Livets Trappa

Bookend no 3





...tills trappan upphör efter trettionio år, vid en oerhört igenbommad dörr, och den enda vägen jag anar leder tillbaka längs vartenda steg - blind och döv som min vilja har blivit.








0W0

Återfunna Vårens Runda Kanter

Patrull nr 2

Remix av rader ur mina skilda texter... 15 fragment från mars 2014 (med små justeringar även inom, utöver de nya relationerna emellan) ...ur vår påskkalender plus diverse korsande poesi




såg vi ett blinkande korsstygn
i det obekanta skyltfönstret
med ett par snett pinglande trappsteg
drog vi in oss genom dörren
tog en oändlig nummerbricka i trä



Drömde där stod fyra hundar
på rad utanför mitt fönster
och undrade varför de såg ut
att titta rakt in



hörs Ugglon på vårkvist så blockflöjtsblåsa
hur haror och bävur må sammanleka
hur Utturn vill införa spärrarsnurran
ett vändkors som avskiljer skogspartier



Numera älskar jag fyrkantigheter
särskilt ifall de går runt
en kvart i taget



Vandrar vi i vårt vändkors
säg, vill vi ut eller vill vi in??

Vi vandrar i vårt vändkors;
vet varken ut eller in



varför man befann sig här på en potentiell påskdag istället för någon annanstans. Det guldögda lilla ugglot tycktes utgå ifrån att han, skrotkungen, var en sorts jäkla julbock. Men vad var då dessa figurer själva - en samling bokstäver ur någon ofullbordad fabel-bibel?!?!



sjunde hästen Jesus Anamma
kommer dessutom gå barfota både bak och fram
kan bli farlig ifall loppet håller lugn fart



där i lövverk döden springa
kunde klotet sakta klinga



Hans-Hugo : Utmanar UrUtopin Ungdomar???

Ulf-Arthur : Tiden Transformerar Tråkigheter!!!

Hans-Hugo : Upprepar Undulater Uppsving???

Ulf-Arthur : Trosvisst Trastar Trudiluttar!!!



drog ugglon som slutsats att älskogsgläntan
behövde belysas av påskäggmånen
så skrev han till Himlen en tändbegäran
med bifogad stjärnbild på kärleksparet



glaskross
gruskorn
grenkvistar
gummikablar
godisaskar
cigg
grävlingsspillning?
gamla grammofonspår
grafikkort
glasögonbågar
grönska
gratiskuponger
glasskladd



Torget hade ingen levande människa på sig. Där knallade bara duvor omkring i märkliga mönster. Och tornklockan som väntade ovanligt länge med att slå åtta. Pojken hade blivit en gammal narr. Nu satt han och knarrade på trappan...



till obyggt hotell

med fjädrar dyker stridsflyg

vrider jordens kant



Vore rovdjuret rentav räddare
än haren att ta sig an
nästa rad...



som början inom slutet
som slutet inom början
(eller bara någons bedårande bröst
i klorna på en gåtfull guldfågel)








0W0

mina 45 FavoritFigurer av Galenskaparnas många Roller

...inklusive After Shaves, bland dem jag har hunnit se (igen) och lyckats påminna mig...

För en någorlunda överskådlig och jämn representation plockar jag bara med figurer som förekom före 1997 då Ragmar gick bort.




1

ALLAN PREUSSEN (programpresentatör)
med Claes Eriksson
från En Himla Många Program m.m.

2

GOJA (västgöten "HEMMA PÅ GÅR'N...")
med Jan Rippe
från En Himla Många Program m.m.

3

TESTAREN (av Hörlurar)
med Anders Eriksson
från En Himla Många Program

4

TORGNY ASSARSSON (Brodern från HEMBYGDSFÖRENINGEN)
med Per Fritzell
från Stinsen Brinner (samt LEIF)

5

BOSSANOVA-KUNGEN ASTOR QVARTS
med Peter Rangmar
från Grisen i Säcken osv

6

DIXIE HOPPER
med Kerstin Granlund
från Hajen som Visste För Mycket

7

ALVING RISSLA (Matematiker i Molekylen)
med Knut Agnred
från En Himla Många Program

8

GUIDEN PÅ SLOTTET
(som snackar mix mellan svenska, skotska och gibberish?)
med Peter Rangmar
från The Castle Tour

9

LARS ERIK INGEMAR FRED (i möjligt släktskap med Banlonpolo-kunden)
med Jan Rippe
från LEIF

10

ROLF (den Beige farbrorn med den Blå 240:n)
med Claes Eriksson
från Macken

11

BRÖDERNA SANKT GOTHARD (BergsBestigarna)
med Bröderna Eriksson
från Grisen i Säcken

12

BENNY HÖRNSTEEN
med Per Fritzell
från Hajen som Visste För Mycket

13

TURIST MED GODISPÅSE (som tappar glasögon i riddarrustning)
med Jan Rippe
från The Castle Tour

