tillkommet efter en verklig nödsituation
Tass #12 räknas även som Klippa #4
Hela stegen stiger jag besinnad
likt en ringrostig men spänstig brandman
beredd att rädda hennes stora katt
bland grönaste snår på bakgårdens bergslänt.
Min kära tårögda kvinna därnere,
håller stegen och känner chocken av tjugo meter
fastän snarare är drygt fyra, max sju?!
Nu kommer mina lugna ögon fram
till dina vitt uppspärrade ögon ;
helt nära och lätt ändå
möts vi på samma hisnande nivå.
Du sitter darrande mitt i grenklykan
och vågar ickelunda
släppa greppet, stretar emot
med varenda klo du har kvar
uppjagad av
okopplad pudel
som gubbjäveln ej
kunde kalla tillbaka.
Till sist lyckas mina händer
lyfta din tunga kropp
och bära nära
under ena armen.
Hela stegen tar jag steg för steg
nedför sekunderna
medan du sprattlar
genom luften.
Kanske hade du klarat
en sådan färd på egen hand??
fast det kunde vi aldrig ha vetat.
På marken väntar din matte
med tusen glädjetårar
i alla våra ögon
kramas vi och vill jag minnas
lutar oss mot en stor sten.
Plockar jag med hennes utlagda madrass
in i lägenheten igen,
och sen ska hon gå med den stabila stegen
till bostadsexpeditionen och tacka för lånet.
Så himla lättade
att få vara en god stund till
här på jorden!!
Hjälte vill hon kalla mig
men gjorde bara vad som föll sig
naturligt. Ty egentligen
hyste jag större risk före
eller efteråt att bli påkörd
av alla galningar i stadens trafik
bland miljoner svårberäkneliga moment
än att fokusera på ett träd
och två sköna varelser
längs stegen till
vårat liv ihop.
LiS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar