Universum på Torget, kapitel 1+2

en sorts självbiografi med allmänna drag, som lätt skruvad variant på mitt liv, via Stefans steg

 

Första kapitlet

 

Livet har redan hittat bort till september 2023, fast Stefans tillvaro snarare befinner sig i april 1993. Frölunda Torg ligger fortfarande kvar, i sin ständigt skiftande vardag, där folk fladdrar åt alltmer skilda håll. De tre olika trapporna avlöser Stefans trogna steg. Ryggsäcken har precis fyllts med biblioteksböcker som han knappast har tid att ens bläddra igenom, allt mellan arkitekturhistoria och astrosofi, kryddat med inläsningar av Torgny Lindgren som man alltid kommer hinna lyssna på igen (garnerat med pianopoesi). På väg uppifrån Kulturhuset ner till spårvagnshållplatsen, är det naturligt att passera Universum, den koppartunga skulpturen som ringlar sig smått maskinmässigt jämte höghusfasaden. Tydligen har den svävande klumpen stått här ända sedan fantasins förlovade tidsålder i september 1967, året efter invigningen av själva varuhuset. Bara viss förflyttning och restaurering ska ha skett 2008 i samband med att spårvagnshållplatsen förvandlades från ett tunnelvalv till en öppen passage.

 

Stefan försöker komma ihåg hur Frölunda Torg faktiskt såg ut förr - vilket funkar måttligt bra, knappt alls. Trots att han psykologiskt sett lever någonstans mellan barndomen på 80-talet och sitt första riktiga arbete vid sekelskiftet, så tycks den nuvarande infrastrukturen ha funnits med hela tiden. Elscootrarna som nonchalant står och hänger vid betonghålet eller ligger slängda framför någon kioskentré, kunde nästan ha motsvarat utslagna A-lagare eller något vanligt gäng som stod och rökte varsomhelst. Diverse drogberoenden syns sällan på samma vis som för tretti-fyrtio år sen, men torde vara minst lika frekventa, tänker den lilla farbrorn. Polisbilarna märks dock även förutan sirener, när de dygnet runt patrullerar såväl som tyst blinkande rycker ut. Samhällsapparaten lyckas alltjämt skydda oss från att hamna i klorna på någon maffia - även om striderna mellan växlande fraktioner pågår konstant.

 

Bortåt bussterminalen viker Stefans steg icke av denna höstsomriga måndag, utan trippar vidare längs den kolossalt breda stentrappan. Därnere står både 7:ans spårvagn mot Tynnered och 8:ans spårvagn mot Angered. Respektfullt låter han dem glida iväg i varsin riktning, innan han fortsätter rakt in, i vad som från början var Sveriges största köpcentrum. Fastän stället fått massvis med nya korridorer, så har dess nationella storlek sjunkit en bit under tio-i-topp. Som pojke drunknade Stefan ibland på väg till leksaksbutiken och nya rymdfigurer, som skön avrundning efter den skrämmande simskolan. Och på lördagarna skulle familjen kolla den ena armbandklockan efter det tredje klädesplagget före den andra rullgardinen. Händer även nuförtiden att Stefan drunknar. Det kan ske inför väggar av mobilskal varav inget enda passar hans utgångna modell, eller bland vitaminburkar och mineralfynd, likaväl som hos de ändlösa mathyllorna vars överfyllda magar plötsligt gapar tomma.

 

Som snart 48-åring har Stefan resurser att byta glasögon varje säsong, om han blott hade velat. Skulle också kunna besöka frisör varannan månad som majoriteten gör, men väntar tills slingorna har vuxit sig alltför bångstyriga kring öronen. Som snart 18-åring kunde han få med sig en helt nyutkommen CD-skiva hem, med svensk lyrik som räckte åtskilliga månader. Musik gick att köpa över hela stan på den tiden, även i härligt begagnade former (inget internet fanns att klämma in spåren på). Affärer för elektronisk apparatur hade däremot flyttat ut till stormarknadsområdena redan då, bort från både centrum och förorter. Numera är Västra Frölunda en sorts mix mellan förort och centrum, allt flitigare bebyggd och sammanvuxen med Göteborg överlag. Stadens 400-årsjubileum gäller nog ingalunda Frölunda ändå (än mindre hans trakter i Tynnered och Önnered) kommer Stefan på när firandet nästan är förbi.

 

 

 

Andra kapitlet

 

Biblioteket ska strax hålla stängt för renovering i ett helt år!! På väg in i Kulturhuset för kanske tusende gången i sitt liv, får Stefan syn på det besynnerligt enkla, låtsat anspråkslösa anslaget, som man tejpat upp på klassiskt vis. Nu känner han världens hjärtklappning, och det börjar svindla för den lilla farbrorns bokberoende horisont, medan han dock ej blev det minsta andfådd av de tre sorternas trappor upp hit från spårvagnshållplatsen. Studsar till i Stefans höstgula ryggsäck gör både Viveca Lärn lätt och Ernst Brunner tungt, än sålänge oåterlämnade. Redan vid informationsdisken låter han sig lugnas en smula, av en bekant bibliotekarie som förklarar att tillfälliga lokaler kommer att ersätta frånvaron. Den trånga sidan av Stefans annars rymliga fantasi, får genast bilden av en bokbuss som parkeras varannan tisdag på torget borta vid bussterminalen. Emellertid är det mitt inuti köpcentret som biblioteket ska få plats, på varken mer eller mindre än hundra kvadrat, medan övriga volymer lär spridas dit folk reserverar dem. Det stod ju längre ned på anslaget, men allt hans blick noterade var slutet på september 2023 ända t.o.m. nästa september. Som om den tiden skulle finnas inom räckhåll i samma verklighet - vilket Stefan starkt betvivlar.

 

Dessa ständiga renoveringar av Göteborg inklusive Frölunda, snart sagt in i minsta valv mellan hundra utspridda hörn - när ska de någonsin börja upphöra?!? Varje morgon tvingas han cykla över spårvagnsbron på Musikvägen, för under viadukten går bara enkelriktad motortrafik växelvis. Fyra veckors avspärrning tycks bli minst åtta veckors, bland krångliga räcken och risken för ihoptrasslade styren. Nåja, förvånansvärt smidigt går det mesta trots allt! Man får väl vara nöjd med att slippa hamna mitt i någon skjutning eller sprängning av gängen - tänker Stefan att folk tänker, och trampar vidare mot industriområdet som ruvar framför naturreservatet. När den gamla pojken trampar hemåt igen efter gott arbete, brukar han för variationens skull kryssa mellan Radiogatorna, som han aldrig ens hade upptäckt under alla decennier de låg där så nära. Åter på torget vid den universella skulpturen, undrar Stefan om det här kommer att förbli hans hemtrakt under hela livet. Visserligen har den lilla farbrorn redan tagit förgivet att ingen annanstans någonsin blir hans bostad. Längtan bort råder blott i form av resor. Hans far fyller snart 80 och själv blir Stefan 48 i höst. Men det känns ändå spännande att undra och jämföra hur livet kunde ha varit.

 

 

 

 

ZYZ