Ganska länge nu hade vi varit i staden, staden där allting gick i gult. Vi hade upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Butikernas nyanser varierade i enlighet med varorna. Ibland mellan dag och afton, natt och morgon, syntes de gula gräsmattorna brinna i en närapå orange kulör. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Det var inte tungt, men det var ofrånkomligt. Giallo och Giulietta kom titt som tätt cyklandes i backarna. När de plingade på ringklockorna så blixtrade det till i våra skallar, som fylldes av gul färg. Men det var inget mot vad de större barnen på sina motorcyklar åstadkom. Det kändes ungefär lika ohyggligt som skönt, och en smula klurigt också. Blixtarna skar in i nervbanorna. I det tillståndet kunde man lätt tro att folk var seriefigurer. Särskilt som många flög förbi oss, även de vuxna, som om vi inte fanns i samma värld. Eller såg de oss som någon sorts djur? De första sju dygnen hade vi knallat omkring i en bubbla mellan gula bilar, på trottoarer smala som kritstreck, överrumplade över att aldrig bli påkörda.
Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Inte minst solen var medskyldig. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser. Ändock var gult vardag för allesammans. Att bära rosa trosor skulle ha varit höjden av kardinalsynd. Där måste plagget till varje pris förbli fullkomligt gult. Andra kläder kunde människorna förlåta varandra om något rosa råkade färga av sig på, så trosor var det bäst att byta flera gånger om dygnet. Det fanns triangulära hytter utplacerade i varenda gränd. Kalsonger förhöll det sig inte lika noggrant med. Hos männen måste snarast huvudbonaden bytas hela tiden. De flesta bar hatt, av mellanhög storlek, där de satt och svettades sin rosa svett på sina illgula kontor. I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Specifika byggnader fanns uppförda med enbart arbetsbalkonger utanpå. Inuti dessa byggnader verkade få veta vad som försiggick. Alla hade en aning, men ingen aning liknade den andra.
En vacker gulorange kväll mötte vi en grupp varelser som det fungerade att kommunicera med. Gunilla och Solveig hette två vanliga tanter som i likhet med oss var på besök i denna stad. Deras gubbar hette Gudmar och Sixten, men dessa höll mest hus vid hotellobbyns spelbord, där alla gäster brukade satsa på gult. Således behövde ingen förlora, dvs om man inte ville förlora förstås. Då skulle man satsa på rosa, fastän den färgen inte fanns på spelbordet. Det där med rosa var en hemlighet som bara de riktiga invånarna visste om. De njöt av att framstå som förlorare, för då kunde de ta desto mer överraskande revansch. Vinsten brukade vara en banan eller ett par potatisar, sällsynta i dessa trakter där man odlade massa margarin samt citrus blott. Vi ville inte vinna något annat än vidare kunskap om staden och dess invånare. Så vi satt med varsin halva citronlikör och iakttog hur det gula hjulet snurrade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar