ur Grenströms Sista Mysterium

nionde kapitlet



Inne i nästa kammare hittade Grenström inga fler foton, men väl en gammal volym från -69 med Tre Deckare. Som pojke hade han ägt och läst alla deras gåtor, vilka redan då hade några år på nacken. De svenska Wahlströmsvarianterna frossade i extra välkryddade titlar såsom Skrikande Spegelns Gåta, Kuslige Konstnärens Gåta, Fräsande Fotspårets Gåta. Grenström hade aldrig känt sig riktigt som någon av de tre deckarna, varken Jupiter Jones, Peter Crenshaw eller Bob Andrews, varken som ledarorm, fälthäst eller biblioteksmyra. Än mindre som den Hitchcock som mystiskt nog lånats in från verkligheten för att ge uppdrag åt pojkarna. Men han följde deras gåtor maniskt under minst ett helt sommarlov, sittandes på morfars balkong i såväl morgonsol som bland envisa kvällsmyggor. På den tiden tyckte Grenström tydligen sällan om att läsa inne i lampans sken. Numera förmådde han aldrig koncentrera sig ifall han plockade med sig dataskärmen ut på gatan eller in i skogen. Allt som fanns att iaktta hela tiden kunde han som pojke nöja sig med att känna i luften mot huden, och ljuden hade sällan inneburit ett tvång att analysera dem.

Och det var först nu i dryga fyrtioårsåldern som Grenström blev medveten om var gåtorna verkligen utspelat sig - i den lilla staden Rocky Beach nära Los Angeles. Över omslagsbilden vilade flower power, fastän figurerna var övertydligt realistiskt illustrerade. Varken förr eller senare hade amerikansk kultur nått honom i vidare utsträckning. Klasskamraterna hade alltid varit vida mer bevandrade i grupper och serier. Men då, ett litet tag i tidiga tonåren, hade Grenström kommit i kontakt med det ena amerikanska fenomenet efter det andra. Särskilt kaliforniska sådana, insåg han nu. Och begäret att ta reda på sammanhanget stegrades snabbare än en löpeld i hans blod. Vad gömde sig bakom de mörka blommorna hos Doors, Grateful Dead, Jefferson Airplane eller 13th Floor Elevators? Var det snarast San Fransiscos superbranta spårvagnar som Grenström skulle undersöka? Från sin tid i Göteborg på 70-talet hade han redan umgåtts med besläktade aspekter av tillvaron.

Nå, ännu stod Grenströms kropp här inuti slottet, mitt i de norrländska markerna, och kom inte ut förrän Källbjörk hade böjt sig. Kapténen måste avsvära sig det nationella hemlighållandet av fotografierna som damen stod i begrepp att släppa ut i världen. Anne-Liv Villermark var för övrigt inte alls rödhårig, nej, utan peruk visade hon sig just ha grönt hår. Speglarna svajade av blotta faktum. Grenström kunde höra sagoväsen skrika på andra sidan glaset, men brydde sig inte om att lyssna. Han visste nu redan hur de båda mötts i det senaste, mellanliggande livsstadiet. Hennes pyrande poesi och leriga lemmar hade hållit Grenströms forskningsrutiner klarvakna dygn i streck. Hade han älskat henne, denna dåvarande älva från de Los Angeleska utmarkerna? Och vem hade Anne-Liv blivit i nuvarande livet? Var hon en body-snatcher som skulle implantera något - kanske rentav sig själv - i Grenströms kropp?! Eller var Villermark blott en okänd syster till Bröderna Cassidy, de som utöver kaninrock spelade Hardy Boys, parallellserie till Three Investigators, och vars ena halva i modern tid regisserade en bättre variant av Invasion...? Allt det där var trådar som Grenström skulle ta sig tid att nysta rätsidor på när han åter nådde nätkontakt ute i sin terrängbil. Då kunde han också kolla in vinylomslag med Barbi Benton som han inte drömt om på trettiotre år. Nu skulle han bara se till att förbli oförmäkrt och icke förhäxas av fröken Villermark.








909