14

DIREKTÖR KARL KLOSS
med Peter Rangmar (kanske den ende med skägg han spelade?)
från Lyckad Nedfrysning av Herr Moro

15

FORNTID-PROFESSORN MED BENPIPAN (icke från Chicago)
med Claes Eriksson
från Tornado

16

SPANAR'N
med Anders Eriksson
från En Himla Många Program, Grisen i Säcken osv

17

FÖRSÄLJERSKAN I FOTOBUTIKEN [Finns Lins?]
med Kerstin Granlund
från Skruven är Lös

18

ROGER
med Jan Rippe
från Macken

19

ROY
med Anders Eriksson
från Macken

20

MOR I SKUTAN (som stånkar körv)
med Claes Eriksson
från Tornado

21

LYRIK-PRESENTATÖREN (även i KulturKuben)
med Peter Rangmar
från Träsmak m.m.

22

JAK-INGE & BO RAGLAND (levande rimlexikon)
med Jan Rippe & Knut Agnred
från En Himla Många Program

23

FÖRFATTAREN JIM-TURE (i programmet Påflugen på)
med Peter Rangmar
från En Himla Många Program

24

HACKE HÄGER (lustig programledare)
med Per Fritzell
från Monopol

25

KENNETH AALBORG (den måttlösa sprit-blandaren)
med Jan Rippe
från En Himla Många Program, Jul Jul Jul m.m.

26

PORTIERERNA I HOTELLDÖDEN
med Anders Eriksson & Peter Rangmar
från En Himla Många Program

27

KNUT PÅ LINJEN
med Knut Agnred
från En Himla Många Program m.m.

28

DOKTOR STILLO (som räknar rörelsemoment)
med Anders Eriksson
från Lyckad Nedfrysning av Herr Moro

29

MAJ (Rolfs fru)
med Kerstin Granlund
från Macken

30

ÄNNU EJ SJUKA GUBBEN som samtalar med sin "Stölla lilla!"
med Anders Eriksson
från Tornado

31

"VISA MIG LITE VANLIG ALLMÄN LAGNING" (den upprörde skeptikern)
med Claes Eriksson
från Macken

32

GUDFADERN (maffioson i frisérsalongen)
med Knut Agnred
från Tornado

33

ALEXANDER LUKAS JOAKIM PLOTTNER
med Anders Eriksson x 3
från Hajen som Visste För Mycket

34

FYLGIA FOLKBLOM (den blygaste idol-aspiranten)
med Kerstin Granlund
från Tornado

35

MILTON (svenska pappan med HUSVAGN)
med Per Fritzell
från Macken (även filmen)

36

STAFFAN PÄRS (smörsångaren)
med Jan Rippe
från Resan Som Blev Av osv

37

DOUGLAS RICHTMEISTER ("Gröne Greven")
med Anders Eriksson
från Grisen i Säcken

38

PERRY & POLARE (Rosa klädexpediter)
med Peter Rangmar & Per Fritzell
från Cyklar osv

39

DEN RAGGANDE TURISTEN
med Per Fritzell
från The Castle Tour

40

TURBO TUREGÅRD? (spekulant på Den Gule Datsun, FARSAN till Syntharen)
med Claes Eriksson
från Macken

41

DRÄNGEN SLUTA (älskare hos MOR TUTA)
med Knut Agnred
från Tornado

42

INSPEKTÖR MÅRD
med Peter Rangmar
från LEIF

43

STANDARD HJÄLM (i sjusitsiga familjen med tolv medlemmar)
med Jan Rippe
från Tornado

44

SÄPO-AGENTERNA (fem i samma kostym)
med Anders, Agnred, Rangmar, Rippe, Fritzell
från Skruven Är Lös

45

RUSSIN-POETEN
med Anders Eriksson
från Tornado




0W0

Bookends

Bookend no 2 : Sagostråk





...och så dog de lyckliga i många sina drag, med stråkarna alltjämt vackert mot strängarna i det länge, länge levande musikstycket, två drottningar av varsitt halva kungarike; emedan kammarjungfrun vägrade lyfta nålen från skivan, skönt upptagen med att kyssa en sköldpadda, sålunda förvrängandes tusen speglingar, likt ett ohyggligt korsdrag längs passagen där varenda ton hann utspela sig, än idag.













Bookend no 1 : Lättnad



...lät dörren till sist stängas om albumen och burkarna, förlikad med varenda figur de någonsin spelat in, inte död ännu, mycket sakta, gick han nyfiken ut i vårsolens strålar och ritade med foten en märklig fågel i gruset.






Skulle bläddra bland Simon & Garfunkel. Kom till denna sång istället, som jag älskade en gång.

Seasons in the Sun with Terry Jacks

Låter nästan mer levande fyrtio år senare. "Now that the spring is in the air..."







