30 maj 2010
29 maj 2010
ännu mera ur Gula Staden (där ingen lyckats Stänga av Solen)
101
Repetition ur de tre tidigare episoderna :
Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stoppa solen från att lysa. Ingen vare sig kunde eller behövde sova, eftersom det gula ljuset gav människorna sin energi ideligen.
Vi hade upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta kom titt som tätt cyklandes i backarna. När de plingade på ringklockorna så blixtrade det till i våra skallar, som fylldes av gul färg. Det kändes ungefär lika ohyggligt som skönt, och en smula klurigt också.
Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser.
De första sju dygnen hade vi knallat omkring i en bubbla mellan gula bilar, på trottoarer smala som kritstreck, överrumplade över att aldrig bli påkörda. I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Specifika byggnader fanns uppförda med enbart arbetsbalkonger utanpå. Inuti dessa byggnader verkade få veta vad som försiggick.
Andra cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen, så tuggade med slutna ögonlock, och till sist spottade in materialet i sina dosor. Proceduren utspelade sig precis före de penslade över med gult, som om ingenting hänt. Men i dosorna fanns det fördolda sparat.
Till synes satt männen liksom övriga kontoret och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. ...fick vi strax skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger, dock icke i hiss som brukligt. Istället klev de rätt in i byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra. På deras platser satt nu uppblåsbara dockor, i samma hattar som deras egna. Skulle de öppna dosorna och använda det rosa materialet, medan de befann sig i arbetsplatsens inre, bortom allas blickar...??
Fjärde episoden
Vi hade lyckats smyga oss in i en hiss och hitta upp till de försvunna kontorsarbetarnas balkonger. Det fanns åtskilliga hundra att chansa mellan; dessutom var samtliga siffror gula. Som tur var kände vi Gudmar o Gunilla som besökt staden under längre tid än oss. Fastän de inte var lika intresserade av själva mysteriet så bistod de oss gärna med erfarenheter av såväl gult som gult. Väl på balkongerna kunde man uppenbarligen ta dörren rakt in i den enorma byggnaden - inte ens ett larm satte igång. Vi sammanstrålade därinne. Här var det gula sällsynt mörkt. Det kändes som om någon, nästan, hade förmått stänga av solen. Istället blev vi varse ett matt rosa skimmer, som kom som från djupt inne i en korridor. Långsamt urskiljde vi var trapporna började, eller slutade.
Tydligen hade vi redan bestämt oss för att följa en spiralisk historia ner i byggnadens rötter. Murbruket som tätnade omkring oss luktade av en mysk som vi inte hade känt på hur många år somhelst. Atmosfären påminde om knastertorra disktrasor, som en gång i tiden varit fyllda med fuktigaste aktivitet. Hade staden varit helt rosa då? Det fjärran ristandet av nutida, illgula siffror blev kvar högt ovanför våra huvuden. Vi kunde ha drunknat här i det alltmer glanslösa innanmätet. Men ännu djupare nerifrån hörde vi ljudet av fingrar som skruvade upp locken till dosorna. Likt plötsliga blommor i rymden slog rosa små pudermoln ut. Strax bleknade varje enskild blomma och uppgick i ett matt rosa skimmer, allomfattande. Vi mindes. Männen förslöt sina dosor och klättrade åter uppåt. Nu skulle vi ofrånkomligen stöta ihop med dessa hemliga agenter. Skulle vi visa oss vara deras konkurrenter eller kompanjoner??
101
Repetition ur de tre tidigare episoderna :
Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stoppa solen från att lysa. Ingen vare sig kunde eller behövde sova, eftersom det gula ljuset gav människorna sin energi ideligen.
Vi hade upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta kom titt som tätt cyklandes i backarna. När de plingade på ringklockorna så blixtrade det till i våra skallar, som fylldes av gul färg. Det kändes ungefär lika ohyggligt som skönt, och en smula klurigt också.
Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser.
De första sju dygnen hade vi knallat omkring i en bubbla mellan gula bilar, på trottoarer smala som kritstreck, överrumplade över att aldrig bli påkörda. I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Specifika byggnader fanns uppförda med enbart arbetsbalkonger utanpå. Inuti dessa byggnader verkade få veta vad som försiggick.
Andra cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen, så tuggade med slutna ögonlock, och till sist spottade in materialet i sina dosor. Proceduren utspelade sig precis före de penslade över med gult, som om ingenting hänt. Men i dosorna fanns det fördolda sparat.
Till synes satt männen liksom övriga kontoret och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. ...fick vi strax skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger, dock icke i hiss som brukligt. Istället klev de rätt in i byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra. På deras platser satt nu uppblåsbara dockor, i samma hattar som deras egna. Skulle de öppna dosorna och använda det rosa materialet, medan de befann sig i arbetsplatsens inre, bortom allas blickar...??
Fjärde episoden
Vi hade lyckats smyga oss in i en hiss och hitta upp till de försvunna kontorsarbetarnas balkonger. Det fanns åtskilliga hundra att chansa mellan; dessutom var samtliga siffror gula. Som tur var kände vi Gudmar o Gunilla som besökt staden under längre tid än oss. Fastän de inte var lika intresserade av själva mysteriet så bistod de oss gärna med erfarenheter av såväl gult som gult. Väl på balkongerna kunde man uppenbarligen ta dörren rakt in i den enorma byggnaden - inte ens ett larm satte igång. Vi sammanstrålade därinne. Här var det gula sällsynt mörkt. Det kändes som om någon, nästan, hade förmått stänga av solen. Istället blev vi varse ett matt rosa skimmer, som kom som från djupt inne i en korridor. Långsamt urskiljde vi var trapporna började, eller slutade.
Tydligen hade vi redan bestämt oss för att följa en spiralisk historia ner i byggnadens rötter. Murbruket som tätnade omkring oss luktade av en mysk som vi inte hade känt på hur många år somhelst. Atmosfären påminde om knastertorra disktrasor, som en gång i tiden varit fyllda med fuktigaste aktivitet. Hade staden varit helt rosa då? Det fjärran ristandet av nutida, illgula siffror blev kvar högt ovanför våra huvuden. Vi kunde ha drunknat här i det alltmer glanslösa innanmätet. Men ännu djupare nerifrån hörde vi ljudet av fingrar som skruvade upp locken till dosorna. Likt plötsliga blommor i rymden slog rosa små pudermoln ut. Strax bleknade varje enskild blomma och uppgick i ett matt rosa skimmer, allomfattande. Vi mindes. Männen förslöt sina dosor och klättrade åter uppåt. Nu skulle vi ofrånkomligen stöta ihop med dessa hemliga agenter. Skulle vi visa oss vara deras konkurrenter eller kompanjoner??
101
26 maj 2010
23 maj 2010
ytterligare ur Gula Staden (där ingen lyckats Stänga av Solen)
101
först Repetition ur de bägge föregående episoderna :
Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stoppa solen från att lysa. Ingen vare sig kunde eller behövde sova, eftersom det gula ljuset gav människorna sin energi ideligen.
Vi hade upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta kom titt som tätt cyklandes i backarna. När de plingade på ringklockorna så blixtrade det till i våra skallar, som fylldes av gul färg. I det tillståndet kunde man lätt tro att folk var seriefigurer. Särskilt som många flög förbi oss, även de vuxna, som om vi inte fanns i samma värld.
Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser. Att bära rosa trosor skulle ha varit höjden av kardinalsynd. Där måste plagget till varje pris förbli fullkomligt gult.
I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Specifika byggnader fanns uppförda med enbart arbetsbalkonger utanpå. Inuti dessa byggnader verkade få veta vad som försiggick.
Gunilla och Solveig hette två vanliga tanter som i likhet med oss var på besök i denna stad. Deras gubbar hette Gudmar och Sixten, men dessa höll mest hus vid hotellobbyns spelbord, där alla gäster brukade satsa på gult. Således behövde ingen förlora, dvs om man inte ville förlora förstås. Då skulle man satsa på rosa, fastän den färgen inte fanns på spelbordet.
Tredje episoden
Våran visit i gula staden hade pågått i flera veckor redan. Det kändes ännu längre, emedan solen såg till så att ingen någonsin sov. Blott Giallo o Giulietta och de andra barnen kunde ibland stå och blunda helt offentligt. Vid någon riktigt bra blomma tog det bara ett par sekunder, så var maximal livskraft ett faktum på nytt. Varsin gul cykel hade vi också skaffat. På så vis undvek vi att framstå som rena besökare, och dessutom lyckades vi hänga med i tempot hela tiden. Vissa människor arbetade dygnet runt ute på balkongerna. Andra cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Inte förrän nu reagerade vi över den sysslan, eller rättare sagt dess bakomliggande fenomen. Någon annan färg måste ha trängt igenom underifrån - annars fanns det väl ingen mening att pensla på gult på det gula?! Åtminstone inte med sådan omedelbar iver...
Logiska och fritt fantiserande varelser som vi var, föreställde vi oss rosa som grundfärgen. Där rådde ju en parallell till medborgarnas nakna, rosa hud. Säkerligen skulle husen också visa sig vara rosa, om man bara skrapade på fasaderna en god stund. Följaktligen, nästa gång som någon som bäst höll på att fylla i gult, försökte våra blickar befinna sig inom räckhåll. Och strax lyckades vi få syn på en förbryllande företéelse. Det var ett par av de medvetna förlorarna från den gulgula rouletten som kom strykandes längs katedralen med en liten dosa i näven. Nej, givetvis varken Gudmar o Gunilla eller Sixten o Solveig, för de var med oss nu, där vi stod och spanade. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen, så tuggade med slutna ögonlock, och till sist spottade in materialet i sina dosor. Proceduren utspelade sig precis före de penslade över med gult, som om ingenting hänt. Men i dosorna fanns det fördolda sparat.
En annan solig natt smög vårt lilla sällskap efter ett par män med sina dosor. De cyklade faktiskt raka spåret till kontorskomplexet, där de tog hissen upp till sina respektive arbetsbalkonger. Hade de dubbla jobb?! Till synes satt männen liksom övriga kontoret och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. Sixten ville knalla tillbaks till hotellobbyn och spela på gult, men vi övertalade honom att ge oss till tåls. Som lön för mödan fick vi strax skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger, dock icke i hiss som brukligt. Istället klev de rätt in i byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra. På deras platser satt nu uppblåsbara dockor, i samma hattar som deras egna. Vad tusan fanns i arbetsplatsens inre...? Skulle de öppna dosorna och använda det rosa materialet, medan de befann sig därinne, bortom allas blickar...??
101
först Repetition ur de bägge föregående episoderna :
Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stoppa solen från att lysa. Ingen vare sig kunde eller behövde sova, eftersom det gula ljuset gav människorna sin energi ideligen.
Vi hade upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta kom titt som tätt cyklandes i backarna. När de plingade på ringklockorna så blixtrade det till i våra skallar, som fylldes av gul färg. I det tillståndet kunde man lätt tro att folk var seriefigurer. Särskilt som många flög förbi oss, även de vuxna, som om vi inte fanns i samma värld.
Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser. Att bära rosa trosor skulle ha varit höjden av kardinalsynd. Där måste plagget till varje pris förbli fullkomligt gult.
I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Specifika byggnader fanns uppförda med enbart arbetsbalkonger utanpå. Inuti dessa byggnader verkade få veta vad som försiggick.
Gunilla och Solveig hette två vanliga tanter som i likhet med oss var på besök i denna stad. Deras gubbar hette Gudmar och Sixten, men dessa höll mest hus vid hotellobbyns spelbord, där alla gäster brukade satsa på gult. Således behövde ingen förlora, dvs om man inte ville förlora förstås. Då skulle man satsa på rosa, fastän den färgen inte fanns på spelbordet.
Tredje episoden
Våran visit i gula staden hade pågått i flera veckor redan. Det kändes ännu längre, emedan solen såg till så att ingen någonsin sov. Blott Giallo o Giulietta och de andra barnen kunde ibland stå och blunda helt offentligt. Vid någon riktigt bra blomma tog det bara ett par sekunder, så var maximal livskraft ett faktum på nytt. Varsin gul cykel hade vi också skaffat. På så vis undvek vi att framstå som rena besökare, och dessutom lyckades vi hänga med i tempot hela tiden. Vissa människor arbetade dygnet runt ute på balkongerna. Andra cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Inte förrän nu reagerade vi över den sysslan, eller rättare sagt dess bakomliggande fenomen. Någon annan färg måste ha trängt igenom underifrån - annars fanns det väl ingen mening att pensla på gult på det gula?! Åtminstone inte med sådan omedelbar iver...
Logiska och fritt fantiserande varelser som vi var, föreställde vi oss rosa som grundfärgen. Där rådde ju en parallell till medborgarnas nakna, rosa hud. Säkerligen skulle husen också visa sig vara rosa, om man bara skrapade på fasaderna en god stund. Följaktligen, nästa gång som någon som bäst höll på att fylla i gult, försökte våra blickar befinna sig inom räckhåll. Och strax lyckades vi få syn på en förbryllande företéelse. Det var ett par av de medvetna förlorarna från den gulgula rouletten som kom strykandes längs katedralen med en liten dosa i näven. Nej, givetvis varken Gudmar o Gunilla eller Sixten o Solveig, för de var med oss nu, där vi stod och spanade. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen, så tuggade med slutna ögonlock, och till sist spottade in materialet i sina dosor. Proceduren utspelade sig precis före de penslade över med gult, som om ingenting hänt. Men i dosorna fanns det fördolda sparat.
En annan solig natt smög vårt lilla sällskap efter ett par män med sina dosor. De cyklade faktiskt raka spåret till kontorskomplexet, där de tog hissen upp till sina respektive arbetsbalkonger. Hade de dubbla jobb?! Till synes satt männen liksom övriga kontoret och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. Sixten ville knalla tillbaks till hotellobbyn och spela på gult, men vi övertalade honom att ge oss till tåls. Som lön för mödan fick vi strax skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger, dock icke i hiss som brukligt. Istället klev de rätt in i byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra. På deras platser satt nu uppblåsbara dockor, i samma hattar som deras egna. Vad tusan fanns i arbetsplatsens inre...? Skulle de öppna dosorna och använda det rosa materialet, medan de befann sig därinne, bortom allas blickar...??
101
18 maj 2010
ännu mera ur Iamos Reskriberade Tripp
här presenterad bakifrån, via Vienna osv på första bloggen
iRi 3030
Klockan närmar sig för evigt 10, Iamo! Ditt ur har varken älvor eller trollvor, så fantasierna cyklar runt i verkligheten i brist på minneskapacitet tills du uppdaterar din horisont till en ny dator. Du har försökt att dela in tiden i tre torn med tre trappor i varje, men det blir alltid ett rum över. Där, på andra sidan november, är det lika spirande fullt av tomhet som alltid.
iRi 3029
Ultravox ligger exceptionellt nära den obefintliga gränsen mellan elgitarr och synthesizer, men ändå säger vi MEW, Iamo! Halva livet går att spegelvända, både upp och ner - fast varför kommer du jämt å tänka på henne när du kommer in på alla nutida bibliotek?!? Då du skriver en saga börjar det ofta med barndomsbiblioteket för din inre bild, och sedan blir du vuxen emellanåt.
iRi 3028
Idag var du upp och bytte ännu ett USB-minne med din kompis, som ni kommer att prata om filmen på, Iamo, men aldrig se tillsammans. På en sekund lärde han dig hur dörrar funkar - ett faktum som du missat i drygt trettio år - att nyckeln vanligtvis vrids bort från dörrposten när man låser upp. Din gamla gula cykel var färdigfixad, så nu vill du susa ner till stan hela sommaren, för att söka inringa dina tyska inflytanden utan att det blir just tyskt.
iRi 3024
Yes, du lyssnar åter på Genesis klassiskt progressiva rymdrock och fattar att italienare älskar sådanas o andras glammigare mini-operor som hos Queen, eller Who? Så du måste inte åka till London eller Birmingham nästa gång - vi ser dig gärna, Iamo, på trappan till Milano eller Veronas teater igen! Vill du ännu djupare in i hennes sötaste karisma, så ta Scalinata di Spagna till Barcelona! Dessutom besitter du nästan samma astrologiska konstitution som det moderna Spanien, emedan du föddes dagen före Franco dog.
iRi 3023
Det räcker med att du hittar en röst eller en bild, en inre miljö. Då förmår du skriva varenda tanke och stämning, Iamo, i förtätade flödet som gör relationerna mellan precis allt. Vi får vykort från dig i våran mobil, Iamo, märkligt nog grekisk-cypernikanska fastän det är på Neapel-halvön som du fortfarande är.
iRi 3022
Hej igen, Iamo, du kommer alltid sist eller alltid först!! Allt beror på vilket varv vi befinner oss på... Närmar vi dig när vi skall in till Merkurius eller lämnar vi dig på väg ut??
101
iRi 3030
Klockan närmar sig för evigt 10, Iamo! Ditt ur har varken älvor eller trollvor, så fantasierna cyklar runt i verkligheten i brist på minneskapacitet tills du uppdaterar din horisont till en ny dator. Du har försökt att dela in tiden i tre torn med tre trappor i varje, men det blir alltid ett rum över. Där, på andra sidan november, är det lika spirande fullt av tomhet som alltid.
iRi 3029
Ultravox ligger exceptionellt nära den obefintliga gränsen mellan elgitarr och synthesizer, men ändå säger vi MEW, Iamo! Halva livet går att spegelvända, både upp och ner - fast varför kommer du jämt å tänka på henne när du kommer in på alla nutida bibliotek?!? Då du skriver en saga börjar det ofta med barndomsbiblioteket för din inre bild, och sedan blir du vuxen emellanåt.
iRi 3028
Idag var du upp och bytte ännu ett USB-minne med din kompis, som ni kommer att prata om filmen på, Iamo, men aldrig se tillsammans. På en sekund lärde han dig hur dörrar funkar - ett faktum som du missat i drygt trettio år - att nyckeln vanligtvis vrids bort från dörrposten när man låser upp. Din gamla gula cykel var färdigfixad, så nu vill du susa ner till stan hela sommaren, för att söka inringa dina tyska inflytanden utan att det blir just tyskt.
iRi 3024
Yes, du lyssnar åter på Genesis klassiskt progressiva rymdrock och fattar att italienare älskar sådanas o andras glammigare mini-operor som hos Queen, eller Who? Så du måste inte åka till London eller Birmingham nästa gång - vi ser dig gärna, Iamo, på trappan till Milano eller Veronas teater igen! Vill du ännu djupare in i hennes sötaste karisma, så ta Scalinata di Spagna till Barcelona! Dessutom besitter du nästan samma astrologiska konstitution som det moderna Spanien, emedan du föddes dagen före Franco dog.
iRi 3023
Det räcker med att du hittar en röst eller en bild, en inre miljö. Då förmår du skriva varenda tanke och stämning, Iamo, i förtätade flödet som gör relationerna mellan precis allt. Vi får vykort från dig i våran mobil, Iamo, märkligt nog grekisk-cypernikanska fastän det är på Neapel-halvön som du fortfarande är.
iRi 3022
Hej igen, Iamo, du kommer alltid sist eller alltid först!! Allt beror på vilket varv vi befinner oss på... Närmar vi dig när vi skall in till Merkurius eller lämnar vi dig på väg ut??
101
17 maj 2010
vidare ur Gula Staden (där ingen lyckats Stänga av Solen)
Andra episoden
Ganska länge nu hade vi varit i staden, staden där allting gick i gult. Vi hade upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Butikernas nyanser varierade i enlighet med varorna. Ibland mellan dag och afton, natt och morgon, syntes de gula gräsmattorna brinna i en närapå orange kulör. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Det var inte tungt, men det var ofrånkomligt. Giallo och Giulietta kom titt som tätt cyklandes i backarna. När de plingade på ringklockorna så blixtrade det till i våra skallar, som fylldes av gul färg. Men det var inget mot vad de större barnen på sina motorcyklar åstadkom. Det kändes ungefär lika ohyggligt som skönt, och en smula klurigt också. Blixtarna skar in i nervbanorna. I det tillståndet kunde man lätt tro att folk var seriefigurer. Särskilt som många flög förbi oss, även de vuxna, som om vi inte fanns i samma värld. Eller såg de oss som någon sorts djur? De första sju dygnen hade vi knallat omkring i en bubbla mellan gula bilar, på trottoarer smala som kritstreck, överrumplade över att aldrig bli påkörda.
Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Inte minst solen var medskyldig. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser. Ändock var gult vardag för allesammans. Att bära rosa trosor skulle ha varit höjden av kardinalsynd. Där måste plagget till varje pris förbli fullkomligt gult. Andra kläder kunde människorna förlåta varandra om något rosa råkade färga av sig på, så trosor var det bäst att byta flera gånger om dygnet. Det fanns triangulära hytter utplacerade i varenda gränd. Kalsonger förhöll det sig inte lika noggrant med. Hos männen måste snarast huvudbonaden bytas hela tiden. De flesta bar hatt, av mellanhög storlek, där de satt och svettades sin rosa svett på sina illgula kontor. I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Specifika byggnader fanns uppförda med enbart arbetsbalkonger utanpå. Inuti dessa byggnader verkade få veta vad som försiggick. Alla hade en aning, men ingen aning liknade den andra.
En vacker gulorange kväll mötte vi en grupp varelser som det fungerade att kommunicera med. Gunilla och Solveig hette två vanliga tanter som i likhet med oss var på besök i denna stad. Deras gubbar hette Gudmar och Sixten, men dessa höll mest hus vid hotellobbyns spelbord, där alla gäster brukade satsa på gult. Således behövde ingen förlora, dvs om man inte ville förlora förstås. Då skulle man satsa på rosa, fastän den färgen inte fanns på spelbordet. Det där med rosa var en hemlighet som bara de riktiga invånarna visste om. De njöt av att framstå som förlorare, för då kunde de ta desto mer överraskande revansch. Vinsten brukade vara en banan eller ett par potatisar, sällsynta i dessa trakter där man odlade massa margarin samt citrus blott. Vi ville inte vinna något annat än vidare kunskap om staden och dess invånare. Så vi satt med varsin halva citronlikör och iakttog hur det gula hjulet snurrade.
Ganska länge nu hade vi varit i staden, staden där allting gick i gult. Vi hade upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Butikernas nyanser varierade i enlighet med varorna. Ibland mellan dag och afton, natt och morgon, syntes de gula gräsmattorna brinna i en närapå orange kulör. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Det var inte tungt, men det var ofrånkomligt. Giallo och Giulietta kom titt som tätt cyklandes i backarna. När de plingade på ringklockorna så blixtrade det till i våra skallar, som fylldes av gul färg. Men det var inget mot vad de större barnen på sina motorcyklar åstadkom. Det kändes ungefär lika ohyggligt som skönt, och en smula klurigt också. Blixtarna skar in i nervbanorna. I det tillståndet kunde man lätt tro att folk var seriefigurer. Särskilt som många flög förbi oss, även de vuxna, som om vi inte fanns i samma värld. Eller såg de oss som någon sorts djur? De första sju dygnen hade vi knallat omkring i en bubbla mellan gula bilar, på trottoarer smala som kritstreck, överrumplade över att aldrig bli påkörda.
Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Inte minst solen var medskyldig. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser. Ändock var gult vardag för allesammans. Att bära rosa trosor skulle ha varit höjden av kardinalsynd. Där måste plagget till varje pris förbli fullkomligt gult. Andra kläder kunde människorna förlåta varandra om något rosa råkade färga av sig på, så trosor var det bäst att byta flera gånger om dygnet. Det fanns triangulära hytter utplacerade i varenda gränd. Kalsonger förhöll det sig inte lika noggrant med. Hos männen måste snarast huvudbonaden bytas hela tiden. De flesta bar hatt, av mellanhög storlek, där de satt och svettades sin rosa svett på sina illgula kontor. I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Specifika byggnader fanns uppförda med enbart arbetsbalkonger utanpå. Inuti dessa byggnader verkade få veta vad som försiggick. Alla hade en aning, men ingen aning liknade den andra.
En vacker gulorange kväll mötte vi en grupp varelser som det fungerade att kommunicera med. Gunilla och Solveig hette två vanliga tanter som i likhet med oss var på besök i denna stad. Deras gubbar hette Gudmar och Sixten, men dessa höll mest hus vid hotellobbyns spelbord, där alla gäster brukade satsa på gult. Således behövde ingen förlora, dvs om man inte ville förlora förstås. Då skulle man satsa på rosa, fastän den färgen inte fanns på spelbordet. Det där med rosa var en hemlighet som bara de riktiga invånarna visste om. De njöt av att framstå som förlorare, för då kunde de ta desto mer överraskande revansch. Vinsten brukade vara en banan eller ett par potatisar, sällsynta i dessa trakter där man odlade massa margarin samt citrus blott. Vi ville inte vinna något annat än vidare kunskap om staden och dess invånare. Så vi satt med varsin halva citronlikör och iakttog hur det gula hjulet snurrade.
15 maj 2010
14 maj 2010
möte med Gula Staden (där ingen lyckats Stänga av Solen)
fann idén och påbörjade sagan efter visiten i Sorrento, på väg upp igen längs Italiens västkust
Gula Staden (första episoden)
Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Längs varenda gatugränd glimtade minst en gulklädd människa fram. På reklamaffischerna lös stora gula bokstäver och i butikerna sålde man gula skjortor och gula kjolar. Vi fann det till en början väldigt bekvämt att välja färg. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Giallo ägde en cykel som nästan var gul. Giulietta ägde en cykel som också nästan var gul. Emedan Giallo och Giulietta ännu inte var helt färdigvuxna, så gick det för sig. Annars hade de fått tillbringa fjorton dygn i gula fontänen. Man hade inget riktigt fängelse i staden, men fontänen dög gott. Maten liknade citrusfrukter, pasta och ost, fast vi tyckte att smakerna var av en hel annan värld.
De enda fenomen som inte alls var gula var människornas ansikten och händer, i somliga fall deras armar eller ben. De var rosa, så det var lätt att urskilja människorna - betydligt lättare än var vi egentligen gick någonstans. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Det såg vi fram emot att också förmå. Än så länge hade vi bara vistats i staden i sju dygn, helt utan sömn. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stoppa solen från att lysa. Vi fick bevittna små desperata försök här och var; t ex klädde en grupp av sig vartenda gult plagg, som trodde de att solen skulle få en chock och blunda. Det gula blev blott några nyanser mörkare om kvällen. Ingen vare sig kunde eller behövde sova, eftersom det gula ljuset gav människorna sin energi ideligen. Vi mådde tillika prima - åtminstone såvitt vi upplevde situationen.
101
Gula Staden (första episoden)
Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Längs varenda gatugränd glimtade minst en gulklädd människa fram. På reklamaffischerna lös stora gula bokstäver och i butikerna sålde man gula skjortor och gula kjolar. Vi fann det till en början väldigt bekvämt att välja färg. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Giallo ägde en cykel som nästan var gul. Giulietta ägde en cykel som också nästan var gul. Emedan Giallo och Giulietta ännu inte var helt färdigvuxna, så gick det för sig. Annars hade de fått tillbringa fjorton dygn i gula fontänen. Man hade inget riktigt fängelse i staden, men fontänen dög gott. Maten liknade citrusfrukter, pasta och ost, fast vi tyckte att smakerna var av en hel annan värld.
De enda fenomen som inte alls var gula var människornas ansikten och händer, i somliga fall deras armar eller ben. De var rosa, så det var lätt att urskilja människorna - betydligt lättare än var vi egentligen gick någonstans. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Det såg vi fram emot att också förmå. Än så länge hade vi bara vistats i staden i sju dygn, helt utan sömn. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stoppa solen från att lysa. Vi fick bevittna små desperata försök här och var; t ex klädde en grupp av sig vartenda gult plagg, som trodde de att solen skulle få en chock och blunda. Det gula blev blott några nyanser mörkare om kvällen. Ingen vare sig kunde eller behövde sova, eftersom det gula ljuset gav människorna sin energi ideligen. Vi mådde tillika prima - åtminstone såvitt vi upplevde situationen.
101
13 maj 2010
drömmen om Trikolora Trehjulingen
drömd på österrikiskt hotell på hemväg från Italien
(ännu en 100-ordsHistoria)
Diggade tongångarna, men hade ingenting med deras uppförande att skaffa. Konstaplarna kom hastigt spankulerande över gräskullarna. Det var inte mig de ämnade fånga, fortsatte bara förbi, till flaggstången. Halvvägs hängde mängder med högt uppsatta regeringsledare. På eget bevåg klättrade man. Vilken fara som fanns på toppen, hundratals meter högre, kunde varken vi eller de se. En originell kostym plockade fram pistolen, fastän kompanjonernas varningsrop svajade. Italienaren skjöt mot toppen, utanpå förelöparnas ryggtavlor. Allas blickar följde sakta skottet. Högst upp dinglade tydligen en trehjuling. Träffad susade barncykeln ner. Vem hade förmått föra den dit upp?!? Hursomhelst var hotet försvunnet, skamfläcken oskadliggjord.
101
(ännu en 100-ordsHistoria)
Diggade tongångarna, men hade ingenting med deras uppförande att skaffa. Konstaplarna kom hastigt spankulerande över gräskullarna. Det var inte mig de ämnade fånga, fortsatte bara förbi, till flaggstången. Halvvägs hängde mängder med högt uppsatta regeringsledare. På eget bevåg klättrade man. Vilken fara som fanns på toppen, hundratals meter högre, kunde varken vi eller de se. En originell kostym plockade fram pistolen, fastän kompanjonernas varningsrop svajade. Italienaren skjöt mot toppen, utanpå förelöparnas ryggtavlor. Allas blickar följde sakta skottet. Högst upp dinglade tydligen en trehjuling. Träffad susade barncykeln ner. Vem hade förmått föra den dit upp?!? Hursomhelst var hotet försvunnet, skamfläcken oskadliggjord.
101
10 maj 2010
9 maj 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
