från konversation med kamrat, mina reflektioner
kring King Crimsons tredje album :
...vidare
mitt under hela B(olero)delen av själva Lizard, där oboen blommar som vackrast, så fann
jag mig för några sekunder undra vilken klassisk kompositör jag nu måste
ha satt på i spelaren?! ;-)
Lät ingalunda längre som någon progressiv
rockgrupp kunde ha gjort detta [hmm ja, session musicians inhyrda]
....men insåg snart igen att det tydligen var samma Crimson som innan cykelvägens arbetsmoment slukade en smula extra uppmärksamhet.
Avslutar
gör de albumet med cirkus-tongångar, som en referens till det inledande
numrets tema, eller som en film som har vett nog att sluta som den
börjar :-)
Medvetenheten
om vilka musiker som är med, osv fakta som du brukar ta reda på redan
vid första lyssningen eller före.... och som jag oftast helst väntar med
tills efter trettiotolfte lyssningen.... bidrar givetvis starkt till
hur olika vi
lyssnar.
Angående den glada familjen vars "one
hand clap" må utgöra solo-resterna av ett dittills snarare fyrhändigt
klapp.... Jodå, tydligen tycks fler än en människa på internet helt
överens om att stycket porträtterar Beatles.
Åtminstone torde detta varit en inspirationskälla för Sinfield här, trådar att spinna på bland förmodligen fler trådar...
Min
undran blir varför han aldrig passade på att utveckla porträtten lite
tydligare?! Varför Paul vore Judas är nog för många (nu som då) långt
ifrån självskrivet. Enda glasklara kopplingen jag ser är som sagt (Hey)
Jude, vilket han mycket riktigt också tituleras på en rad senare i
texten. Plus aversionen mot Jonah när denne "grows a wife", som för
många verkar framstå som huvudbeviset på att det handlar om skalbaggarnas uppbrott.
Rufus
är väl mest blurrigt tecknad av dem?! Begynnelsebokstaven skulle dock
kunna få klockor att Ringa... medan Silas skulle jag valt ett annat namn
åt George för. Nog för att jag saknar mytologiska lärdomar att koppla
till... men när karaktäristiken består i att han lät skägget växa och
stirrade djupare i hokus-pokus-flaskan - så var det ju något
som alla fyra [bland betydligt fler band] ägnade sig åt då.
Så lyriken speglar nog föga något specifikt där. Intressant
hursomhelst... hur jag utan textkoll hörde ovanligt få ord på den låten, knappt
ett enda - allra minst namnen. Som om det inte vore nog med Crimsons sedvanliga kryptiskhet, så sker sången filtrerat eller distat?! - som
påverkad av just "afrodisiak" el dyl bedrägligt mirakelmedel.
Sedermera, under inledningen av albumets evinnerliga final-stycke, tänkte jag hur
himla likt YES harmonier o melodik låter där!! - ett intryck som
förstärktes för varje gång. Slog mig emellertid föga att likheten kunde
bottna i rent fysikaliska orsaker ;-)
Alltså
känns det lika bekräftande som förbluffande nu när jag noterade att Jon
Anderson faktiskt är gästsångaren. Att de körde sådana utbyten banden
emellan!! Ungefär som om Judas eller Jonah skulle ha hoppat in på ett
par R.Stones-spår när det begav sig....
Nåväl,
visserligen varken Yes eller KC var särskilt superstora, väletablerade
band vid -70 än. Samt likafullt skiftade medlemmar tätt som titt... Så
teoretiskt sett skulle Jon kunna ha gått över till King C och gjort dem
ännu mer universalhistoriska?!?
Min favorit från plattan fortsätter ändå vara Indoor Games.
0W0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar