom allas blickar...??









101