0W0

GrafitKritan (fyller ögonvitan)

Kursen startar rakt på. Vi sitter mittemot och tecknar av varandras ansikten. Blir märkliga likheter och olikheter. Fast vi uppmanas att mest bara fånga skuggornas sammansättning. Ömsom möts våra ögon, ömsom kikar den andra ned på sitt papper. Så man tvingas bestämma hur mycket ögonen skall vara med i bilden. Minspelet förblir förundransvärt konstant, allvarligare än om vi hade fotograferat. De kvadratiska bänkarna börjar kännas runda. Alla byter partner, går ett sällsamt varv. Läraren knallar varsamt runt och hummar bakom våra ryggtavlor. Bakgrunden kan också förstärka någon kontrast. Tycks redan vara tolv år sen jag tecknade av något, dvs direkt i rummet utanför mig. Dessutom första gången nu med grafit-krita [6B] fyller min hand på skugga efter skugga i det vita. Vissa går att mjuka upp efterhand. Den enda som jag aldrig hann teckna, kommer istället med på samma spårvagn hemåt.






0W0

Träblås från Tredje sidan Månen (Tredje Bladet)

i vad som skulle kunna ha blivit min mest verkliga roman /novell hittills...




Ännu en gång blev drömmen aldrig nedskriven, emedan jag låg kvar och drömde att jag redan skrivit ned den. Celicia hade fått dra av lakanet först, som jag tydligen bäddat ovanpå täcket. När vi väl lagt oss fann hon att täcket var fuktigt - jag måste ha varit en usel torkare efter tvätten. Samtidigt tog Celicia, i sitt vanligtvis cellokärva allvar, nu situationen från den lättsammare sidan. Lurigt satte hon fjäderpennan bakom örat, släppte ut håret ur hatten, och insåg hur jag bara var en pojke på tjugotvå år. Till den här lägenheten skulle jag flytta långt senare. Då borde Celicia till sist ha blivit färdig med sin litteraturkosmologiska uppsats i konstpsykologi, lagom tills jag kunde påbörja den astrosofi-antropologiska undersökningen av min retrospektiva användning av vissa huvuddrag som hon byggde på.

Istället gick vi ut i den ödsligt vårgryende staden och köpte filmer, några korta historier där vi själva medverkade. Det rörde sig om animerade westernfilmer, som måste ha regisserats av någon okändare, fransk italienare. Scenerna visade sig alltför knackiga när vi försökte spela upp dem ordentligt; pixlarna låste sig fastän tejpen rullade. Och i butiken ville man bara byta filmerna ifall vi lyckades bevisa hurpass dåliga de var. Hur kom det sig att Celicia icke grät ett uns nu, bara lät så entusiastiskt fylld av spänning, medan jag berättade om det simpla tågöverfallet som snodde sig flera varv...? Man kunde ju nästan tro att vi skulle rida hem och grovhångla med varandras skuggor, rentav skapa den tredje figuren. Men varför måste vi ha filmerna - vi kunde ju varje scen ändå?! Så det var bara att spela vidare - oavsett hur långt materialet gick att titta på...



Hör ej vad Siris sångväninna säger, men uppfattar hur hon gärna vill kramas med mig. Madamen tillhör det så kallat andliga klientel som tror att alla världens problem kan lösas med kärleksfullhet. Kanhända det bästa vi kan göra - och skulle säkert gå om varje inblandad part agerade utifrån samstämmig våglängd. Men särskilt gemensamma varken är eller blir kontexterna inom de närmsta seklerna. Smått utbränd av obesvarad kärleksfullhet, betvivlar jag alltmer hjärtats roll. Vi lyckas så sällan ens koncentrera oss nog för att lyssna på varandras meningar - hur skulle vi då kunna ta emot något annat hjärta än vårt eget?!? Ni irrar omkring på mässan och sprider osedvanligt många upplyftande färger, vill det tredje ögat gärna tro - fastän det egentligen är samma rosa färg. Om ett missljud tränger sig in i melodin skulle de flesta människor fortfarande dra öronen åt sig (inklusive mig). Och från den positionen upplever man sig så illa tvungen att, antingen utestänga missljudet eller, inlemma det genom att göra om dess toner till melodin man redan spelar.

I en relativt glad ensamhet lyckas jag äntligen lyssna på den nutida varianten av schlagerfestival, rättare sagt dess svenska urvalsfält, där technopulsen fortfarande står och stampar på svengelska, blandat med ett inslag svängande folkmusik och ett mer klassiskt jazzigt. Carola Winnergreens låt hade helst fått vinna om jag varit juryn, men är väl partisk eftersom jag har dansat swing med henne en gång. Den allra mest rysligt intressanta frågeställningen dyker upp när jag återtar lyssningen på Paganini-kontraktet : Kan man från ett foto utläsa vilket stycke det är som stråkkvartetten spelar? Ja, om du har tillräckligt intim förståelse av musikerna och vad de spelar, så kan du se stränghållningens unika relationer bland alla möjliga triljoner, utan att behöva höra minsta ton utifrån.



