nionde sista origon

909

KosmosKattan, 9e sista såpbubblan på 00 ORIGO




Nionde sista överlevaren ombord på 00 ORIGO var KosmosKattan. Hon hade vid den här tiden förbrukat sina nio liv. Allt fetare för varje gång hade KosmosKattan blivit. Nu var hon så välgödd så hon varken ville eller kunde vara med och tävla. Rymdstyrelsen såg ingen annan utväg än att KosmosKattan blev nästa att kastas ut i det svarta vakuumet. Hur söt hon än fortfarande var, och hur lekfullt hjärta hon än besatt, så satt hon bara där och smaskade. Knappt en knapp tryckte hon på. På sin höjd orkade KosmosKattan sortera litegrann bland alla sina miljoner intryck från liven som rymdberiderksa. Eller rulla iväg ännu en liten tur till skeppets toalett, vilket givit henne smeknamnet KisseKattan. I takt med att hennes vanor blev alltmer ihållande så blev de också alltmer oregelbundna.

Sådan brist på aktivitetsfokus spred mycket föga inspiration och dåligt arbetsklimat till de kvarvarande resenärerna. Fastän de fick förstås smaka ibland av KosmosKattans kärleksfulla vibrationer. I bästa fall ökade det deras reservoarer med varsitt helt liv. Särskilt när hon lyssnade på Beach Boys eller myste med Todd Rundgren i lurarna, kanske Cassidy. Då jamade hon. Fast faktiskt visste KosmosKattan att allting var på upphällningen. Hon var varken dummare eller mindre fåfäng än att hon hade läst kapitlet om henne själv i regelboken. Ingen ytterligare inkarnation återstod - åtminstone inte på denna sidan Universum. Vad skulle hon hitta på någon helt annan stans?

Hmm, lika gott var att ta en kanelkaka eller lussegubbe till, sålänge som hon var kapabel. KosmosKattan skulle sakna dem sedan. 00 ORIGO hade skänkt henne sköna karuseller som ung, sedermera fin gymnastik. Att arbeta med tynglagarna, eller mot, hade utvidgat hennes uppfinningsförmågor. Men KosmosKattan kom till en punkt där hon redan behärskade allt hon behärskade. Då såg hon ingen anledning att behärska sig längre. Konsumerandet var hädanefter allt som betydde något. Ytterligare kreativitet skulle varken hjälpa eller stjälpa någon av de övriga deltagarna. Den utsagan tolkade rymdstyrelsen som brist på fantasi, vacklande föreställningsförmåga. Hurpass starkt bidragande orsak detta var till att KosmosKattan fick åka ut, det förblir oskrivet.




[Se även min fantasi-blogg för fler episoder i samma serie]





MiniatyrMinnet eller ElefantFantasin, 5e + 4e sista såpbubblorna på 00 ORIGO


Nu gick det undan ombord på 00 ORIGO. Nyss var de fem kvar. Sedan for ElefantFantasin och MiniatyrMyran i samma smäll ut från farkosten. De kvarvarande hann inte ens vara fyra förrän de var tre. Rymdstyrelsen tycktes ej längre förmå fatta genomtänkta hemsändelser. MiniatyrMinnet var så litet så det inte längre mindes att det fanns. Ingen annan deltagare kunde heller iakkta det lilla minnet. Så det fanns varken orsak att låta det åka ut eller tävla vidare. ElefantFantasin föreställde sig att han var The Biggest Bang som någonsin inträffat. Det gällde såväl inuti som utanför Universum, och dessutom såväl innan som efter som genom. Ingen annan vågade hysa lika stor hybris. Och han borde blivit mer än premierad för själva ihärdigheten i idéns totala varande, tyckte ElefantFantasin, och minst en till. Nå, ännu färre skulle man strax bli ombord. Ty nu gällde det timmar och sekunder. Stjärnan 1-0 lyste allt mer verklig genom det svarta, rakt in i skeppskabinen. Strålarna sköt fram likt fyrverkeripjäser. Hur skulle de bägge sista dragen förlöpa? Eller skulle det bli tre drag - skulle ens någon återstå? Jodå, någon måste finnas! 00 var bara en omgivande matris, en inkluderad frånvaro. Hur långt isär Universum än for kom allting närmare. Rymdstyrelsen log lugnt i sitt torn. De tre resenärerna belystes stroboskopartat. Den förste var människan. Den andra var androiden. Det tredje var trollet. Utgången var ännu inte given. Man satt som på champagnekorkar, redo att slungas rätt in i den nya solen.









909

Strålar En Stjärna // Speglar Oss Gärna

SpegelVrängning av "Det Strålar En Stjärna"



första versen


Hon speglar oss gärna i sagolik bild
där väst över havet vi går
En kosmisk lanterna* så lugn och så mild
strör ljus här i vintergatspår

Längs eviga natt
medan rymd glänser svart
Hon vrider sin spegel
tills gråt blivit skratt
I det vita
vi ser månen rund






[ursprunglig version av Jeanna Oterdahl]:

"Det strålar en stjärna förunderligt blid
I öster på himlen hon står
Hon lyst över världenes oro och strid
i nära två tusende år

När dagen blir mörk
och när snön faller vit
då skrider hon närmre,
då kommer hon hit
Och då vet man
att snart är det jul."

* uttrycket inspirerat av Ola Magnell
i På Älvors Vis:
"Varje vinternatt står du med din kosmiska lanterna
bortom glimten i en hjärna
på en akterseglad gudason"

909

i Ljusilias illusoriska ÄlvaKalender

[Lucka 15]


lite tidigare än beräknat
tog Ljusilia jullov
från de religionsfenomenologiska studierna
for till Kalifornien
inte blott i sin förra inkarnation
i samma lilla båt som Gärdestad en gång drömt sig bort i
fem år före han sökte guld på riktigt
så brodern fick texta hela albumet på utrikiska
men före allting blev vinrött
när Ljusilia var vaken sin första hela natt
med någon i en sovsäck
en fångad ängel som längtade hem och längtade bort
och längtade ännu djupare in
då var blott titelraden inte alls på svenska
Kom ge mig kroppen!
och livsmotiv du lilla lamm trollslända
och sjöng kanske Cassidy också
ett soft sommarregn över hårda androider
som nu blivit mannagrynssnö
står Ljusilia här
med ett ben i Woodyhåll
och sitt andra på Red Mermaid Beach
svävandes högt över oceanen
med Rix Jeffersons Spaceship
som plockade upp alla gräsrötter
och sände dem till frisérsalongerna i spegelsalarnas Aniara
där Stardust plötsligt drömt i ett svenskt rum
med Mimans skärm som enda tröst
hade Ljusilia dansat fram sina bröst
pressat dem mot de sterila glasskivorna
slingrat kablar kring rumpan
från en enorm datamaskin
för alla som inte hade någon annan att drömma om
men nu står hon här på riktigt
andas syre direkt
ur den äkta konstgjorda parken
utan minsta bubbla om eller skärm emellan
i ett liv som uppenbarligen är
nu
eller åtminstone i de minnen som vill vara
nu









[Lucka 10]


och kapseln tog dem runt
universum på 0,1 sekund
sedan tillbaka på Jupiter
minns Ljusilia intet utav trippen
blott en kozmic jazz
heller ej hur planeten är en annan
uppbyggt här under gasmassorna
komplett ett levande Woodyholl
som tomtepojken varit med om att rita
består av såpbubblor och spegelbilder
mellan rejäla redwood-träd
där Jane o Jonis svansar sig
för trollen från månarna intill



[Lucka 11]


dansar älvorna över halva L.A.
dess klonade stad
i androidisk maskerad
växer pojken på Jupiter
redan till riktig tomte
köpt sitt första skepp
kring tryffeltrynet odlar han skägglik grisgrymtsgröt
sprider en sfär av oändligaste gåvor
men blodet har blivit gredelint
bär dubbel-ess i varje rockficka
älvänglar
i mörkaste kostymärmar
samtidigt som Ljusilia blir
alltmer verklig fantasi
en uppenbar matris
lyser sina trådar längs tomtens inre synfält
ömsom som rymdstad
ömsom som fornskog
som om Tarkovsky skulle regisserat BladeRunner
som om Ryssland gått ombord på Battlestar Galactica
som om tomten kom mitt i sommaren








[Lucka 16]


bjällrorna som kommer
gott gungande över isen
är uppenbarligen Beach Boys
som plockat på sig tomteluvorna men
snurrar sommarharmonier
i så sällhört inspirativa slingor så Ljusilia
aldrig mera behöver någon drog
bara mackor och flingor
och snäckor att täcka sig med
fast icke tänker hon känna på vattnet nej
sjöjungfru är hon ingen
väl en älva
håller hus i klipprång och skogsklyftor
suger saften ur tusen strån
blott nosar på bukten ibland
spanar om tomtepojken är med i bandet
eller ifall han sadlat om
till deckare och redan från delfinen
ser hur Ljusilia hukar
bakom en Kittybok
som egentligen döljer science-fiction
noveller av Bradbury
Kaufman eller K Dick
men hon vill ju ändå vara flicka
och låta sig upptäckas
så hon kan locka med sig en beach boy upp
på berget ner i dalen
bland vallmoblom
dra ner och upp kjolen
somna tillsammans mitt i solen
där de vaknar samma kväll av bjällerklangen
snöar det redan


















909

i Kaliforntidens Framtida KanadaKalender

[Lucka 25]


Vanya Couver och Santa Sisco har skapat ett barn tillsammans. Det blev en trollunge på 173 månvarv. Trollet föddes ombord på Izzy Grey's hospital i Seattle, där den redan haft sin första kärleksförbindelse. Nu har familjen fått fara hem till Vanya Couvers vinterglimrande hamnpirar. Snön ligger våt och naken över kyrkspirorna. I undergrundens industriklubbar tillverkas burlesquea tongångar. Men det finns mycket annat också, snart en hel olympiad. I ett konstigt galleri hittar Santa Sisco en trappa av såpbubblor. Trollungen håller pappa i skägget medan de följer dess sliskigt hala steg. Mor ligger hemma hos psykologen och pimplar lussekattsjuice. Hon tror hon har en till unge i magen som aldrig kom ut. Bandspelaren frågar hur den kom in. Uppenbarligen leder såptrappan rakt ut i en filminspelning. Jo, här är ju norra Amerikas tredje största movie making center. The Doors are open, like an eye in the sky. De får snacka med en stjärnkryssare ur besättningen ombord på B-star Sexotica, i farten på väg till uppspelningsstudion. Varelsen tror att de är cybernetiska cylons som inte alls är människor. Det blir tomtefar lite arg för och trycker på massa gula knappar. Trollungen drar dessutom i den rödaste spaken, för att riktigt ställa till det för stjärnkryssaren. Men på B-star Sexotica är alla paneler barnsäkrade, bara regissören kan koderna. I korridoren passerar Susanna Hoffs förbi med systrarna Bangles i ingalunda blommiga jeans, men väl tuffa rymdrockar. Hästmanarna har de kvar, fast ser ut att ha sadlat om till översköterskor. The Doors get closed behind their almost kissing smiles, medan de hörs vissla på Beach Boys. Den fjärde är numera Angelina Jolie. Är det ur någon dröm? Santa Sisco slappnar av och inser att det ligger någonting i föregående utsaga, ty människa har han aldrig riktigt varit. Mamma Vanya är däremot helt mänsklig. Hon bekymrar sig för vem som finns i hennes mage. Santa Sisco vet redan, för det var han som ville ge henne en extra julklapp. Särskilt nu, när de skall fara bort till Jupiter några månvarv och bygga upp Vancouver i senaste versionen, kan hon behöva en liten vän därhemma.








909

Lucias stearinnande speglar

313


Jesuzanne (triptyque nr 12)


i


Cohen stod

kvar

på floden


ii


boken blev

hon

som upprann


iii


stränderna

möts

i spegeln








SpegelVrängning av Sankta Lucia (första versen)



Vättar tar lätta språng
rakt in i staden
rätt upp mot månlyst prång
stripteasesplanaden
Nu mänskligt kvinnfolks dans
sänker dem in i trans
Sexiga Cissi
Illpilska Cilla


["Natten går tunga fjät
runt gård och stuva.
Kring jord som sol förlät
skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus
stiger med tända ljus
Sankta Lucia
Sankta Lucia."]






Lucia (triptyque nr 13)



i

ljuset var

nu

uppbrunnet



ii

lucior

snart

kom försent



iii

stearin

i

varenda






313

om SommarTomten samt [Luckor i Allt]

(mindre omständig version)




tomtarna kommer

om sommaren

om tomtefar

somnar om












[Luckor i Allt mellan]






Universum består av luckor


in och ut
ur allt

genom tiders perspektiv




åtskilligt sammanvävda









smått förvandlade var gång du kliver in

i samma rum




ut ur ett minne in i nästa






313

ur Grenströms Sista Mysterium

nionde kapitlet



Inne i nästa kammare hittade Grenström inga fler foton, men väl en gammal volym från -69 med Tre Deckare. Som pojke hade han ägt och läst alla deras gåtor, vilka redan då hade några år på nacken. De svenska Wahlströmsvarianterna frossade i extra välkryddade titlar såsom Skrikande Spegelns Gåta, Kuslige Konstnärens Gåta, Fräsande Fotspårets Gåta. Grenström hade aldrig känt sig riktigt som någon av de tre deckarna, varken Jupiter Jones, Peter Crenshaw eller Bob Andrews, varken som ledarorm, fälthäst eller biblioteksmyra. Än mindre som den Hitchcock som mystiskt nog lånats in från verkligheten för att ge uppdrag åt pojkarna. Men han följde deras gåtor maniskt under minst ett helt sommarlov, sittandes på morfars balkong i såväl morgonsol som bland envisa kvällsmyggor. På den tiden tyckte Grenström tydligen sällan om att läsa inne i lampans sken. Numera förmådde han aldrig koncentrera sig ifall han plockade med sig dataskärmen ut på gatan eller in i skogen. Allt som fanns att iaktta hela tiden kunde han som pojke nöja sig med att känna i luften mot huden, och ljuden hade sällan inneburit ett tvång att analysera dem.

Och det var först nu i dryga fyrtioårsåldern som Grenström blev medveten om var gåtorna verkligen utspelat sig - i den lilla staden Rocky Beach nära Los Angeles. Över omslagsbilden vilade flower power, fastän figurerna var övertydligt realistiskt illustrerade. Varken förr eller senare hade amerikansk kultur nått honom i vidare utsträckning. Klasskamraterna hade alltid varit vida mer bevandrade i grupper och serier. Men då, ett litet tag i tidiga tonåren, hade Grenström kommit i kontakt med det ena amerikanska fenomenet efter det andra. Särskilt kaliforniska sådana, insåg han nu. Och begäret att ta reda på sammanhanget stegrades snabbare än en löpeld i hans blod. Vad gömde sig bakom de mörka blommorna hos Doors, Grateful Dead, Jefferson Airplane eller 13th Floor Elevators? Var det snarast San Fransiscos superbranta spårvagnar som Grenström skulle undersöka? Från sin tid i Göteborg på 70-talet hade han redan umgåtts med besläktade aspekter av tillvaron.

Nå, ännu stod Grenströms kropp här inuti slottet, mitt i de norrländska markerna, och kom inte ut förrän Källbjörk hade böjt sig. Kapténen måste avsvära sig det nationella hemlighållandet av fotografierna som damen stod i begrepp att släppa ut i världen. Anne-Liv Villermark var för övrigt inte alls rödhårig, nej, utan peruk visade hon sig just ha grönt hår. Speglarna svajade av blotta faktum. Grenström kunde höra sagoväsen skrika på andra sidan glaset, men brydde sig inte om att lyssna. Han visste nu redan hur de båda mötts i det senaste, mellanliggande livsstadiet. Hennes pyrande poesi och leriga lemmar hade hållit Grenströms forskningsrutiner klarvakna dygn i streck. Hade han älskat henne, denna dåvarande älva från de Los Angeleska utmarkerna? Och vem hade Anne-Liv blivit i nuvarande livet? Var hon en body-snatcher som skulle implantera något - kanske rentav sig själv - i Grenströms kropp?! Eller var Villermark blott en okänd syster till Bröderna Cassidy, de som utöver kaninrock spelade Hardy Boys, parallellserie till Three Investigators, och vars ena halva i modern tid regisserade en bättre variant av Invasion...? Allt det där var trådar som Grenström skulle ta sig tid att nysta rätsidor på när han åter nådde nätkontakt ute i sin terrängbil. Då kunde han också kolla in vinylomslag med Barbi Benton som han inte drömt om på trettiotre år. Nu skulle han bara se till att förbli oförmäkrt och icke förhäxas av fröken Villermark.








909

i Ljusilias Riktiga TrollKalender

909



[Lucka 3]


har nu Ljusilia hittat ett hus
inte hennes eget hus
en annans
känns kaminen ända genom väggen
när hon lutar brösten mot
brädor och stockar
och ringlande ut ur skorstenen
hörs då trollmors röst
lika mörk som cello
till den ändå rättså glada
Fairest of the Seasons
som flickan från sammetsundergrunden
trallade fast låter nästan
som hon Sainte John
svävar melodin mellan grangrenarna
nu när hon vet
att värmen finns i skogen
vill sig Ljusilia
in genom
dörren den främmande, står redan på glänt
i det närmaste rummet
sitter tomtepojken och
leker med kvinnobilder
uppsjöar av klippepapper
i ett bortre rum
där står den
grammofonen med hela gamla samlingen
som skulle hon kunna ta en
och springa iväg men
Ljusilia är ingen
tjuv, hon
knackar hellre tomtepojken
på skulderbladen och
ber att få spela
och plötsligt har han sett henne
rakt in i ögonen
så att huset håller på att vrida sig
av kärlek eller hån
vet hon inte ännu
vem som reser sig upp
för att krama
eller kasta henne
dödens eller blivande



[Lucka 4]


in i kaminen
kastar sig Ljusilia
likt brinnande snöflinga
kommer tomtepojken efterpå
med sin oförargliga vedklabbe i högsta hugg
vad gör ängeln i deras hus?!
drar henne snällt i hårets hetta
skrattar strax tillsammans kram



[Lucka 5]


ett tu tre fura rusar
med tomtepojken i hand
genom skorstenen Ljusilia upp på taket
den femte sidan huset
är här högsta frost
och svindlande snö
över skogen yr
kring husets fyra vanliga sidor var
bara bart
uppnålar sig orden
"endast björken är naken"
men härifrån är hela världen vaken
varje näverända
vrider sig i oändlig
eller så har dagar gått på en timma
andas nu Ljusilia
och tomtepojken likaså
skall aldrig klättra ner
för hon kan hoppa ner
ja, de skall hoppa ner, rätt ut
och ner i snön
ligger redan djupare än drömmar

















[Lucka 6]


medan Ljusilia landar i snön
svävar förbi de fastfrusna fönstren Ljusilias hjärta
i hisnande skog
däremot tomtepojken
sjunker tungt i en snödjup tunnel
och syns inte mer
hur än Ljusilia kryper ner
kommer hon till källardörren
öppnar trollmor
burkar med smultronsylt fyller vartenda skrymsle
räknar på läpparna två
och två och två och små
tvi vilka söta tandköttsgluggar
slickar sig
sneglar bortåt grisboxen
därsom många änglarna förfrusit
en jordetid
men Ljusilia tänker inte
kutar mellan trollmors fetaste ben
blir svansen bra lian, i sving uppå allra översta hyllan
når inga knotor
bara med trappstegen
fast trasig som den är
drar sig trollmor i hela håret
tills alla lockarna ligger i en hög
börjar ho klättra
kastar lasso
mot Ljusilias oskrämda skratt
redan fullt med smultron
och tomtar i varje ögonvrå
somnar Ljusilia tindrande mätt
medan trollmors hunger blott stiger och stiger
men aldrig kommer upp
ty guldet klirrar
alltför hårdsmält i inälvorna












[Lucka 7]


Ljusilia är försvunnen
genast någon annanstans
förstår trollmor ingalunda vart
änglaungen tog vägen, lyckades lämna den fönsterlösa källaren
mellan två ögonblick
i hyllan där hon stod återstår nu

en magisk lucka

fast Ljusilia finns
kvar i sin kropp i sannaste grad
så bestämt skiftande omedelbar
likt den fladdrande lågan
inte brinner nu i granarna
inte dansar nu på sjön
men annanstans

nu var Ljusilia i Los Angeles
eller om det var San Fransisco
hursomhaver en supertät stad i högsta dimma
den evinnerliga kontrasten
som hon måste ha
för att bli helt klar
i hela sig
och utom sig
som hon just håller på att bli
galen av människor
men lugn som ögat i stormen
en vandrande fackla
som ingen ännu utblåst
som somliga blott innelåst
som är själva livet



[Lucka 8]


knallar tomtepojken omkring i Californien
in och ut ur blickar
skänker drömbilder åt folk
av konstigt sköna folk
ligger Ljusilia högst upp i sjukhusets skyskrapa
skall bränna bort narkotikans vakuum
med narkos
naken inpå bara anden
där Jesus vaccin sprutas in
sjunger hon smutsigaste ljusstrålar
änglafullt ner över jorden
dess sagotätaste stad
färdas orden bort bland redwood-träden
likt troll in i oändlig bark
långt före slutet-på-sextitalet-tiden
måste tomtepojken hinna balsamera så mycket som möjligt
av visskatten före
Ljusilia återföds



[Lucka 9]


landar mörka mikroskeppet
mitt i Los Angeles levande serie
stiger Ljusilia in i luckan


(är mycket rymligare inuti
hyttens bubbla än utanpå sonden
styr tomtepojken redan yr)


och katapultar sig ut i universum
likt blodomlopp i gudomlig kropp
belyst av hennes änglatrogna hjärteljus








909

sweet california dreamin

909



Californien (triptyque no 10)



i

datatätt
noll
woodyhåll


ii

san franskspansk
for
jefferkliff


iii

änglalöst
guld
dimridök










ee ee eee ee ee (triptyque number eleven)



i

glam rox space
Sweet
wheels gum bum


ii

free see craze
Queen
rolls real dream


iii

top mott deep
Heep
coop slade bride








909