i en liten novell eller kanske saga
Arthur misstänker att han har hamnat på fel kurs. Under onsdagskvällen var han lugnt förvissad att akrylmåleriet väntade runt hörnet. Denna torsdag tror sig Arthur omgiven av en skara blivande körsångare. Ty ingen annan har penslar, färgtuber och skissblock med sig. Nej, de bara sitter där i skolsalen och pratar med valfri person, ställer sig upp och tar sig märkliga toner emellanåt..! Merparten har inga redskap alls med sig, ett par förfogar över garn och virknålar. Någon bär på gammal kamera, en annan bläddrar i en samling glosor som tycks knutna till studier av Kafka. Arthur fingrar på sin pensel och stirrar nervöst på den tomma, vita tavlan vid katedern.
Allvaret ligger som en knastertorr trasa över klassrummet. Vissa skrattar och kvittrar som om de inte har fattat att höstterminen kräver sin djupsinniga koncentration. I väntan på någon lärare dubbelkollar Arthur att han har klivit in i rätt lokal på rätt datum. Jodå, på kallelsen till kursen står sal A 414 angiven, för starten 18 september. Och inklämda i bortersta hörnet står faktiskt några dukar och stafflier, som verifierar konstnärens världsbild. Han rättar till polokragen, smeker otåligt glasögonbågarna, och grunnar över gränsen mellan gult och brunt. Reflektionerna avbryts av en trombon ovanifrån taket, som skulle ha kunnat ackompanjera de tyska glosorna - om bägge hade sökt till samma kurs.
En hel kvart har tickat fram utan att något avgörande sker - ingen mer kommer eller går. Då börjar Arthur räkna deltagarna, de är sjutton exklusive honom själv. Arthur kan gärna tänka sig att vara den artonde. Dock kursledaren, som måste dyka upp snart, torde få den fina summan att urarta till nitton. Men varken någon fröken eller magister anländer. Måhända sitter hen redan här mitt i klassen..? Svårt att urskilja, ehuru alla ser ut att befinna sig på samma nivå, i stora drag. Alla utom Arthur, som känner sig oerhört gammaldags i sin kostym. Likafullt tillhör han de yngsta i denna studiecirkel, knappt ens fylld 24 år, medan de flesta är över fyrtio, några uppåt åttio. Tjejerna som redan sitter och virkar på katter, gissar han vara bara arton.
Snart har första timmen förlöpt. Hälften av deltagarna visar uppflammande tecken på att sakna kursledaren. De andra håller små sysslor kreativa, som om utbildningen faktiskt har startat och allt stämmer med vad de vill. Emellertid har folket ingen aning om hur man kompletterar kulörer och låter skuggor arbeta bakom det växande motivet. Så till sist känner Arthur hur han måste gripa in, ge de vuxna eleverna varsin pensel och visa vilka pigment de noga bör beakta. Uppenbarligen är det Arthur som ska föreställas vara magister!?! Med på noterna är omedelbart den mest vithåriga tanten och den mest svartögda gubben. Parallellt vispar de ihop konkreta strukturer ur Arthurs abstrakta råd. Tavlan börjar likna svävande musik. Verket luktar lagom inspirerande för hela gruppen att hänga med från olika hörn av. Andäktigt drar de aderton verkliga trådar mot det gyllene snittet i fantasins hjärta.
LiS