...i en föregående dröm var jag en äldre pojke på trettiotre år. Hade som bäst gått teaterkurs med både Demona, Marionetta och många fler. Nu var just vi tre ute och knallade längs sådana där halvbergiga gräskullar som jag jämt kommer till i mina vanliga drömmar. Vart de brukar komma i sina drömmar saknar jag tråkigt nog grepp om. Förundrad att vi överhuvudtaget höll ihop, passade jag på att repetera in var tredje rad av förtrollande poesi som de också kunde tänka sig. När vi passerade vi en sandigare remsa, där en bunt militärer låg halvt nedgrävda i en märklig klump, ville Demona stanna och föra dialog med dem. Det hade jag ingen somhelst lust med. Marionetta som rentav jobbat som advokat, tycktes likt förbannat inte fatta chansen för oss att strosa vidare på tu man hand. Eller så var det jag som misstolkade Marionettas jokergäckande skratt för att befruktas av orangutangen i hennes mobil. Demona hade besynnerligt nog inget demoniskt leende, bara en osynlig kamel som hon drog med sig överallt. Mina kvinnliga kamrater hamnade allt längre bakom.

Framemot stugbyn där fler potentiella skådisar strök omkring, ville jag inte längre motstå frestelsen att gå helt själv. Satte kurs snett över Bergman-berget. Inbillade mig att lättare kunna möta någon annan då - trots att varje själ var med i något av skolans gäng, dylika spektakel som jag hade undvikit under många år. Tog ensam en taxi, som likafullt gick som bussen, mellan bestämda hållplatser. Färden gjorde en hisnande stor krök längs de äldsta stadsdelarna. Här ville jag hemskt gärna hoppa av, mitt i det mörkaste, vackraste - tvekade trots allt, orolig för vilka varelser som styrde gatorna nuförtiden. Kändes som om vi var i Chicago, fast en svensk stad. Två figurer dök upp vid vardera rutan, den ene med något mot rocken som min skräck direkt tolkade som en pistol. Jag hann precis börja reflektera över vilken dörr det vore smartast att smita ut genom eller ej, innan drömmen upphörde.



Veckan därpå slår det mig att mannen med vapnet var ingen mindre än Greg, min kanadensiske kamrat som ryckt ut för att skydda mitt förra liv. Scenen är från en februariförmiddag 1975, flera decennier efter att Chicago utgjorde jordklotets största rövarnäste. Fast spåren sitter kvar... Då var jag lika gammal som jag är nu, trettionio på väg mot fyrtio. Dessvärre lyckades Greg aldrig rädda mig den gången, hur han än gestikulerade mot spärrknappen och ritade på rutan. Jag blev själv orsak till att den andra figuren släpptes in. Jon måste varit omänskligt drogad då han flög in i taxin. Helt galenskapligt övertog den annars så lugna killen ratten och körde oss strax ned över kajkanten.

Kanske hajade ej Jon heller - att det var Greg som sadlat om till detektiv. Han blev stående i gränden med pipan i en uppgiven vinkel. The Sting hade gått på bio, kunde man utläsa från några flagnande anslag. I bästa fall lever Greg än idag - knallar omkring på esoteriska utställningar och samlar ny information i gamla album. Mer än väl visste vi dock, hela bunten, hur Ninni satt och skapade i redskapsboden, frivilligt inlåst. Hon väntade nog på den av oss som förmådde finna en annan sorts nyckel. Och nu var det bara Greg som kunde hindra Ninni från att försjunka i liknande vansinne som Celicia gjort redan -67 när hon hängde sig i cellosträngarna.







0W0

Terminal nr 2 : övergång

när februari


bara har öppnat fönstret


tar hon bryskt farväl



*    *



sedermera mars


löper upp längre trappsteg


mitt i platt termin







0W0

Terminal nr 1 : slutstation

i sista korridoren


på klotets kant


sitter observatören flitigt fastkopplad med sina hörlurar


där nattens tusen utposter


står vidöppna mot morgonljuset


genom mitt mest desperata behov av fullbordan påbörjar


jag ännu en gammal serie


kopplar vagnar till flygfarkost


maximal-laddas minnet med mat, film och musik


på levande skärmen packar


kartongerna upp varsin död


pressar terminalöppning 354 sakta ut världens fantastiska skit


mot den oförtröttliga mottagaren


andas in nästa signal


tills korridoren har slagit knut på alltings tillkomst









0W0

När jag är ett R

När jag är ett R... då vore jag


rimfrost i din brödrost

gris på restaurangen

skorret i din sångröst

rytmförändringar i rock'n'rollen

knarret i dina rullskridskor

barren i dina strumpbyxor

regnet i din ryggsäck

narren i din begravningsgråt




När jag är ett R... då vore jag


världens största regissör

med drömskt realpsykologisk ådra

repeterar han fram retrograda rörelsemönster

instruerar Rippes roligaste rollfigurer :

den bortkomne som rullar i tunnor hem till går'n

eller Roger vid ratten i någons Rolls Royce

där blyge Rolf råkat gömma sig under Reservhjulet

törhända en arg räv bakom örat

som tappar sina brillor i riddarrustningen

rör ihop rakvatten med spritsorter

och redan före har gått på After Rave

kryddar garvandet med Angred, Per och Rangmar

kräver en uråldrig bossanova av Astor

till sitt televisionära radioprogram




När jag är ett R... då vore jag


överhuvudtaget inte för fyra öre

en brylkräm-beredande frisörska

med orangea armbandsringar

och sin grönrandiga gabardindräkt

vartill gredelin-rosa-rutiga knästrumpor

skvallrar om ett par triangulärt turkosa trosor

under sitt rödprickiga förkläde

kryllande av bruna fjun

fast gärna jag ger henne kramar förutan krusiduller

gnider mitt nyrakade, progressiva pipskägg

supererotiskt närmare emot

hårvårdarens djärva, skärskådade URringning

likt en kraschsäkert konstruerad, reptilhjärnad rymdraket

som ändå aldrig väljer rätt bland uranusmånarna

bara fantiserar om att landa på Miranda




När jag är ett R... då vore jag


antikvariatsinnehavare Karl Konrad Koreander

konservatör av revolutionära äventyrsberättelser

däribland trettiofyra Ronja Rövardöttrar

och obegränsat med Rackham Den Rödes Enhörning i lager

har vi vidare en riktig raritet i främre fönsterraden

den osurrealistiska lär-Ro-boken

där far rasar ner
där mor ligger i jord
där bror så redigt lägger rör
där syster står o rör om i rabarberkrämsgrytorna så rar
medan Karo ror
tills hela familjen får ro
där allt blir ordlöst
o ingen ropar







0W0

Skulle vi varit ett Y

Hade vi varit ett Y

skulle vi drypande kyssas

förbryllande nog från trenne håll

yra som runda fyrkanter

förnya fysiska laglydnader



Skulle vi varit ett Y

hade vi stått som en halvbyggd pyramid

mystiskt nog upp & ned

på en ynka pinnes tunna staty-sockel

och icke blott till prydnad

ney, tydligen funkat ypperligt som paraply



Hade vi varit ett Y

skulle vi cyklat omkring på partyt

ytligt skålat likt syndfulla likörglas

- Sjysst bysthållare!
- Skyl och ta av oss!!
- Fy bubblan, my lady, så lyckligt!!!



Skulle vi varit ett Y

kommer vi att fly ut i hyperrymden

äventyra tyngdlagar

spyfärdigt konfysa

hysa filmlyriska minnesintryck, dyrka Tarkovsky

på 0,0003 terabyte

ännu lyssna på Cyndi och Ziggy

mixat med Py och Hylander

eller någon ingalunda rysk symfoni



Hade vi varit ett Y

skulle vi hyra fyra lyor

pyttesmå ytor i nord, ost, väst och syd

snyggt förgylla allt pyssel

pryda hyllorna med myrfyllda grenklykor

och dylika prylar



Skulle vi varit ett Y

hade jag klyvt ylletyg itu

över din ändalykt










0W0

Emedan ett E existerade i hennes skepnad

Ensamheten ville Eva

emellanåt leva i

emellertid verkligen EJ hela tiden

emedan dess essentiella hemtrevnad

sedermera blev

emotionellt eländig

som en innesluten elefant

letade frenetiskt efter

mer eteriska former av enkelhet




Alfabetets femte bokstav, en ensidig stege

redan trasig vid F

fick allt fler eremiter att spreta med benet,

tappa greppet

och singla ned i gemensamhetens smältdegel




likt spegeln

seende leende

delger de 

eldfängda smeklekar

genom hela hennes medvetande


erfarenheten av erigerade penisar

ennerverande egocentrerade

men emellanåt entusiasmerande

på de mest oemotståndliga sätt


elektricitet-gene(re)rade chocker

menar Eva skulle emanera

från en helvetisk getabock

i dess levande stilleben




p.s.

skrev numera endast epos per epost

och oheliga brev

varken till den eviga tjejen

eller begravningsentrepenör Vergérus

ej heller dej


The End






0W0

Träblås från Tredje sidan Månen (Andra Bladet)

ur vad som skulle kunna bli min mest verkliga roman /novell hittills...




En halvt snösmält februarimorgon under den distäckta fullmånen kommer min komplexa insikt. Trots att inga gator har försvunnit, har jag tappat kontakten med varenda föregående sida av livet. Vi skriver på skilda romaner. Visserligen lever jag helt i mina minnen, så hemskt gärna igen och igen. Håller fortfarande kvar alla trådar hårt i hjärteroten. Men de leder inte längre till samma människor. Fångar upp någras spår här och var... Distansen jag står på förvränger varje hörn, tills somliga möten känns närmare än de är, medan andra möten tycks mer fjärran än de faktiskt kan utspela sig nu.

Fastän många personer är tämligen samma som då, har våra relationer vridit sig flera varv i kuben. Där jag förut delade ett orange fält med Jon eller ett lila med Celicia, återfinns vi numera på rosa respektive turkos, till exempel. Tessarakten roterar oss i sin hexagonala rumtid. Stadens tusentals trappor går in och ut ur samma hus, medan rummen möbleras om, byter skyltar och yrken, byter gäster och ingredienser. Det utdöende klientelet ersätts av en ny sorts 22-årsgräns, som i praktiken funkar som maximum istället för minimum.


En av alla Emma har hängt sina färggulliga mönster i ett galleri som jag aldrig tidigare satt min fot i. Denna Emma gick just på samma konstskola som Ninni gjorde många år innan, med skriande kontrast. Att följa Ninnis enorma målningar kändes snarast som att åka omkring i en rysk Tarkovsky-film, såväl på traktor som med rymdfarkost. Allt tycktes ödsligt men ändå tätt inpå organismen. Resan brukade mynna ut i någon familjär rysare, ohyggligt social av amerikansk modell, typ Lynch, Spielberg, Polanski, Cronenberg, kanhända rentav kanadensisk. Min fantasi misstänker emellanåt att förra inkarnationen utspann sig i Kanada på en gård med franska rötter. Det var där som jag på lite äldre dar slutade äta direkt från djuren, började ogilla ost, skinka och ägg, övergick till grönsaker, bär och choklad, en vana som återinträtt i nuvarande, svenska liv.

Ninni och jag drömde tillsammans en kväll, drömde om hur Ninni med sitt evinnerliga hår kravlade ut genom televisionsapparaten. Andarna hade släppt sin grepp som hon själv bett dem ta. Nu ställde hon den smått koreanska getabocken på det rustika fikabordet. Där satt jag i en blommig soffa med rutiga glasögon och tittar än idag på hennes magiskt snirkliga ränder. Som om universum var ämnat att gå runt...


Förändringen hördes mest i cellostämman, som mot sin vilja dominerade hela den syntetiska orkestern. Jon fick inte riktigt ton i träblåsarna, hur han än dirigerade spakarna på panelen. Greg kom dragandes med stora slagverk, tömda oljefat och burkar som han fått med sig från perioden som soldat. Tänkte Greg till och med spela handgranat?! Vår styrman och tillika ljudansvarige Jon blev föga imponerad av skrotsamlingen; försökte åter blåsa igång en gammal oboe. Osmond stod mest bara och bläddrade i seriemagasinen, i jakt på ett oförglömligt uppslag, fastän han skulle föreställa vår egentliga bandledare. Greg fick nöja sig med gitarr. Jag tog hand om klaviaturerna medan Celicia körde cellon.

Ingen som kunde sjunga hade vi - jo, kanske en tjej nerifrån Michigan, men hon var mitt uppe i sina studier. Motown-musiken hade läckert rullat fram med välpumpade däck och redan rullat bort. Nyss gjorde The Monkees skojig entré i teven. Osmond zappade bort dem, fast jag tyckte låtarna lät häftigare än Zappa och det mesta. Vi var nog hursomhelst för gamla för att bygga en rockgrupp - borde inrikta oss på filmskapande alternativt rymdforskning. Kubrick hade något spännande projekt på gång från brittiskt håll. Helst av allt ville jag ta Ninni i håret och fara till månen. Men det var bara hon som kunde ratta raketen, så vi fick se vilken natt en sådan grej skulle bli av. Dessutom hade vi börjat förstå hur det fanns fler än en måne i detta solsystem att välja bland.











0W0

Patrull nr 1 : Trevliga Hundar

Två dagar/nätter i rad har mina drömmar involverat mötande hundar. Möjligen en smula påträngande, men inte det minsta skrämmande. Ändå vaknat upp då... Aldrig haft eller verkligen velat ha hund, fast känner mig alltmer förtjust i och bekväm med dem som råkar möta mig.




Första lilla glada varelsen började springa, hit och dit mellan hjulen. Jag trampade under jobbrundan på en fyrhjuling - tydligen ej längre trehjuling, hursomhelst i lämplig takt - för hunden att hinna glida emellan... Cykelns hjul kunde möjligtvis ha mosat jycken, som tillråge på allt var rättså långsträckt, typ någon tax - vad vet jag? Tycktes som om den låtsades åka slalom, längs asfalterade gångstigen. Hade hellre drömt att den var en bulldog eller collie eller terrier. Vid nästa kvartér skulle matten, eller månne hussen, in i någon butik. Förmodligen var det en tobaksaffär från förr, kanske ett konditori som också sålde kött, eller rentav en kemtvätt...? Jag märkte inga skyltar, bara hur hunden försökte dra med mig in. Den lille rackaren ville uppenbarligen att jag skulle följa med, men jag kände ingen av de inblandade, så hur skulle det bli?! Dessutom jobbade jag ju just och hade inget ärende därinne. Varelsen började bli ledsen, och talade nu nästan som en människa med ord, bedjande, tjatande. Ja, innan drömmen tog slut hade hunden blivit en pojke på tre år, som jag egentligen kände gott och väl.




Andra drömmen hade två hundar i sig, avsevärt större. De var nästan samma hund - den andra visade sig ett par sekunder efter jag börjat klappa den ena. Föreföll mig någon mix mellan boxer och schäfer, i varje fall förundransvärt lugna. Matten däremot hade både skrikit och gråtit, inifrån något av alla fönster. Såg henne först inte, bara hörde, när hon stapplade ut genom den rosa-svarta portuppgången som jag precis skulle passera. Trots att hon påminde om Cyndi Lauper... Även i denna dröm for jag på tre/fyrhjulingen, fast längs en mer främmande, långsträckt backe. Åter på väg uppåt... [efter att ha tappat bort kompisarna under färden ner. Vi hade stannat vid brevlådorna genom hela villaparken, fyllt vissa med farligt material. Varför hade jag aldrig passat på att samtidigt lägga i alla de tidningar som faktiskt skulle dit?!

Nåväl...] nu varken skällde eller grät kvinnan mer, när hon snackade med mig, medan jag pratade med hennes hund(ar). Potentiellt vilse hade jag kommit. På listan stod det MOD som beteckning för dessa tämligen fräcka hyreshus. Visste hon vad det stod för? Månde nåt med Matriarchy eller Maternity...? Mjä, var nog ett missförstånd i så fall. Kvinnan i sin tur frågade huruvida man kunde tänkas få en motorcykel, som tjänstefordon eller present, på firman hon just börjat jobba på. Hon ville tydligen ha en motorhoj, i skriande kontrast till mig som var lycklig om jag slapp. Eller var jag? För att ej riskera hon skulle bli modstulen på nytt, försökte jag veta ett bra svar : "Om du ser till att göra ett gott jobb och hålla dig kvar, så blir det säkert en motorcykel strax...!" Den andra hunden verkade inte alls lika nöjd med svaret som den ena, såg ut att kunna morra närsomhelst, men den ömsesidiga respekten bestod. Huvudsaken var att ingen katastrof skulle utspela sig - och varför skulle det?









0W0

TjugotvåÅringen (ett omvänt moment)

Tjugoandra figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen




Världens mest attraktiva varelse står med en fot långt in i framtiden. Hennes andra fot svävar redan omkring i dåtiden, en liten bit utanför nuet. TjugotvåÅringen har fattat samtliga 88 sidor av detta fasansfullt förtjusande jordklot. Ett par ögonblick inbillar hon sig att tanter som bara hör 44 sidor föraktar henne, medan män som antyder hundra vinklar driver med henne. Samtidigt blir TjugotvåÅringen alltmer ödmjuk för varje varv flätorna dras åt. Med sin vänstra hand för jäntan en oljemålande pensel graciöst över spegelglaset. Med sin högra hand håller kvinnan stabilt om växelspaken. Med klara, dubbla begrepp plus en välsvarvad stjärt kan man ta sig vartsomhelst, dit än världen vänder. Varmvattenkranen släpper fram hennes vilja OCH förmåga till de mest vågade projekt någonsin. Kallvattenkranen skvallrar om skriande brist på konsekvens för att inte tala om erfarenhet. TjugotvåÅringen får inte ens de uppdrag som hon skulle ha fixat på ett ögonaböj. Först måste hon snabbt skaffa långvarig kännedom om molekylärbiologins innersta socialpsykologi. På hennes behå står det Moment 22 och åter Moment 22. Men hon tar en jordgubbsyoghurt och skrattar befriat åt sin snåriga belägenhet. Ty det räcker att logga in igen så har TjugotvåÅringen fått fler applåder än hon orkar räkna. Mitt i asteroidbältet händer det att hon önskar sig en avsevärt mer kritisk publik. Oboe-tonerna kunde gott fått sätta sig på tvären mellan skulderbladen i installationen som besöker sjukhuset. Nu andas farfadern ut. En vårsmältande februariförmiddag märker barnbarnet att hon äntligen har nått det här stadiet, där alla föregående år blir oskrivna kapitel ur en oändlig roman.









0W0

Träblås från Tredje sidan Månen : Första Bladet

i vad som skulle kunna bli min mest verkliga roman /novell hittills...




Efter flera månader märker jag att Siri inte längre är vid liv. Hur hon blott blev trettiotre år känns hemskt besynnerligt. Jag har fotografier av henne som kanske ingen någonsin sett. Hennes skratt doftar flöjt. Nästan lika märkligt känns att vi fortfarande är vänner på facebook. Siris profil är fylld av vackraste omtankar, av sådant poetiskt slag som en levande väldigt sällan får. Förra gången som det just blivit Getens år, en vältuggad vårdag mellan gamla plötsliga filmklipp, fick jag höra Siri sjunga min text mitt i en kör. Hennes mun och ansikte var det enda jag verkligen noterade. Säkerligen existerar Siri i någon form även nu. Efteråt gick jag hem och lyssnade vidare massa varv på LeMarc och McCartney, medan misstanken grodde att jag borde passat på att upptäcka mer av Mahler och Mozart.


Snart nog i de uppvärmda kvällarnas magiska fågelsång, någonstans där maj började övergå i juni, utspann sig en finfin chans att lära känna Siri närmare. Snarare valde jag Ninni, emedan vi redan hade blivit bekantingar och äntligen skulle mötas igen. Fann henne ännu mer snygg, på ett spännande vis som alltjämt tålde att bli utforskat. Ninni målade stora nakna saker och hade dessutom just tagit körkort. Nu for hon stolt omkring mellan de västsvenska skogsgläntorna. Jag var trollbunden och salig som fick hänga med i det svettiga sätet bredvid, fastän hon fortfarande kände sig sjuk, eller i varje fall depressiv. Hennes tillstånd kunde mina intryck bekräfta mycket lite av - kanske var jag egentligen lika mörklagd eller utmattad när allt kom omkring?? Även om vi reflekterade över livsdjupet från bägge håll, var det min mun som pratade mer än hon orkade ta emot.


Ruinerna av en bilverkstad fick Ninni för sig att klättra in i. Det var inte första gången. Med varsin kamera tolkade vi forna dörröppningar, glassplitter, förslutna tvätthoar och ett rektangulärt hål i golvet. Varandras kroppar tolkade vi också däri, om än jag hennes mest. Idag saknar jag minsta aning om huruvida Ninni sitter kvar i det där hålet - eller månne åker runt mellan frodigare ställen. Kanhända både älskar hon och är mer älskad än mig? Förutom alla möjliga och omöjliga förhållanden kikar jag själv på tapeterna i Bergman-filmer. Samtidigt har jag knappt satt upp en enda bild eller mask på mina gapande små väggar. Allehanda ugglor trängs ihjäl på skrivbordet och i bokhyllorna, medan det börjar bli skamligt länge sedan jag verkligen öppnade någon riktig bok. Datorns mappar har vuxit sig allt tätare och förgrenat mitt minne i miljoner nya små kännedomar om månsystemen därute. 2003 tycks mig ligga blott några ögonblick tillbaka, även om jag aldrig mer hittar dit.










0W0

Medaljong-Tapeterna

inräknas som HÖRN nr 8




medaljong-tapet

kan det tydligen heta

med sitt mönster av växande snirklar

slingrar slottet in sin cellomusik

i en helt vanlig lägenhet

kändes klassisk redan i barndomen

kom ens sinne att drunkna i tid

går omlott med mitt minne

där vart hörn nästan kröker sig mjukt

längs det finaste frimärksalbum

ett rum mörkrött, andra guldbrunt, det tredje turkost

mot barocka blåklockor

upp & nerpå liggande

på vår heltäckningsmatta kliver jag över takets tröskel ut

mot ditt brofästes lika kantiga bågar

i spandrill även kallad svickel
i svickel även kallad spandrill

ett varv till








0W0

Dammsugaren (susar vidare till samma hus)

Femtonde figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen




Fram mellan rummen far dammsugaren. Från källarskrubb till slottssal, till sjukhus från skjul, från skolkorridor till ensam (be)lägenhet. Må damen ha lust att stanna en stund? Du försöker snacka med dammsugaren, men hon hör inte ett dyft, tycks effektivt nonchalera din närvaro. Kanske är det snarast du som ingalunda märker av hennes - som uppslukas av den smått dånande, konstant susande rösten. Mama Mia! Är stämman hennes eller din?? (eller rentav min?)

Om du drar dammsugaren behöver du förmodligen få uppstädat massa rester av ditt liv som ligger och skräpar överallt. Dock vill du plocka undan dem för egen hand, kontrollera ett minne i taget. Ni är ju inga maskiner. Du har varit på vippen att skaffa en dammvippa istället, men misstänkt att problemen på golvet nog skulle kvarstå då. Samtidigt påminner hon dig om, att hur händerna än gör, så kommer de bara hinna med några hundra hörn om året. Dammsugaren är däremot designad för miljoner vrår per månad, emedan hon förmår samla dem i ett enda minne :

[mitt i allt lät musiken som dammsugaren som stängs av - en glad röst som plötsligt stoppas ned i en skrämmande säck) ...i ena stunden ser hon ut som ett runt, hemtrevligt husdjur, för att i nästa framstå som en kompromisslös kloss. På mattkanten står tillvaron och väger - vem skall du välja att tjäna - din fantasis inre kontroll eller världens omgärdande kaos?? Spåren sammanblandas så lätt till oigenkännelighet, när processen går automatiskt i ett enda långt sug.

Att aldrig någonsin bli färdig känns hemskt förlamande. Ändå blir du skönt upprymd redan efter tre enkla hörn, såfort du verkligen satt igång madamen. Slangen svänger likt en kosmonaut, dansar genom rymden, men varje måne är full med grus. Du har glömt många gånger att tömma henne, så snart måste du trots allt stänga av igen.







0W0